Helgen

Två inlägg på rad blev detta. Om det förra var sorgligt så blir det här desto gladare.

Vill börja med att tacka så mycket för alla kommentarer jag får. Jag vet att jag inte har svarat er men jag läser alla och allt ni skriver stöttar mig enormt så fortsätta gärna skicka erat stöd!

Helgen har varit bra. På fredagen var vi på utflykt med mamma till Stora Skedvi. Vi besökte både Vikabröd, en grisfarm och en trevlig kombinerad inredningsbutik och café. Mamma bjöd både på lunch och middag i Säter och Lasse och Olle var glada och nöjda mest hela dagen.

Vi tittar på Vikabrödsbagarna

Lasse tittar på grisarna

Vi på mysigt fik i mysig butik ute på Vischan

På lördagen bjöd familjen Carlberg/Nilsson på en mycket god lunch; bland annat hembakt bröd och ungsstekt lax. Vädret var på topp och likaså hela dagen. Barnen lekte tillsammans och hade jätteroligt, inte ett bråk hörde vi på hela dagen. Otroligt vilken bra personkemi de har tillsammans. På kvällen blev det korvgrillning hos Karin och Ecke. Stort tack allihop för en mycket stärkande dag! Tack också för de gulliga presenterna (glittersnöret hänger i kökslampan till Olles stora förtjusning).

En liten bollibompadrake

Två glada lekkramrater. En drake och en liten Bamse...

...och en liten bebis. Olle bebis

Akta så jag inte äter upp dig...

och en liten björn på grillparty.

Igår kom Roger och Barbro på besök. Barbo lagade god mat och Roger sågade ned ett av våra äppelträd. Sedan dök mamma och pappa upp och stannade även de i några timmar. Lasse följde med farmor och farfar hem så honom skall vi åka och hämta i eftermiddag.

Alla dessa sånger

Snön har vräkt ned och lagt sig som ett vitt blött täcke på marken. Träden och buskarna är vita igen. Sorgen har åter kopplat greppet om mig och jag känner att jag måste gråta. Jag tittar på min underbara son som är ett så vackert barn.

Förbannade jävla helvetes värld. Hur kan detta var sant? Hur skall jag överleva i den här världen utan dig? Kan vi inte byta plats? Jag har redan levt ett bra liv. Jag vill ge dig min kropp. Det gör så ont, så jävla ont.

Alla dessa sånger, ut och in i mitt huvud vandrar dem och fastän jag vet att det kommer öppna tårkanalerna startar jag spotify och söker upp dem. Jag behöver vältra mig i sorgen, känna hjärtat brista, kroppen gå sönder och tårarna falla. Jag söker efter Kents låt ”Utan dina andetag”

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
mitt hjärta i din hand
har jag tappat bort mitt språk
det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
om du inte ser på
och genomskinlig grå
vad vore jag
utan dina andetag

Vad vore jag
utan dina andetag

Jag tar dig i min famn och går omkring i köket. Sjunger med sprucken röst och våta kinder. Pappa kommer och kramar oss. Du tittar på mig och jag fortsätter lyssna. När tonerna tystnar tittar jag på Häckners och Sundströms version av barnatro på youtube som Bella visat mig några veckor tidigare. Jag känner att vers tre är tillskriven just dig.

Likt en seglare i hamn

blev du lugn i modersfamn,

ömt hon smekte dig och sjöng om himlens land.

Hennes stämma blev så varm,

när du låg vid hennes barm,

hon din framtid lade tryggt i änglars hand.

Barnatro, barnatro,

till himmelen du är en gyllne bro!

Barnatro, barnatro,

till himmelen du är en gyllne bro!

Jag tänker på Karins tårfyllda ansikte när hon lyssnar på barnskivan här hemma i köket tillsammans med barnen.

Du varg,
du varg,
kom inte hit,
ungen min får du aldrig.

Mina fingrar skriver in Laleh i sökrutan på Spotify. Jag klickar på sången ”Some die young”.

I will tell your story if you die
I will tell your story and keep your love the best I can
I will tell them to the children
if we have some, if we have some
But I've always felt a feeling we would die young Some die young
Some die young

Some, some die young
But you better hold on
so many things i need to say to you
Please don't, don't let me go
and we said we would die together
Some die young
but you better hold on
so many things i need to say to you
Please don't, don't let me go
and we said we would die together
Some die young.

Stefan tar Olle i famnen och går omkring med honom. Jag säger att jag behöver skriva och sätter mig ned. Skriver dessa rader till tonerna av Totta Näslund och ” Bara om min älskade väntar…”.

Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
Om i morgon inte kändes så oändlig
då är ensamhet ett ord som inte finns

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorgelösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar
och om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår
Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningssolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
en skönhet större än allting som jag vet!

Jag lyssnar och känner att ångestknuten i magen håller på att lossas lite igen. Du är här nu. Din tid är nu. Du lever och du sitter i pappas knä och tittar ut på snöflingorna som dalar ned. Nu går vi ut och fångar flingorna och resten av den här dagen. Jag avslutar med att lyssna till Mitt hjärta är ditt med Rolf Wickström.

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Jag älskar er alla

För exakt 11 år sedan var detta dagen då vi bestämde att vi nu var ett par. Vi har haft 11 fantastiska år tillsammans. Som alla förhållande har det ibland stormat men vi har alltid pratat och fått lugnet att lägga sig. Vi är nu i vårt livs största kris, som läkaren sa till oss när vi fick beskedet. Han sa också "men ni kommer igenom detta också". 

Steffe: Tillsammans skall vi klara av det.

I en kris så är det så många tankar som far runt i huvudet. Många väldigt goda tankar faktiskt. Både Stefan och jag insåg ganska snabbt hur mycket alla runt omkring oss betyder. Stefan sa vid ett tillfälle. Det känns som om jag vill gå och säga ”jag älskar dig” till alla i hela familjen. Jag kunde inte annat än hålla med honom. Så till er alla; mina nära och kära, här kommer ett kärleksbrev till var och en.

Stefan
Den där helgen när vi låg uppe i vår säng tätt omslingrade och bara grät sa du till mig att du aldrig älskat mig så mycket som nu. Jag svarade att jag alltid älskat dig så mycket som nu. Men jag erkänner att jag inte förstått det förrän nu. Du tycker att du har svårt med orden, att få fram dem och få dem att räcka till. Det är inte sant, så många vackra ord har du sagt under dessa svåra dagar och de vackraste av alla är dessa:

”Hur sjutton skall jag kunna släppa iväg Olle själv till himlen.”
Vi låg där i sängen och jag berättade för dig att när Olle kommer så står din morfar där och väntar med traktorn, min farmor har lagat köttbullar och Mait är redo att ta med Olle till en vacker tjärn och bada som han tycker så mycket om.

”Olles tid är nu.”
De orden lutar jag mig tillbaka på varje dag. När det kommer en ond tanke, en obehaglig känsla eller en jobbig stund. Då tänker jag på dem orden. Att jag skall göra allt för Olle just nu. Om han mår bra, mår jag bra.

Jag älskar allt hos dig. Din kropp, din själ, ditt hjärta och blod, dina blå ögon, din mjuka mun, din sneda näsa, ditt lurviga skägg, ditt trattbröst och din simhud mellan tårna. Jag älskar din karaktär och ditt sätta att vara, hur du alltid ställer upp för alla och hur du får alla att skratta. Jag älskar dina händiga händer och din smarta hjärna. Jag älskar dina dåliga skämt och din infernaliska noggrannhet. Jag älskar ditt skratt och dina tårar. Jag älskar din famn och att jag får vara i den. Jag älskar att du är pappa till våra barn. Den bästa pappan för våra barn. Jag älskar dig för att du är du.

Vi på semester 2005. St Markusplatsen i Venedig

Lasse
Du är min förstfödda son. Ända sedan första livstecknen i magen har jag älskat dig min älskling. Sedan första gången mina ögon mötte dina har du alltid varit min. Gossen min. Jag har delat mitt livs bästa dagar med dig och pappa. Du har vuxit och blivit stor, så stor. Orden flödar ur din lilla mun och du har redan myntat många kloka sanningar. Ditt skratt bubblar i hela din kropp och gör mig så lycklig. När du skall sova vill du att jag håller om dig och du viskar; Jag älskar dig mamma. När mamma gråter hämtar du papper och vill torka mina tårar. Pappa är din bästa vän och du vill göra allt som pappa gör. Du är den bästa storebror som Olle kunnat få, från första stund har du pussat på honom och du säger att du älskar honom. Jag är så glad för att du finns och att jag får vara din mamma. Jag älskar dig för att du är du.

Lasse som bebis

Olle
Mors lilla Olle. När du låg i min mage satt jag varje kväll i soffan och klappade på dig och kände dina rörelser. Jag har längtat så mycket efter dig. Nu är du här, mitt älskade barn. Vår start tillsammans har varit omtumlande och känslosam. Du är endast en månad gammal men har redan gett mig mer insikt och erfarenhet än vad många får under en hel livstid. Du är så vacker, söt och underbar och skänker mig och alla i din omgivning glädje. Glädjen över att du lever och glädjen att vi lever tillsammans med dig. När du ligger i min famn och äter vid mitt bröst och när du ler med dina ögon och din mun är jag så lycklig över att du är min, att jag får vara din mamma. Jag älskar dig för att du är du.



Olle sötnos



Mamma och Pappa
Mamma, när jag fick mitt livs värsta besked, var du den jag ringde till allra först. Du kommer alltid vara min urmoder. Du är inte den känslomässiga i vår familj men har på så många andra sätt alltid visat hur mycket du älskar oss. Din kärlek till oss har funnits i matsäcken du packat till alla utflykter, i bilen som så många gånger åkt fram och tillbaka till ishallen, i steken som puttrat på spisen och i dina ord när du stolt berättat för andra om våra bedrifter. Den där tisdagen sa du med darrande röst och blanka ögon. ”Det är så jobbigt när man inte kan hjälpa sina barn”. Om du bara visste hur mycket du hjälpt och hjälper mig. Jag älskar dig för att du är du.

Pappa, den där tisdagen höll du mig i din famn och jag önskade att jag bara kunde få vara liten, tillbaka till den tiden då du med dina ord och dina kramar kunde göra allt bra igen. Det kan ingen, men att du finns för oss, gråter och pratar tillsammans med oss lindrar och läker. Pappa, älskade pappa, från dig har jag fått så mycket; min barndoms käraste leksak Erikadockan, dina händers ”sömnsprutor”, min känslighet och ärlighet och närheten till att båda skratta och gråta. Du har ett sjätte sinne och har alltid vakat över oss. Jag älskar dig för att du är du.

Bella
Farmor sa alltid, tänk om jag hade haft en syster. Jag har två. Två underbara. Bellskräll, jag har som orolig och ordentlig storasyster så många gånger tyckt att du varit galen när du med rakat huvud packat väskan och alla sparpengar och gett dig ut för att upptäcka världen. Nu vet jag att den som varit galen är jag. Du har vågat följa din övertygelse och levt i nuet. Jag har så mycket att lära av din inställning till livet. Du är så modig och ser något gott i alla människor. Du har ställt upp så mycket för mig i denna svåra stund och din omtänksamhet och dina ord är bättre än alla psykologers i världen. Jag är stolt över att få vara din syster. Jag älskar dig för att du är du.

Karin, Erik och ert underverk
Karda, du är en sex år yngre kopia av mig. Vi ser inte bara likadana ut, vi delar samma karaktärsdrag och intressen i livet. Vi umgås nästan varje dag och jag tröttnar aldrig på det. På mitt bröllop höll du det vackraste talet och beskrev hur du såg upp till mig som storasyster. Min lilla, lillasyster jag vill att du skall veta hur mycket du betyder för mig. Du delar min glädje och du delar min sorg, du ställer alltid upp för mig och min familj. Din livskamrat Erik har blivit en av Stefans bästa vänner och det känns så skönt att veta att ni bara bor några minuter bort och att ert lilla underverk ligger och väntar i din mage. Ett underverk som kommer bli mina söners kusin och kompis. Jag är stolt över att vara storasyster, vän och blivande moster. Jag älskar er alla tre för att ni är ni.

David
Davve. Du är nitton år. Mer än tio år yngre än mig. Fortfarande tonåring. Så många gånger har jag ältat och tjatat och berättat om eget ansvar och hur du skall bli vuxen. Nu önskar jag att du skulle få fortsätta vara barn, ett barn som lever i nuet och som är lyckligt ovetandes om livets bekymmer. Du delar något med Olle. Du är lillebror. Kanske är det därför som jag i dina tårar ser något annat än i mina egna. I dina tårar ser jag barnets förtvivlan och kärleken till livet. Jag kan inte ta bort det onda i livet, men jag kan torka dina tårar och du kan torka mina. Jag kan krama dig och du kan krama mig. Jag kan hjälpa dig bli vuxen om du hjälper mig att se livet som ett barn. Jag är stolt över att du är min lillebror. Jag älskar dig för att du är du.

Roger och Barbro
Det är få förunnat att ha sådana svärföräldrar som jag har. Ni ställer alltid upp och finns alltid till för oss. Barbro, om jag kallade mamma för urmodern, så är du Moder jord. Aldrig har jag sett ditt tålamod ge vika och din livsinställning är beundransvärd. Roger, du är och har alltid varit generös, givmild och snäll. Du har också givit din son och min man förmågan att underhålla och få alla i din omgivning att skratta. Tack för att ni finns och att ni är dem ni är.

Tomas, Cattis och barnen
Tomas, det var så fint att se hur du kramade om din lillebror och lät honom gråta i din famn. Du är för alltid Stefan storebror och vi vet att ni finns för oss. Cattis, jag beundrar hur du alltid lever för barnen. När våra barn omfamnade varandra i en lång kram innan ni skulle åka, kom tårarna. Jag är så glad att våra barn får växa upp tillsammans, de kommer kunna ha stöd av varandra under hela deras liv. Tack för att ni finns och att ni är dem ni är.

Påskhelgen

På påskafton åkte vi och min syster Bella till svärföräldrarna i Kölnäs i Smedjebacken. Vi brukar alltid fira påsken hos dem men i år blev det lite annorlunda. Barbro brukar alltid bjuda hela familjen Larsson på traditionsenligt påskbord. Vi brukar vara mer än 30 personer, gamla som unga. Efter det som hänt så ställde vi in och firade bara inom familjen men även om inte familjen Larsson var där så kände vi värmen och stödet från er stora familj.

Mysstund i amningskudden

Barbro fixade samma goda mat som vanligt och vi hade det trevligt. Grannbarnen lekte med Lasse ute i det fina vårvädret och Roger tog fram traktorn och körde en tur. Barnen blev överlyckliga.

Vårväder

Lek i svärföräldrarnas grannars lekstuga

På väg i traktorn

Bondefamilj

På påskdagen gick vi en promenad. Vi gick ner till Risingsbobadet och ljuset från himlen över vattnet var så där nästan magiskt. Jag kom att tänka på Eric Claptons sång Tears in heaven och trots att jag till och med gick och smånynnade så kände jag mig lycklig. Det där ljuset från himlen kändes varmt trots den svala luften, som om mina kära där uppe värmde mig.

Lasse i pappas gamla vagn och Olle i Lasses

På promenad

Vid Risingsbo badplats

Magiskt ljus silade sig ner melan träden.

Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would you feel the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
'Cause I know I don't belong here in heaven

Would you hold my hand
If I saw you in heaven?
Would you help me stand
If I saw you in heaven?
I'll find my way through night and day
'Cause I know I just can't stay here in heaven

Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please, begging please

Beyond the door there's peace I'm sure
And I know there'll be no more tears in heaven

Would you know my name
If I saw you in heaven?
Would you feel the same
If I saw you in heaven?
I must be strong and carry on
Cause I know I don't belong here in heaven

Annandag påsk åkte vi med Karin och Erik till Rösåsens utkikstorn, eller Rövåsens utkikstorn som Karin sa. Lasse tyckte det var lite jobbigt att gå den långa vägen upp till tornet och fick därför rida på Eriks rygg. Väl däruppe klättrade han dock upp för alla trappor själv och tittade på utsikten. Olle bar jag upp och lagomt när vi kom upp blev han hungrig, vilket resulterade i en höghöjdsamning. När vi kom ner igen grillade vi korv och fikade.

"Rövåsens ukikstorn"

Höghöjdsamning i utkikstornet

Lasse bus

Korvgrillning

Hemma igen.



Mötet med Fia

Vi hade bestämt med möte med Fia och hennes Mats. Jag, Stefan och Olle skulle ses hos dem klockan fem under gårdagen tillsammans med min syster Karin och hennes Erik. På morgonen gick jag in på Fias blogg och läste hennes senaste inlägg som handlade om min familj. Hon skrev:
"Jag vet inte om det finns någon grymmare sjukdom än SMA men jag är säker på att den är en utav de värsta sjukdomarna man kan råka ut för som familj. "

Jag brast i gråt och blev livrädd. Livrädd att hon visste så mycket mer än jag och att hon därför menade att sjukdomen är grym för den som har den. Att Olle skall behöva lida. Jag har ju lovat honom att hans liv skall vara helt igenom lyckligt. Lite längre ned hade hon dock skrivit om hopp. Jag tänkte; varför ska jag ha ett hopp om sjukdomen är så jobbig att ha.

Vi åkte på utflykt med Karin och Erik och jag berättade gråtande om hur jag tolkat texten. Karin läste samma sak och var på ett ögonblick säker på att jag tolkat allting fel. Hon ringde till Fia som bekräftade att det inte alls var så hon menat. Det var ett utryck för att visa att hon känner så Starkt för oss som familj och att det som hänt oss drabbar en hel familj. 

Jag inser att jag bräcklig just nu. Att små, små ord kan få hela min värd att rasa samman. Men Fia, om den rasade samman där på morgonen så hjälpte mitt besök hos dig att pussla ihop den igen...

Vi kommer fram till Fia och Mats. Mats öppnar. Erik har köpt påskliljor som jag överlämnar paketerade i ett fult pappersomslag. Stefan räcker fram en påse bullar som svärmor bakat.

Det första jag ser när jag kommer in hos Fia och Mats är orden hope i vita träbokstäver på den gula vardagsrumsväggen. I soffan sitter Fia och väntar. Jag klär av Olle och går in efter Karin och ger Fia en kram. Vi slår oss ned bredvid Fia i den svarta soffgruppen. Olle är vaken och jag börjar med att amma. Mats tar fram fruktsallad, kaffe och te.

Sedan sitter vi i den där soffgruppen flera timmar. Vi pratar om allt möjligt. Fia har skrivit på Facebook till mig, att jag kommer säga "va" en massa gånger för att det kan vara svårt att förstå vad hon säger, men jag tycker det går bra. Jag känner att om det är någon som förstår mig så är det Fia. Efter en stund kommer vi in på de mer allvarliga ämnena och jag ställer frågor. Tuffa frågor. Mats och Fia svarar och jag känner mig stärkt av deras ärlighet. Tårarna rinner ibland. Jag blir ledsen när jag ser att Fia blir ledsen. Jag vill för allt i världen inte orsaka henne någon smärta. Fia är en god berättare och får både mig och min syster att asgarva under vårt samtal. Skratt och gråt i samma rum.

Olle är vaken under hela vårt besök hos Fia och Mats. Han är varm och svettas. Ibland gnäller han lite men verkar överlag vara nöjd med livet. Appropå livet. På spishällen hos Fia och Mats står tre svarta bokstäver och bildar ordet LEV. Det budskapet tar jag med mig från besöket hos Fia. Fia lever och Mats lever. Det lever i det vi kallar för vardag. Älskade vardag! Jag blir så glad när jag ser att deras liv inte är mer annorlunda än ditt och mitt. Fias sjukdom tar ingen plats. Det är det Fia som gör. Tack för att jag fick träffa er båda, jag ser framemot att ses snart igen!

När vi åker hem småpratar jag med Stefan. Jag undrar varför sådana här prövningar skall drabba de bästa och finaste familjerna. För Fia, det är vi tamejfan; finast och bäst. När vi rullar in bilen på gården känner jag mig sådär vanlig, alldeles vanlig, underbart vanlig.

Glad påsk!

Jag skall inte säga att livet är lätt, men dagarna rullar på. Jag gråter ofta men är glad åt de bra stunderna som också kommer.

Informationen om vad som hänt oss har nått ut överallt känns det som. Känns väldigt konstigt och overkligt att informera om det här till grannar och dagis men det är skönt att det är gjort. Var inte rädda för att prata, ni törs fråga hur det är. Vi vill vara öppna och om vi inte orkar prata så säger vi det.

Olles första påsk är här. Jag har tagit in syrénris och pyntat med rosa och vita fjädrar och cerisrosa dekorationsägg. Olle har tittat med stora ögon. Lasse var inte lika intresserad. Ett vackert blombud kom med en liten nalle och påskbukett. Tack Mikalea! 

Igår tog vi vagnen och gick till min faster som bor några kvarter bort. Där väntade släktingarna och en god middag. Jag är glad att vi tog oss ut. Det kändes bra att träffas och Olle trivdes med alla människor.

Min lilla söta påskbebis lekte med en fjäder medan både barn och vuxna sjöng. Dagen till ära fyllde Olle en månad gammal. Gammelmormor och mormor gav pojkarna påskpresenter. Olle fick bland annat en kramgo grön groda. Lasse fick bland annat ett munspel och ett tåg.

Gammelmormor, gammelfarfar och lilla Olle på släktkalas.

Vilken söt påskhare!

Kramis.

Idag åker vi till farmor och farfar i Smedjebacken och firar påsk med dem. Jag lyckades få en fin påskbild på mina pojkar.

Storebror och lillebror

Glad påsk!

Livstecken

Hej alla ni underbara människor som besöker min blogg. I söndags började jag läsa alla kommentarer som strömmat in på facebook och bloggen, det är omvälvande att se hur många ni är som berörs av vårt liv. Tack för era ord!

Jag berörs särskilt av några familjer, vars liv på ett märkligt sätt tycks vävas samman med vårat i denna svåra stund. Jag tror ni vet vilka ni är och jag vill gärna ha kontakt med er. Hör av er till mig på min mailadress så börjar vi där.

Jag är glad över att jag startade den här bloggen. Den ger mig så mycket stöd och chansen att få berätta. Bloggen kommer bli min dagbok och vara en spegel över mitt och min familjs liv. Även om vårt liv just nu är svårt att tackla och jag skulle kunna skriva tusentals rader om bara detta så är det minst lika viktigt att fylla våra dagar med glädje och visa detta för er. Ibland kommer jag behöva skriva om hur jag känner och allt det svåra och om jobbiga tankar om framtiden, men inte idag. Idag vill jag ge er alla lite glädje.

Olle fyller 4 veckor idag. Min goa lillprins växer och ger så mycket kärlek till oss via sina kloka ögon, med sitt leende och sina ljud. Storebror Lasse älskar sin lillebror och vill gärna vara med och sjunga och leka med lillebror.

På förmiddagen idag gjorde jag och Lasse trolldeg som vi kavlade ut. Lasse och Olle fick sedan trycka sina händer och fötter i degen. Om någon dag när trolldegen torkat skall vi fylla formarna med gips. Lasse älskar att baka så det här tyckte han var roligt.

På eftermiddagen tog vi vagnen och cykeln med barnstol till lekparken. När vi kom fram ville Lasse gunga. Medan Lasse gungade på den ena gungan tog jag Olle i famnen och satte mig i den andra. Jag har på så sätt idag fått uppleva hur Olle gungat för första gången. Han småslumrade under tiden men verkade uppskatta åkturen eftersom han gav ifrån sig små nöjda ljud.

På kvällen kom mamma och pappa och tillsammans med Lasse både sjöng vi och gjorde rörelser med Olles armar och ben. Vilket minspel vår lillkille i tacksamhet bjöd på!