Visar inlägg med etikett Familjeliv. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Familjeliv. Visa alla inlägg

3 mars 2013

Florida!

Jag har fortfarande ingen inspiration till att blogga. Tillvaron är ganska tuff just nu. Influensa, varsel på jobbet och Olles födelsedag om bara tre dagar.

Olles födelsedag kommer bli en speciell dag på många sätt eftersom vi tänkt göra urnsättningen den dagen. Sorgligt men ändå vackert. Efteråt kommer vi i den närmaste familjen umgås och äta tårta på kvällen. Olle är värd att firas, vår fina Olle, som vi saknar så det gör vansinnigt ont men som också gav oss så mycket att glädjas över.

Tomheten värker dessa dagar men någonting som väcker glädjen tillbaka är när vi minns vår resa till Florida! Att vi kom iväg dit är helt och hållet Olles förtjänst. Han gav oss modet att våga och insikten om hur viktigt det är att uppleva världen och livets härliga stunder. Floridaresan kommer vi att leva länge på alla tre och egentligen finns det hur mycket som helst att berätta, men jag låter bilderna tala för sig själva!

Titta och Njut!

Första soluppgången på hotellet.
Lasse vaknade tidigt och ville bada direkt

Vår fina hyrbil
Musse på "Musselandet" = Magical Kungdom
Karneval!
Musse och Mimmi 

Lasse provar HD på Disney Downtown

Vi går på 3D film på Disneys Animal Kingdom
Kalle på Animal Kingdom

EVELINA på Animal Kingdom :-)

STEFAN på Animal Kingdom :-)

Den här läskiga berg och dalbanan åkte Steffe

Vårt hotell i Orlando. Kan verkligen rekommenderas.

Lasse i bubbelpoolen på hotellet.

Winter park i Orlando

Vi har anländer till Fort Lauderdale, havet och stranden

Underbara dagar

Slappar i solstolen

Lasse njuter varje stund...

... och hittar diverse fynd.

Havet var lite för kallt och vågit för hans smak.

Strandpromenaden

La Familia

Guidad tur i kanalerna. Fort Lauderdale är USA:s Venedig.

Spielbergs båt.

Mina vackra grabbar

Så här glad blir jag av solen :-)

Alligatorer i Everglades.

Lasse klappar alligatorbebis

Familjen lycklig

Duck tour i Miami


24 december 2012

God-Jul



God-Jul alla läsare!
Tack för att ni velat ta del av vårt liv och tack för allt stöd ni skänkt mig och min familj.

God-Jul vill jag också önska dig Olle.
Såg du den kinesiska lyktan vi släppte till dig igår?
Vi skall försöka släppa en till idag om vädret tillåter.
Vi tänker på dig varje dag och älskar dig i evighet.

Många varma kramar till dig önskar mamma, pappa och storebror.




21 december 2012

Jullovstankar

Nu har vi tagit jullov, hela familjen. Lasse har varit hemma från dagis hela veckan dessutom eftersom han haft en infektion och ätit penicillin. Usch vilken plåga det varit att försöka få i honom medicinen. Vi har jagat honom runt, runt i hela huset och vi har försökt att muta på alla sätt och vis.

Vi: Du får godis om du tar medicinen.
Lasse: Jag vill inte ha något godis.

Vi: Du vill väl bli frisk till julafton så du kan öppna alla julklappar.
Lasse: Då vill jag inte ha några julklappar.

Vi: Du vill väl bli frisk så du kan gå till dagis igen.
Lasse: Då vill jag aldrig mer gå till dagis.

Inte så lätt att muta honom med andra ord. Jag är totalt ägd och blir alldeles gråtfärdig när jag måste tvinga honom till något som han så tydligt visar obehag för. Men Steffe har verkligen varit en klippa och skött all medicinering och Lasse har blivit så duktig. Genom att spruta in det och lite milt hotat med att "annars måste vi åka till doktorn, så får han göra det" har det fungerat ganska bra.

Det går ganska lång tid mellan inläggen som ni märker. Ibland går jag här hemma och funderar och kommer på något jag vill skriva om men jag har liksom inte kommit till skott att sätta mig ner och skriva. Som ett slags inre motstånd att orden kanske kommer göra ont.

Jag antar att det är ett sundhetstecken. Att skrivandet inte längre är ett måste för att sortera och kanalisera ut alla känslor. Känslorna stormar inte längre lika mycket så tankens kraft räcker långt för att få vinden att mojna.

Jag skulle dock vilja berätta om ett TV-program som varje gång får mig att tänka: "Är det så där det kommer bli för oss". Jag tittar ibland på programmet Spårlöst som handlar om adopterade som återvänder till sitt födelseland för att söka sina rötter.

Jag gråter mängder när jag ser det programmet. Jag ser dels hur den sökande känner en enorm kärlek till sina föräldrar i Sverige och till det liv den har fått i Sverige men jag ser också vilken stark kärlek som uppstår i samband med återföreningen i födelselandet. Då kan jag inte låta bli att undra:

Är det så det kommer vara när jag återser Olle? Tänk om han kunde få vara stor när vi återförenas?
Jag undrar om det finns någon där han är som tar hand om honom och älskar honom lika gränslöst som jag skulle ha gjort om han varit här? Jag undrar om vi kommer att återförenas i den där kramen, som jag sett så många göra i Spårlöst? Den där kramen som betyder allt, som sätter alla känslor ur spel och bara är KÄRLEK. Kramen som får tiden att stå still och som blåser bort alla förlorade år i ett ögonblick.

Jag hoppas att det blir så. Det skulle kännas tryggt att veta att han har det bra där han är nu och att när vi väl ses igen så är kärleken den samma som den skulle varit om vi vandrat här på jorden bredvid varandra.

Idag skall vi träffa Olles läkare igen. Som en slags avslutning. Det är gruvsamt. Att behöva gå i det där korridorerna vi en gång gjorde. Alla minnesbilder som flimrar på näthinnan. Dofterna, rädslan och ångesten som hotar. Det kommer att bli jobbigt men jag vet också att det som Olles läkare en gång sa till oss är sant. Han sa: "Det här kommer vara ert livs värsta kris, men ni kommer att ta er igenom den också".

Livet går faktiskt vidare. Det måste gå vidare. Ibland är det helt outhärdligt att jag skall gå här, dag ut och dag in, utan Olle. Men de flesta dagar lever jag rätt bra. I morse låg Lasse bredvid mig och jag drog fingrarna genom hans yviga kalufs och hörde hans andetag. Snart kommer han att vakna och stappla nedför trappan på nyvakna ben. Han kommer att dyka upp här i dörröppningen och med en något bister uppsyn säga "mamma jag vill ha välling och se på TV".

Lasse är mitt mirakel och den bästa orsaken i hela världen att alltid göra livet så gott som möjligt.

Lasse på Luciafirande på dagis.



3 december 2012

93 årskalas och första advent


Förra helgen firades gammel-Lasse som vi brukar kalla honom. Nämligen min farfar som fyllde 93 år. Mamma och pappa stod för värdskapet i Säter och huset fylldes snart av både barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Tack mamma och Britt-Marie för maten och fikat!

Födelsedagsbarnet och Steffe
Barnbarnsbarn in action
Tremänningar i samspråk 
Julen har smygit sig in hemma hos oss på Wikargården. Lasse och jag har bakat pepparkakor och pepparkakshus och Lasse och Stefan har bakat lussekatter. I fönstren lyser stjärnor och stakar och på bordet i vardagsrummet står Lasses favoritstilleben. Så särskilt stilla är det dock inte i tomtebyn eftersom Lasse varje dag roar sig med att flytta runt på innevånarna i byn. Besvikelsen var stor när han upptäckte att mammas modell av pepparkakshus varken kunde öppna eller stänga dörrarna och heller inte rymde fler än de allra minsta tomtarna.

Familjen Starks tomteby.

Den här helgen har bjudit på fantastisk snörik vistelse hos familjen Sköld i Uppsala. Familjen Stark och Familjen Engström/Gustavsson bjöds på varmt välkomnande och stora portioner mat och omtanke. Tack allesammans!

Liten trötter 

Storebror redo för Pulkapappa?
På väg till pulkabacken.

På vandring i vinterskrud.

Helgen avslutades med ett besök på Säters julmarknad. Lasse träffade både en häxa och självaste jultomten. I kyrkan tände vi ett ljus för Olle och sedan bjöd mormor och morfar på adventsfika i originalets Wikargården på Åsen i Säter.


11 november 2012

Farsdag

Vi önskar alla pappor därute en trevlig farsdag!

Här hemma har vi firat pappa Stefan i lagom skala tycker jag och Lasse. Lasse gav honom en teckning och jag pimpade hans telefon med några väl valda.

Dessutom bakade jag och Lasse en tigerkaka medan Stefan tog en springtur. Kakan blev ganska misslyckad till utseendet visserligen men de kakorna brukar tendera att smaka desto bättre. 

Nu skall jag bjuda mina grabbar på fika här hemma. För er andra bjuder jag istället på några härliga bilder att bli glad åt. 

Så här brukar Lasse se ut efter att vi har bakat.
Chokladskägget påminner mig om
någon jag känner väl...

De här tre trollen känner jag däremot inte igen...

För att inte tala om monstret till vänster. Vem är han?

Farsdagspresenterna...

Pappan i trikåer blir glad åt kakan.
Den stolte bagaren ser upp till sin far.

4 november 2012

Alla helgons dag

Helgen har varit händelserik på många sätt. I flera veckor har jag funderat över hur den här helgen skulle kännas/bli. Vi har ingen grav än. Vi har börjat ta tag i frågan men inte bestämt oss. Därför kändes den här helgen extra laddad. Alla helgons dag. Vårt lilla helgon. Vad skulle vi göra för honom?

För en gångs skull lät jag dock helgen bli som den blev. Jag och syrran inledde helgen i fredags med att börja tapetsera om hos mor och far. Tapetserandet sysselsatte oss i dagarna tre. I djup koncentration, med noggrann mätning och fokusering kom våderna upp en efter en. Min kreativa själ fick liv medan mina tankar fick vila. 

Lasse tillbringade två nätter hos farmor och farfar. Han verkar helnöjd med sin vistelse där och intygade stolt att han inte gjort några dumheter hemma hos dem :-)

På lördag eftermiddagen tog hela gänget en paus i tapetserandet och åkte till Torsångs kyrka på minnesgudstjänst. Lasse skötte sig finemang i kyrkan, i Lassemått mätt åtminstone. Vi mutade honom med lite godis när viljan att härja loss blev för stor. 

Olles namn lästes upp och ett ljus tändes för honom. Han var mer än 60 år yngre än alla andra som blivit helgon under året. Trots det sorgliga i det perspektivet gick minnesgudstjänsten bra. Det märks att vi kommit långt i vårt sorgearbete. 

Efter gudstjänsten åkte vi hem till syrran med familj och släppte varsin ballong till Olle i himlen från deras veranda. Sedan köpte vi pizza och tittade på Så mycket bättre tillsammans allihop. Majken, jag och Lasse satt på en madrass på golvet och lekte. Det kändes fridfullt och härligt. Jag är så glad för min fina familj. 

Helgen avslutades lika fint idag när vi blev klara med tapetseringen. Ursnyggt blev det i mammas och pappas kök och första premiärsittningen bjöd på mammas goda stek och potatisgratäng. Mums! 

Tack alla för att hela helgen blev så bra. Utan att jag hade planerat det minsta blev Alla-helgona-helgen precis så vacker som jag någonsin hade kunnat önska. 


27 oktober 2012

I afton dans

Ikväll, en sån där kväll när orden bygger sina egna välformulerade meningar inuti mitt mentala inre. Försöker fånga dem och spara dem till senare tillfälle även om jag vet hur lättflyktiga de brukar vara.

Jag och Lasse tar en promenad i skymningen. Vi går ned till älven. I vattenytan speglar sig de nakna träden. Ovanför trädkronorna seglar molnen förbi. De lyser med all sin prakt i varma rödrosa toner. Ser du hur vacker himlen är ikväll, så fint änglarna har målat, säger jag till Lasse. Jag har tidigare förklarat för honom att jag tror att himlens alla färger och toner är uttryck av änglarnas alla konstverk.

Vi vandrar vidare och medan mörkret omfamnar oss beskådar vi fullmånen som sprider sitt ljus. Det kanske är Olle som lyser på oss, säger jag till Lasse. Ja, säger Lasse, han kanske har gjort en egen lampa, svarar han.

Vi går tysta en stund. Jag funderar åter på jorden. Hur allting är uppbyggt. Som om allt i själva verket är atomer som ligger huller om buller i en burk. Som om någon eller något varsamt väljer en efter en och bygger ihop till molekyler som blir till ämnen som blir till skapelser.

Är allting i själva verket lika enkelt som att bygga lego? Att den skapalse som mina legobitar formats till råkade bli jag.

Jag återvänder till det som är här och nu. Du är mitt mirakel, säger jag till Lasse. Ord som aldrig tidigare passerat mina läppar, men ändå så uppenbart sant.

Lycklig över att livets byggstenar, de avancerade legobitarna, skapade min älskade Lasse, promenerar jag den sista biten hem.

En lätt välbehaglig rysning går över mina skuldror och längs med överarmarna. Det händer ibland och då brukar jag se det som ett tecken från Olle. Som en liten lätt beröring, en närvaro och en trygghet.

Hemma igen, härjar mitt lilla mirkael vidare. Genom kvällen. Som en dans. Som en afton dans.

14 oktober 2012

En härlig lördag

Idag sitter jag hemma i soffan under täcket och är krasslig. Ont i halsen och begynnande nästäppa. Lasse har också varit förkyld ett par dagar men det märks inte så mycket på humöret. Han härjar runt och livar om lika mycket för det. Men tur är väl det.

Även om förkylningen lagt sorti över söndagen så har helgen allt som allt varit riktigt härlig.

Lördagen bjöd på strålande vackert väder. Jag och Lasse bestämde oss för att ta en promenad runt älven och mata änderna. Jag tog med kameran och passade på att fota min lille guldklimp bland höstens alla färger. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Jag låter därför bilderna nedan tala för sig själva.

Lördagskvällen avslutades sedan med en kanonkväll hos syster yster. God mat och sällskapsspel. Mycket skratt och härligt sällskap till långt in på natten. Det får vi snart göra om.







Pappa upp i dan...







Tog med lite av hösten in.