2 år - Årskrönika

Nedanstående inlägg kan betraktas som del 1 av slutet på den här bloggen. Del 2, det allra sista inlägget; "Det lyckliga slutet - som blev en början" finns här, publicerat den 16 maj, som är årsdagen då Olle flög iväg, i frihet, till himlens förlovade land

2 år - Årskrönika

Mycket har hänt under den tid som har passerat. Jag vet inte om jag egentligen vill skriva, då jag just nu befinner mig i ett lyckorus. Ett tillstånd jag behöver vara rädd om. Men ändå känns det viktigt att skriva det som jag nu har tänkt skriva. Jag behöver få komma till ett avslut för att på riktigt kunna gå vidare. Att skriva har blivit mitt sätt att bearbeta och det var länge sedan jag gjorde det. Jag behöver få alla känslor som passerat att landa och tömmas ut ur kroppen. Jag skulle kunna skriva bara för egen del, men jag väljer att dela med mig. Mycket för att min tidigare berättelse har byggt på total ärlighet och därför känns det också mest värdigt att avsluta på samma sätt, samt att någon därute kanske kan bli stärkt av att läsa hela vår historia. 

Nedanstående text är indelade efter rubriker och handlar om olika områden där jag känner att jag behöver skriva av mig för att landa.

Den andra kampen
Om beskedet om Olles sjukdom och sorgen efter honom varit den första kampen, den vackra och så småningom fridfulla kampen, så har det jag nu kommer berätta varit den andra, den andra frustrerande, rasande och fula kampen. En parallell kamp som jag valt att inte dela med er andra fram tills nu.

Ni minns kanske att jag berättade om vår kamp att få göra PGD, preimplantatorisk genetisk diagnostik, en gång för längesedan. Om du vill läsa inlägget finns det här. 

En metod som skulle göra det möjligt, för oss att bli gravida genom provrörsbefruktning och där de befruktade äggen analyseras så att endast friska foster sätts tillbaka i livmodern. Ni minns kanske också min ilska och enorma frustration när vi nåddes av beskedet att landstinget inte ville bekosta oss PGD för att vi redan hade ett friskt barn, Lasse, sedan tidigare.

Även om jag valde att inte dela med mig av den fortsatta kampen så har den pågått hela tiden och den här parallella historien har varit allt annat än enkel. Min mailbox är fylld av mail både till olika vårdinstanser, läkare på olika sjukhus och till anförtrodda vänner som jag delat mina känslor med. Nu när jag har facit i hand känner jag mig redo att berätta och dela med mig.

Redan i samma ögonblick som vi nåddes av beskedet att Olles sjukdom inte var förenlig med liv visste jag att vi måste försöka skaffa ett till barn. Den omedelbara känslan kan jag inte beskriva som någonting annat än ren överlevnadsinstinkt. När så Olle lämnade jordelivet blev den känslan ännu mer påtaglig. 

För Stefan var det annorlunda, han ville få tid att sörja Olle innan han kunde tänka tanken på fler barn. Vi delade verkligen sorgen och stöttade varandra men att inte kunna mötas i frågan om syskon var jobbigt för oss båda.

Jag är glad och tacksam att vi redan då hade delat elva år tillsammans så att vi kunde sitta tillsammans i båten trots stormen som härjade och att vi inte kunde enas om vilket håll vi skulle ro.

Efter sommaren gick jag på akupunktur för att återställa hormonbalansen igen efter graviditeten. Jag har alltid haft oregelbundna menstruationer, till följd av något som kallas för PCO, och det tog många månader av frustration och ilska den hösten innan kroppen gav med sig och släppte ett ägg. Vi försökte och blev gravida. Vi höll den absolut hemlig och ingen av oss tog graviditeten till oss. Vi vågade inte, vi visste ju att vi måste vara förberedda på att avbryta graviditeten med upp till 25% sannolikhet.

I mellandagarna åkte vi till Uppsala för att göra moderkaksprovet men redan under ultraljudet berättar läkaren, efter en liten stund, att hon kan se att fostret har en allvarlig kromosomavvikelse, med mycket dålig prognos. Svaret på moderkaksprovet bekräftade dagen efter det som läkaren redan hade sett.  

Det kom som en chock för oss. Vi var förberedda på ett avbrytande på grund av SMA men inte på någonting annat. För oss fanns inget annat alternativ än att avbryta graviditeten. Vi aldrig hade orkat med att fortsätta graviditeten med vetskapen om det vi då fått veta. 

Även om jag visste att det bara fanns det beslut som vi fattat var mina skuldkänslor över avbrytandet enorma. Vem var jag som tog mig rätten att bestämma över någon annans människas öde. Jag kunde inte hitta argumentet till varför det var det bästa för fostret utan såg bara en stor ful själviskhet. Alla i omgivningen stöttade och tyckte att vi tagit rätt beslut men det hjälpte ändå inte. All den ilska som jag inte tillåtit mig att känna under hela sorgeprocessen fullkomligt vräkte fram. Jag föll ned i det svarta hålet, jag så länge hade fruktat, och där nere satt jag och vältrade mig i ilska, bitterhet och vanmakt. Jag var ingen rolig människa att ha göra med under de dagarna och mina stackars familjemedlemmar som försökte stötta fick ingen vacker respons. Jag minns inte hur lång tid det tog men, som allting annat, så vände ilskan mig ryggen och jag började sakta men säkert kravla mig upp ur hålet.

Jag respekterar de som läser detta och tycker att vi gjorde fel, men jag ber er i så fall i gengäld att respektera det beslut vi fattade. Sett i backspegeln så dömer jag mig inte längre för det beslut vi tog, det känns fortfarande rätt. Jag vilar i en vacker tanke som min syster Karin sa och som blev förlösande för mig att kunna gå vidare. Hon sa; om vi nu skall tro på sagan om själen, och att det är så att själarna går vidare från liv till liv. Gör du då inte något vackert som släpper det lilla fostrets själ fri att få lämna en allvarligt sjuk kropp och komma till en frisk kropp istället. Med de tankesättet har jag kunnat förlåta mig själv, eller kanske min själviskhet. Jag hoppas att det lilla fostrets själ har funnit sin nya friska kropp och att jag har dennes förlåtelse om vi möts igen. 

Vi reste till Florida för att läka och mobilisera om på nytt och när vi kom hem igen fick vi komma till Uppsala för genetisk rådgivning. Efter det tyckte äntligen beslutsfattarna i Falun att vi hade lidit nog och gav oss, under början på förra året, rätten att få göra PGD.

Efter att remissen först gått till fel sjukhus och att kontrollfreaket i mig ringt och tjatat kom vi till slut till Stockholm och fick information om PGD och de startade arbetet med att förbereda analysen. Ganska snart stod det klart att behandlingen skulle kunna starta tidigast till hösten efter semestrarna. Vi fick samtidigt också besked om att Stefans bärarskap för SMA inte var så tydligt som de först hade tagit för givet och att våra chanser till ett friskt barn på naturlig väg därför skulle vara betydligt bättre än 25%.

Sammantaget detta bestämde vi oss därför att återigen försöka bli gravida på nytt, medan vi annars bara skulle väntat på PGD. Men den här gången tog det tid att bli gravid. Jag åt ägglossningsstimulerande medicin men trots detta hände inget. I takt med de misslyckade försöken växte frustrationen och oron att något blivit fel efter avbrytandet.

Till slut, mitt under varmaste semesterveckorna, ledde processen att bli gravid i kombination med den starka längtan och önskan efter barn till en känslomässig kollaps. I samband med detta fanns inte mycket annat att göra än att lägga ned graviditetsprocessen och börja fokusera på att må bra istället. Jag hade under allt för lång tid forcerat fram i livet och glömt bort att leva som Olle lärde mig; en dag i taget och att vara i nuet. Jag slutade med ägglossningsmedicinen och vi flydde iväg till Prag. I solen, längs med floden och i de vackra pragianska gränderna började jag mobilisera om mina tankar. Stora tårar rullade nedför kinderna emellanåt, jag, fru STARK, hade gett upp kampen och gett vika.  Jag orkade inte längre kämpa för det som jag allra mest ville.

Men så plötsligt händer det. Jag vet inte om det var för att jag gett upp som kroppen plötsligt bestämde sig för att fungera och nästa ägglossning kom som den skulle, utan medicin, och jag förnekade ända in i det sista att jag skulle vara gravid, men stickan visade ett starkt och tydligt plus.

I och med det inleddes den sista delen av den här berättelsen. Graviditeten gjorde mig lika illamående som jag varit varje graviditet, men vi gjorde vad vi kunde för att hålla graviditeten hemlig. Jag hade två mindre blödningar de första veckorna och var livrädd för missfall. Men fostret växte där i magen varje gång vi var på kontroll och tillslut var vi framme vid moderkaksprovet i Uppsala. 

Vi kom dit och den här gången såg allt bra ut på ultraljudet men vi fick vackert åka hem igen och vänta en vecka till på att göra moderkaksprovet. Moderkakan låg i bakvägg och behövde mer tid att växa till sig för att kunna kommas åt. Måndagen därpå åkte vi dit igen och trots att läkaren utförde två stick var det osäkert om materialet skulle räcka till de analyser som behövde göras. Vi åkte hem med en mycket orolig känsla i magen men klockan fyra samma dag ringde läkaren och sa att provet skulle räcka för analys. Det var den första lättnaden.

Veckan därpå, då vi väntade på svar gick till en början bra. Men sen när torsdagen kom och vi inget hörde började vi gå som på nålar. Vi hade blivit lovade svar före helgen och vid lunchtid på fredag, när jag satt i matsalen på jobbet, ringde ett dolt nummer. Jag hann ut i kapprummet innan jag svarade och nåddes av det fantastiska beskedet att fostret var friskt från både SMA och de kromosomavvikelser som gick att testa för. Glädjetårarna kom omedelbart och sedan gick telefonen varm till alla nära och kära som också väntat på beskedet. Det var den andra lättnaden.

Resten av graviditeten har rent objektivt sett flutit på helt utan komplikationer. Vi har blivit väl kontrollerade den här gången och det finns ingenting som tytt på något onormalt. Detta till trots så har den här graviditeten rent mentalt varit oerhört jobbig. Hela livet har känts som en skör tråd;  nu var vi ju efter allt som vi varit med om, så nära att få lyckan, och då blir också rädslan att förlora lyckan så påtaglig. Jag har velat vara i min gravidbubbla mest för mig själv och inte velat prata om barnet. Jag har inte vågat förbereda vare sig mig själv eller huset på att ett barn skulle komma. Men på kvällarna, när barnet rörde sig som allra mest, då hade jag mina små stunder av bekräftelse, glädje och kärlek. 

Den 14 april, vecka 37+5 åkte vi in för att göra det planerade kejsarsnittet. Det görs alltid efter två redan tidigare snitt. Vi fick vänta ända till klockan tre på eftermiddagen innan jag rullades ned till operation. Även om kejsarsnittet gick bra var det en nervös väntan tills vi hörde ett starkt skrik bakom skynket. Ut kom en sprattlande och väldigt livskraftig liten flicka och redan från första stund infann sig en obeskrivlig lycka inom mig. Glädjetårarna rullade redan på operationsbordet och när vi efter två dygn lämnade BB med två godkända läkarkontroller i ryggen sprutade många fler ur mina ögon. Jag kände mig lättare än jag gjort på mycket, mycket länge. Både bokstavligt och själsligt.

Mer om vår vackra lilla flicka finns i nästa inlägg och det allra sista: ”Det lyckliga slutet – som blev en början”.

Arbetslivet
Arbetslivet har jag helt lämnat utanför den här bloggen, men jag skulle vilja skriva några rader om detta för att komma till avslut.

Redan när jag gick hem på föräldraledighet i väntan på Olle, gjorde jag det med en känsla av frihet. Även om jag hade många härliga arbetskamrater hade det varit en tuff tid på jobbet och jag kände att jag inte riktigt kände mig hemma på arbetsplatsen. Jag såg föräldraledigheten med Olle som en möjlighet att få tid att känna efter och att få ett avbrott. En välbehövlig paus helt enkelt. Pausen uteblev, som ni redan vet, när hela livet tog en helt ny vändning.

Kanske var det då inte så konstigt att det kändes tungt och motigt att återgå till arbetet igen när första sommaren efter Olles bortgång gick mot sitt slut. Att lära sig leva igen, efter förlusten av ett barn, är någonting som är väldigt svårt för varje förälder som drabbats. Att förlora ett barn sägs, av många, vara det värsta som kan hända. Det hände mig. Det hände oss.

Att få vara sjukskriven och bearbeta sin sorg i fred är oerhört viktigt. Det är svårt att sätta ord på vad sorg är och hur den yttrar sig. Sorgen går inte att bota och den går aldrig över. Den tar sig nya faser genom livet och det tar olika lång tid att finna ett sätt att leva med sorgen. Tyvärr finns det idag ingen diagnos i försäkringskassans system som heter sorg. Det är därför som så många, som drabbas av sorg, tvingas ut i arbete alldeles för tidigt. Läkarna som skall sjukskriva måste gömma in sorgen i andra ”godkända” diagnoser för att den sörjande skall få fortsätta vara sjukskriven. Nog är det märkligt att den som drabbats av det värsta en människa kan drabbas av skall behöva känna sig ständigt ”hotad” av försäkringskassans kritiskt granskande ögon. Varje månad måste den sörjande besöka en läkare för att få sin sorg prövad på nytt. Jag höll på att bli tokig över detta förfarande. Allt jag behövde var att få sörja i fred. Jag önskar att begreppet ”sorgepenning” som någon klok människa redan myntat kunde bli verklighet.

Under hösten 2012 återgick jag till mitt arbete igen och arbetade 50%. Till en början var det väldigt jobbigt men med hjälp av kollegor och anpassade arbetsuppgifter kände jag mig efterhand trygg med att vara där. Det var samma höst jag blev gravid på nytt så det var skönt att det bara var 50%. Efter årsskiftet och den avbrutna graviditeten bestämde vi oss för att fly situationen och åka till Florida. Det kan ha varit ett av de bästa beslut vi någonsin fattat. I Florida glömde vi tid och rum och började leva igen. För mig kommer Florida alltid att betyda vändpunkten, även om vi mött på motgångar senare också.

Efter Florida så slutade jag blogga och det berodde på att jag inte längre kände att jag kunde skriva så ärligt som jag ville. Hela bloggen byggde på total ärlighet, men i samband med avbrytandet och att jag började jobba så varken kunde jag eller ville jag skriva så ärligt som jag gjort tidigare. Det kom en tid då mitt privatliv blev viktigt att värna om. Jag har många gånger saknat bloggen, för den hjälpte mig så otroligt mycket. Inte bara för att jag skrev av mig utan också för allt stöd ni läsare gav mig.

Hursomhelst, när vi var i Florida så läste jag lyckligtvis aldrig några svenska tidningar när vi var borta och inte heller kollade jag facebook. På jobbet hade det nämligen kommit ett besked att en stor del av produktionen skulle läggas ned och att många anställda därmed skulle varslas. Jag nåddes först av detta besked när vi kommit hem och det var till det bästa. Jag behövde vår Floridaresa precis så som den var.

Att min korta anställningstid på arbetsplatsen gjorde mig utsatt var inte så svårt att räkna ut och det tog inte många dagar för mig att mobilisera mina nyvunna krafter från Florida till jakten på ett nytt jobb. Jag hörde av mig till min mans arbetsplats och fick faktiskt upp hoppet direkt. Även om det inte fanns något jobb just då, skulle det nog bli ett längre fram som passade mig och min profil väl.

Under hela våren sökte jag flera jobb och jag gick på flera intervjuer. Det var stärkande för självförtroendet och också en övning i att våga prestera och tro på sig själv igen. Innan jobbsökeriet startade frågade jag mig själv, vem som skulle vilja anställa någon som bär en stor tung sorg. Med tiden förstod jag att erfarenheten av det jag gått igenom gjort mig till en mycket stark människa med stor och användbar livserfarenhet. Jag lärde mig att känna stolthet för den jag blivit och att kunna berätta om det vi varit med om för främlingar.

Snart hade jag inte bara ett jobberbjudande hängande i luften utan flera stycken. Men så var det ett jobb, det där allra första jag sökte, som jag allra mest ville ha och den 1 juni förra året gjorde jag min första arbetsdag just där. Det kunde aldrig ha blivit mer rätt. Det är en fröjd att gå till jobbet och jag trivs inte bara med arbetsuppgifterna, utan även med de fina lokalerna, med arbetskulturen och framförallt med arbetsgruppen jag har glädjen att få jobba med. Jag vill rikta ett stort, stort tack till min chef som trodde på mig och gav mig chansen.

Att pusselbiten arbete äntligen har hamnat på rätt plats i livspusslet betyder mycket för mig. Tidigare var alla bitar huller om buller men när jobbet ger många timmars trygghet och trivsel varje dag så banar det vägen för övriga pusselbitar att falla på plats.

Tron
Ett annat kapitel jag känner behov att få skriva av mig handlar om tro. Tro är fortfarande en del av mitt liv som är rörig. Livet svek mig och det som jag trodde på och sedan den dagen har jag inte funnit någon ny tro att leva efter.

Förut så trodde jag på någonting som jag kallade Gud. Kanske inte Gud som i bibeln men i alla fall på någonting större. Någon slags energi som kunde hjälpa och skydda mig om jag levde och gjorde gott.

Innan Olles diagnos så avslutade jag varje kväll med att knäppa mina händer och inom mig be till Gud. Jag bad aldrig om något som skulle ske. Jag bad om styrka att själv kunna prestera om jag behövde men framförallt bad jag varje natt att jag själv, att min familj, mina föräldrar, syskon, vänner och alla andra nära och kära skulle få vara pigga, friska och krya och leva många dagar och år till. I år efter år fungerade den där bönen. Jag bad den till och med i bilen när vi skulle åka in och få Olles diagnos och jag trodde nog där och då att jag skulle åka hem igen vid gott mod efter läkarbesöket.

Så blev det inte. Trots att jag presterat, varit en duktig flicka, tagit ansvar och varit en god och omtänksam medmänniska drabbades jag. Trots att jag bett den där bönen varje kväll så drabbades den jag älskade allra mest, tillsammans med Stefan och Lasse, av en obotlig sjukdom.

Sen den dagen har jag aldrig mer bett den där bönen. I min värld slutade det jag kallade för Gud att existera. Gud hjälpte mig inte när jag behövde det som mest och Gud skyddade mig inte trots att jag varit en god människa.

Tro är på gott och ont. När jag fortfarande hade tron betydde den en trygghet för mig. Den var som en mur att luta sig mot. Att leva utan tro är som att leva utan skyddsnät. Jag är fortfarande väldigt vilsen i min tro. Jag måste få tro på någonting även om jag i dagsläget inte vet vad. Jag vägrar tro på att döden är definitiv. Jag tror att någonting händer mig den dag jag dör. Jag tror att Olle har det bra där han är nu, eller kanske i den form han har nu och jag hoppas att jag får träffa Olle igen när jag själv lämnar det här jordelivet. Själavandring, energiomvandling eller ett himlens förlovade land. Det spelar inte så stor roll vad det är som händer, bara det är någonting gott.

Många i min närhet är fascinerade av andlighet och ett tag funderade jag själv på att besöka ett medium, men jag vågade inte och har bestämt mig för att jag inte heller ska. Jag är för rädd att mina kritiskt granskande ögon skall genomskåda alltihop och att jag kommer inse att allt är en bluff.

För nu så har jag accepterat att jag inte hittat min tro. I och med detta är mitt skyddsnät fortfarande svagt. Kanske kommer jag med tiden att hitta min tro, men om inte finner jag ro i att tro på någonting mer, även om jag inte vet vad detta någonting är.

Familjen
Några rader skulle jag vilja ägna min familj. Både min egen och de andra runt omkring. Jag har tidigare hyllat er många gånger på den här bloggen och det gör jag fortfarande. Ni är fantastiska, jag älskar er!

Sorgen gör en egoistisk och jag har i sorgens alla värsta stunder krävt mycket av er. För mycket. Jag har delat med mig av mina innersta känslor och förväntat mig att ni skall förstå hur det känts inuti mig. Ibland har jag nog näst intill räknat med att ni är tankeläsare. Jag har lyft telefonluren precis när jag har behövt och haft väldigt liten förståelse över att det som pågick i ert liv just då kanske också är något viktig för er.

Den fanns en tid när vi alla både levde, gladdes och sörjde tillsammans. Det var under tiden Olle levde och den närmaste tiden efter. Det var så skönt att ha många att dela känslorna med, att bolla alla tankar och tårar med. När sedan livet så sakteliga gick vidare på andras håll kändes det som att stå ensam kvar och som att inte höra till.

Den här smygande känslan av utanförskap är en stämpel jag satte på mig själv. Det var ingen annan som gav mig den. Men den gjorde att jag under lång tid inte prioriterade att umgås med några andra än den närmaste familjen och även om familjen betyder allt så är det inte bra att göra sig helt beroende.

Den som kände av detta allra mest var min lillasyster Karin. Till henne anförtrodde jag mig om allt och ville umgås med mest hela tiden. Det var ju hon som förstod mig bäst eftersom vi är så lika till sättet. Till slut blev vår relation osund. Jag hade gjort mig beroende av henne och hon såg mig som en uppgift. En julidag förra sommaren och ett långt telefonsamtal, med brutal sanning oss emellan, behövdes för att rensa luften och för vår relation att starta om.

Även om det än idag, gör ont att tänka på det där telefonsamtalet, så vet jag att det var nödvändigt. Jag behövde inse att jag måste ta tag i mig själv, stå på egna ben och återfinna min egen inre styrka och att min syster behövde sin frihet att prioritera sin egen familj, vänner och intressen.

Min vackra syster, när hon gifte sig på midsommardagen förra året.

Våra familjer står varandra fortfarande mycket nära och jag har äran att få vara moster till en liten person som för alltid kommer att ha en stor betydelse för inte bara mitt liv, utan hela vår familjs och släkt. Den jag skriver om är förstås lilla bedårande Majken som tillsammans med Lasse skänkt och skänker oss så mycket glädje under de år som gått. Majken föddes två månader efter Olle och blott tio dagar gammal förlorade hon den kusin som skulle ha blivit hennes allra bästa vän.

En av ytterst få bilder som finns på Olle och Majken.
Bilden betyder mycket för mig. Som ett gemensamt hej, till världen.

Jag är så fantastiskt glad att det var just lilla Majken som föddes till den här jorden och jag har glatts och gläds över att följa Majken på sin väg genom livet. Hon är ju jämngammal med Olle och kanske är det så att lille Olle är med henne, precis så som det skulle vara, för en dag sa Majken ”Olle hoppar soffan” när Karin pratade om Olle.

Ljuvliga lilla Majken!

Lasse, min förstfödda, du är mitt allt. Det är för dig som livet gått vidare.  Lasse har de allra mest roliga kommentarer om allt och ingenting. Han får oss alla att skratta och skrattet förgyller livet. Hans sorg är så vacker och han är fortfarande den bästa storebror som Olle någonsin kunnat få. Vidare är Lasse Majkens idol och hon gör allt som Lasse gör och trots att det skiljer 2,5 år dem emellan leker Lasse mer än gärna med Majken. Det värmer ett mamma- och mosterhjärta alldeles särskilt. 

Bilden är från när Lasse var liten. Mamma älskar dig.

Majken och Lasse spekulerar.

Stefan, min livskamrat. Ord är onödiga. Du vet redan allt. Vi står så nära varandra att vi nu för tiden kommer på varandra dagligen med att tänka samma tankar. 13 år tillsammans och 3 år som gifta. Det vi klarat av tillsammans är fantastiskt. Jag älskar dig. 

En av de vackraste bröllopsbilderna från vårt bröllop 7 maj 2011,
samt den bästa bilden från Florida, där allting vände.

En annan betydelsefull figur, som förtjänar ett eget stycke, är vår lilla katt som bott hos oss sedan september förra året. Lasse har döpt henne till Tusensköna och även om det sägs att hunden är människans bästa vän så har Tusensköna tagit en central plats i vår familj. Hon kom med fart, lek och bus och förde in nytt liv till familjen igen. Vi tycker om henne så mycket.

Vår lilla katt Tusensköna.

Alla ni andra, mamma och pappa, Bella, Davve, Erik, Sofia och Stefans familj. Tack för alla stöttande ord, djupa diskussioner och varma kramar. Tack för alla gånger vi haft barnvakt och i trygga händer lämnat Lasse som haft det toppenbra medan vi fått tid att läka, leva eller bara vara.  Tack för delad glädje och delad sorg. Tack för att ni är en del av mitt liv.

Mamma och pappa i unga dar.
Vi dras till skäggiga karlar jag och mamma.

Stefans föräldrar under misteln
för länge sedan.

"Hela tjocka släkten", från när Lasse var liten.
Tyvärr hittade jag ingen bild på brorsans tjej Sofia,
som kommit in senare i bilden. 

Tack också till all övrig släkt och många fina vänner. Tack för att ni stannat kvar fastän jag i perioder inte orkat umgås. Jag har sagt det förut. I nöden prövas vännen och vi har verkligen många vänner. 

Bilden är från vårt bröllop, 7 maj 2011.
En glädjens dag att dela med er alla!

Jag
Snart har den här långa årskrönikan kommit till slut. De sista delarna tänkte jag ägna åt mig själv och slutligen till Olle.

Sorgen efter Olle har varit den fridfulla delen av mitt liv. Sorgen har varit svår på många sätt men sorgen har aldrig hotat mig. Den har varit som den är; stillsam och vacker.

Önskan om ett till barn har däremot gjort mitt liv till en resa eller kamp. Det har varit som att färdas långt bort utan att veta om vi skulle få komma hem igen. Jag har längtat så efter ett till barn, men kanske också lika mycket efter den dagen då kampen skulle vara över. Jag har längtat, inte bara efter ett nytt liv till familjen, utan också till stunden då jag får tillbaka mitt eget liv. Jag har längtat efter min frihet!

Min kropp har under så lång tid var utlånad till kampen om ett nytt liv. Hormonpåverkan, Illamående, viktökning och andra krämpor är bara de fysiska åkommor som sargat min kropp men de själsliga plågorna har varit de värsta. Jag har, på grund av kampen, många gånger hindrat mig själv att leva och ägna mig åt mina fritidsintressen. Min inställning har varit ”att det är ingen idé att göra det… och det…” för jag kanske snart är jag gravid.

Men till slut, som jag skriver ovan, hamnade jag i en känslomässig kollaps under semestern förra året. Jag stod vid vägs ände med spruckna drömmar och osunda relationer. Kollapsen ledde till att jag för första gången på mycket länge förstod att jag måste börja jobba med mig själv för att hitta vem jag är. Jag såg för första gången en poäng med att prioritera mig själv före önskan om ett nytt liv.

Men livet ville annorlunda, jag blev gravid och under graviditeten har varken orken eller motivationen att förändra mig själv funnits. Graviditeten har varit det centrala under nio månader och med all den oro som den har inneburit har jag inte kunnat jobba med mig själv samtidigt. Vid ett tillfälle skrev jag en text till mig själv och när jag efteråt läste igenom vad jag skrivit kan hela texten sammanfattas som en bunt med frågetecken.

Nu är kampen äntligen över och den slutade på allra bästa sätt. Tio månader har gått sedan min kollaps och egentligen så står jag fortfarande inför samma uppgift.  Alla de där frågetecknen som jag skrev till mig själv finns fortfarande kvar att räta ut. MEN, det känns som om uppgiften är så mycket lättare nu.

Jag har lättare att andas och energin fullkomligt strömmar in i kroppen. Symaskinen som stått orörd under flera år har använts i flera dagar i rad. Skaparglädjen spirar! Våren utanför framkallar en längtan efter blommor, jord och plantering. Alla affärer lyser fullkomligt av vackra föremål och kläder och köplusten i mig har väckts till liv igen. Det känns ungefär som att ha fått nya glasögon som gör att hela jorden tindrar och glimmar.

Även om jag intalat mig själv att livet gått vidare, att Lasse förtjänar en lycklig mamma och att hans och våra liv skall bli bra oavsett det som hänt så går det inte att förneka att det först nu känns som en verklig sanning. Nu är det inte längre en uppgift att göra livet lyckligt. Nu ÄR livet lyckligt.

Jag tittar mig i spegeln. Några rynkor har bosatt sig runt mina ögon de senaste åren men det spelar ingen roll för mina ögon lyser igen och de ser och upptäcker världen på nytt.

Vad som är jag när det gäller; relationer, prestationer, trosuppfattning och intressen vet jag fortfarande inte. Kanske kommer jag aldrig fram till en sanning heller, men nu väntar en tid med min fantastiska familj och jag tror faktiskt att väldigt många pusselbitar i mitt liv kommer att falla på plats under den tiden.

Olle
Hej, min älskade lille Olle, din mammas lilla hjärtegull. Sorgen efter dig har skuggats av mycket annat det senaste året. Både på gott och på ont.

Fortfarande är det så svårt att tänka på dig utan att ögonen tåras och att tala om dig utan att rösten darrar. Speciellt är det svårt just nu, när din lillasyster är här. Då väcks minnen av dig till liv. All den vackra tiden vi fick, nu återupplever vi den igen med din lillasyster. Vackra minnen väcks till liv, men också de smärtsamma minnena från tiden på sjukhuset.

Även om jag känner mig trygg med att du har din frihet så är det så orättvist att du inte är kvar här på jorden. Att din lillasyster inte fick träffa dig och du inte fick träffa henne. När vi tog med henne till graven och berättade att här är din storebror Olle så svarade hon oss genom att säga mm, med sin allra ljuvaste och mjukaste stämma. Kanske har ni ett band mellan er som vi inte kan se eller förstå. Jag tror att hon har mycket av dig med sig. Hon bär ditt namn i mellannamn och jag kommer att hålla dig vid liv genom att visa bilder och berätta om den fantastiska person du är. Jag älskar dig och bär dig för alltid närmast hjärtat, mitt älskade barn.

Jag vet vad du vill. Du vill att vi skall minnas dig med glädje och att vi skall leva så som du lärde oss. Jag vet att du vill att vi skall gå vidare och nu är den tiden här. Det är dags för din mamma, bror och pappa att gå vidare och njuta av livet med din lillasyster. Och jag lovar dig, det skall vi göra. Du är med oss alla. Vi älskar dig. 

En av de sista bilderna vi har på Olle.
Du fattas oss.

Den fina familjebilden som sitter som
Canvastavla i lekrummet här hemma.

Den allra vackraste bilden på Olle. Älskad i Evighet.

Direktlänk till nästa, och det allra sista inlägget: "Det lyckliga slutet - som blev en början"

Ett år

Idag är det ett år sedan du lämnade oss. Ett år av stor sorg och saknad men också ett år av värme och kärlek till dig och till varandra. Igår kom din vackra gravsten på plats, eller stenskylt som Lasse säger.

Jag vet att du finns på en plats där du har det bra, där du och alla dina lekkamrater hittat varandra. Samuel, William, Felix, Anton, Elliot, Ellen, Ella, Paulina, Freja, Kerstin, August, Alice och alla ni andra små underbara änglar där uppe i det blå. Ni är våra fantastiska vägvisare som skänker er styrka till oss som ännu vandrar här på jorden. Tack för att ni valde oss och gav oss en gåva större än livet.

I förrgår landade en vit fjäder i min rabatt och jag väljer att tolka det som ett tecken från dig Olle. Ett tecken som glädjer mig och ger mig fortsatt stöd att gå vidare.

Din mamma är en stark människa idag. Jag har valt livet och att förvalta den tid som kallas min. Du kommer alltid att prägla mitt liv och jag ser det som min uppgift att vårda de goda egenskaper som du väckt hos mig.

Det här inlägget blir ett slags avslut. Jag har slutat att skriva eftersom behovet inte längre finns. Jag är trygg där jag är nu. Tårarna rinner ibland men mitt bubblande skratt har letat sig fram och min vardag har blivit vardag igen. Vi åker upp och ned genom berg och dalar fortfarande emellanåt men vi omfamnas av ett ljus som hindrar mörkret från ta över. Min vardag innehåller nya spännande utmaningar och kärleken som spirar bland våra vänner och familjer smittar av sig.

Den här bloggen kommer att finnas kvar och det kan hända att jag återvänder hit med mina tankar om jag behöver.

Jag vill rikta ett stort tack till alla som stöttat och följt oss under hela vår resa. Ett speciellt tack till våra respektive familjer. Vi hade inte varit där vi är utan er. Vi älskar er alla.

Stefan och Lasse. Vi växer oss starka tillsammans. En dag i taget, ett ögon blick i sänder. Jag älskar er av hela mitt hjärta.

Slutligen vill jag hylla vår älskade Olle. Vi minns dig med glädje och vi älskar dig i evighet.

Ett halvt år

Mer än ett halvt år, sex månader och 3 dagar, har du varit ifrån oss. Igår när jag skulle sova kom tårarna. Hur kan detta bara vara sant? Hur kunde jag, pappa och Lasse förlora dig? Vårt älskade barn och Lasses älskade bror. 

Vi vill att du skall vara här hos oss just nu. Om du hade fått vara frisk skulle du suttit här bredvid oss på en filt, omgiven av leksaker. Du skulle ha skrattat åt din storebror som gjorde jordens alla konster för att roa dig. Jag skulle beskådat er båda och känt lyckan inombords. 

Om vi bara kunde ändra på allt... lilla älskade lilla du. Jag saknar dig så mycket.

Jag kommer ihåg när jag besökte ängeln Elliots blogg, saganomelliot.blogspot.com, för första gången. Det var när du precis lämnat jordelivet. Jag minns vad Elliots mamma Emma hade det skrivit när Elliot varit ifrån dem i nästan sju månader. Hennes inre frustration lyste igenom och hon skrev "tiden läker inte alls alla sår".

Jag är beredd att hålla med. Det här såret kommer aldrig att läka helt och hållet. I början kunde jag inte acceptera att det skulle bli så. Jag kunde inte acceptera att det aldrig skulle gå över. Att det inte fanns någonting som skulle göra att allt det onda försvann för gott. Nu har jag gett vika. Jag förstår och har accepterat att mitt liv blev så här. Det kommer att innehålla den största sorg en människa kan uppleva. Förlusten av ett barn. Saknaden kommer jag alltid att bära med mig. Den går inte att gömma undan eller glömma bort. Den måste också få finnas och vara en del utav mig. Precis som glädjen, kärleken och lyckan också är en del av mig. 

Snart börjar julmånaden. December. Det blir en dubbel tid. Förra året drömde vi om hur härligt det skulle bli den här julen. Då skulle vi ha två barn. Det skulle bli ännu mer livat och glatt i vårt hus. 

Julen 2012 blev allt annat än vi föreställt oss. Olle är inte här. Men det finns en annan som är det. Lasse är här. För honom skall jag göra jul och fira jul. Hans fjärde jul skall inte skyndas förbi och glömmas bort. Nej, den förtjänar att bli vacker och full av liv. Hans stora blå ögon förtjänar att tindra och hans små nyfikna fingrar förtjänar att få fingra på klapparna under granen.

Den här julen är för Lasse. Min älskade lilla Lasse. 

Den här julen är också för Olle. För även om han inte är här såsom vi föreställt oss så kommer han vara här i alla fall. På något sätt. På Olles sätt.

 

Alla helgons dag

Helgen har varit händelserik på många sätt. I flera veckor har jag funderat över hur den här helgen skulle kännas/bli. Vi har ingen grav än. Vi har börjat ta tag i frågan men inte bestämt oss. Därför kändes den här helgen extra laddad. Alla helgons dag. Vårt lilla helgon. Vad skulle vi göra för honom?

För en gångs skull lät jag dock helgen bli som den blev. Jag och syrran inledde helgen i fredags med att börja tapetsera om hos mor och far. Tapetserandet sysselsatte oss i dagarna tre. I djup koncentration, med noggrann mätning och fokusering kom våderna upp en efter en. Min kreativa själ fick liv medan mina tankar fick vila. 

Lasse tillbringade två nätter hos farmor och farfar. Han verkar helnöjd med sin vistelse där och intygade stolt att han inte gjort några dumheter hemma hos dem :-)

På lördag eftermiddagen tog hela gänget en paus i tapetserandet och åkte till Torsångs kyrka på minnesgudstjänst. Lasse skötte sig finemang i kyrkan, i Lassemått mätt åtminstone. Vi mutade honom med lite godis när viljan att härja loss blev för stor. 

Olles namn lästes upp och ett ljus tändes för honom. Han var mer än 60 år yngre än alla andra som blivit helgon under året. Trots det sorgliga i det perspektivet gick minnesgudstjänsten bra. Det märks att vi kommit långt i vårt sorgearbete. 

Efter gudstjänsten åkte vi hem till syrran med familj och släppte varsin ballong till Olle i himlen från deras veranda. Sedan köpte vi pizza och tittade på Så mycket bättre tillsammans allihop. Majken, jag och Lasse satt på en madrass på golvet och lekte. Det kändes fridfullt och härligt. Jag är så glad för min fina familj. 

Helgen avslutades lika fint idag när vi blev klara med tapetseringen. Ursnyggt blev det i mammas och pappas kök och första premiärsittningen bjöd på mammas goda stek och potatisgratäng. Mums! 

Tack alla för att hela helgen blev så bra. Utan att jag hade planerat det minsta blev Alla-helgona-helgen precis så vacker som jag någonsin hade kunnat önska. 

Att kunna glömma och fortsätta drömma

Tisdagen den 16 oktober passerade omärkt förbi. Dagen då du varit ifrån oss i fem månader. Utan att jag, eller någon annan tänkte efter. Vi glömde bort den. Visserligen var jag sjuk, men ändå, den bara flöt förbi.

Att kunna glömma är viktigt. Inte att glömma bort Olle eller det vi varit med om, men händelser som sätter sorgen i främsta rummet. Sorgen har länge varit mitt yttersta lager och datum i kalendern milstolpar att ta sig förbi. Att kunna glömma bort ett sådant datum känns befriande, som ett tecken att vardagen tar större plats än sorgen.

De djupaste dalarna är inte lika djupa längre. Tårarna är inte lika många och inte lika salta. Stormstyrkan sjunker även om det fortfarande blåser. Nu griper vinden tag i seglen för att föra båten närmare mot hamn.

Sorgen förändras. Vi har mera ro även om vi har mycket sorgligt kvar. Vi närmar oss beslut om gravplats, gravsten och urnsättning. Jag gruvar mig. Känns så definitivt. Behöver vi en grav? För mig får du vara precis där du vill och du har för alltid en naturlig och central plats här hemma. Känns konstigt att du skall ha en egen plats som inte är hemma. Men å andra sidan finns det något fint med att du får en alldeles egen plats också, bara för dig, som bara är din.

När sorgen stillas och ger själen ro händer något annat. Det rastlösa jaget får ny energi att rikta mot andra saker. Barnet inom mig börjar att torka tårarna och blir nyfiken igen. Tonåringen inom mig är frustrerad, redo att rusa iväg men vet inte riktigt mot vad. Mamman inom mig har bråttom och har ingen tid att vänta.

Då är det dags. Dags att låta den gamla gumman inom mig att ta plats. Hon som med osvikligt tålamod kan sätta händerna i arbete. I handarbete.

Jag har börjat att väva. Några kvällar i veckan åker jag till vävstugan och fascineras över denna uråldriga teknik. De gamla damerna, som också är där, är nästa dubbelt så gamla som jag men tar varmt emot mig. Sedan sitter jag där och trär varpen genom otaliga olika sorters kammar, öglor och träpinnar. Samarbetet mellan mina flinka fingrar och min fokuserade hjärna ger själen ro. Efter timmar av tålamod och nitiskt trädande får jag äntligen börja att väva. Vilken fröjd det är att se hur makens gamla trasig jeans omvandlas till en blåsmönstrad matta. Jag har bara börjat men känner kreativiteten flöda och kärleken till lära mig något nytt.

Till Olle:
Olle jag älskar dig och skulle vilja tacka dig för så mycket. Du förändrade mitt liv för alltid. Dina ögon öppnade mina ögon för en ny tid, en ny värld och ett nytt liv. Jag vet ingenting om det liv jag kommer att leva, men det kommer att bli nytt på många sätt.

Du gav mig många vackra drömmar att uppfylla och visade mig livet som en upptäcksfärd.
Du gav mig kärleken att kunna känna, modet att våga prova och styrkan att kunna förverkliga.

Din kropp var inte menad för denna jord. Men det var du. Det är du fortfarande.
Det är din kropp som inte längre finns kvar men jag tror att du är här. Alltid tätt intill. Alltid vid min sida.

Det är inte jag som överkänslig...

... det är alla andra som är underkänsliga. Så skriver Mia Skäringner i sina böcker och jag jublar åt uttrycket. Så träffsäkert och jag känner igen mig.

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med en ihopknöglad pappersnäsduk i handen samtidigt som tårarna envist rullat ned för kinderna, en efter en, gång efter annan. Hos psykologen, hos terapeuften och hos alla olika läkare vi har träffat på vår väg.

Det är inte fel att gråta säger alla. Du är en känslomänniska. Så är det och jag skäms inte för den jag är. Tvärtom tror jag det är en styrka att låta alla känslor få ta plats. Dock är det slitsamt och energitömmande att hela tiden åka känslomässig berg- och dalbanan.

Jag har inte skrivit på ett tag och därför blir längtan allt större att låta orden flöda genom kroppen, ut genom fingrarna, för att slutligen träffa tangenterna. Jag har så mycket jag vill skriva, men just nu är jag kluven inför uppgiften. Det lugn som jag hade byggt upp har börjat storma igen. Många första möten som blivit starkt känslosamma är orsaken.

Mitt hem, den trygga borgen, har fungerat som ett skydd mot omvärlden och här har jag känt mig trygg, till freds och med ett inre lugn. Snart är tiden inne att varje dag lämna den trygga borgen och ta sig ut och möta livet. Arbetslivet.

Jag har medvetet valt att inte skriva något om mitt arbete i det här sammanhanget och så kommer det vara även i fortsättningen även om jag nu snart kommer att börja jobba igen. Att närma sig arbetet är ett stort steg för mig. Jag har många fina arbetskamrater som visat sin omtanke och medkänsla men ändå är det så väldigt skrämmande att gå tillbaka till det som en gång var.

När jag gick hem på föräldraledighet i februari var jag lyckligt ovetandes om mitt livs öde. Om att livet, den dag jag gick tillbaka in genom grindarna igen, är omkullkastat och att den Evelina som fanns då, aldrig blir den samma mer.

Jag ser ut ungefär som jag. Samma frisyr och samma hårfärg, samma antal trivselkilon, kläder från samma garderob och fötterna i samma par skor.

Men även om min längd och bredd är den samma så är djupet numera omätbart. Känslorna ligger som mitt yttersta hudlager och i ögonen har tårarna slagit sig till ro.

Runt min hals hänger två små sliverbrickor med mina barns namn. De är symbolen för att jag bär mina barn med mig vart jag än går. Den ena får jag träffa när jag kommer hem igen. Hans leende möter mig och hans armar omfamnar mig när jag hämtar honom på dagis. Den andre finns i himlens förlovade land och jag kämpar varje dag med att tänka på honom i ljust minne bevarad.

Jag brukar tänka på hur det skulle varit om det vore tvärt om. Om jag varit i himlen och Olle varit här. Då hade jag velat att Olle log varje gång han tänkte på mig. Att han log sitt största vackraste leende. Ibland ler jag när jag tänker på Olle men det är fortfarande mycket, mycket svårt. Det gör så ont inuti.

Jag hoppas att det kommer en tid när det blir verklighet för jag har valt livet, att leva vidare, och då är det också min uppgift att vara glad för det liv som jag fick och får. Livet blev inte som jag föreställt mig. Det kommer att bli väldigt annorlunda men förmodligen kommer det bli bra ändå och kanske kommer det annorlunda livet också kunna ge annorlunda möjligheter så småningom.

Idag skiner solen och nu skall jag gå ut och göra klart det sista i lekstugan. I helgen blir det kalas i dagarna två, korvgrillning, tårtfrossa och premiärbesök för kompisarna i lekstugan. Det ser jag framemot och jag lovar att visa några bilder nästa gång vi hörs.

Leva vidare

I två stycken fint inslagna lådor på vinden ligger hälsningar från vårt bröllop. Gästerna skrev dem på vår bröllopsfest och vi skulle få öppna dem ett år senare. Kartongerna står fortfarande oöppnade, hälsningarna ligger kvar där i. Jag klarar inte av att öppna kartongerna och läsa om hur det var tänkt att livet skulle bli, alla lyckönskningar och all glädje.

Ett år efter bröllopet levde vi med en dödsdömd liten gosse i famn, vi var till Gävle på familjefotografering. En lycklig dag. En av de sista, för efter ytterligare en vecka till var han borta.

Jag har bra dagar, det har jag. Ibland lägger sig lugnet och det känns bra. Livet kommer aldrig bli det samma mer, så är det bara, men det kan bli bra ändå. Det finns inget program, inget facit, ingen instruktionsbok för livet. Det som sker det sker och jag måste låta livet ha sin gång. Det tar tid att acceptera den insikten.

Förut kunde jag ha en tidshorisont på flera månader framåt, ibland år. Den tidshorisonten har krympt till dagar och veckor istället. Egentligen inget som direkt är sämre men i mötet med andra människor som är kvar i ekorrhjulet och som har längre tidshorisonter kan påminnelsen om hur det en gång var bli smärtsam.

Ibland när jag är i mataffären och handlar brukar jag studera och fantisera om de andra som handlar. De nyförälskade tonåringarna som köper chips och cola till videokvällen. Det äldre paret i kassan som handlar tillsammans. Hon packar upp varorna på bandet, kött och potatis, Werthers original, och bakelser i papperspåse. Hon gör sig ingen brådska. Han i andra änden som plockar ned varorna i kassar. Teamwork. I hyllan vid blöjorna. En nybliven mamma med babyn i barnstolen väljer mellan pampers och libero. Barnen som står vid smågodiset och ivrigt tar för sig av karamellkungens läckerheter. På vägen ut. De lyckliga familjerna med vagnarna fulla av matkassar på väg hem till fredagsmyset. Vid frukten. En liten pojke i rullstol och hans mamma. Ser glad ut. Jämför. Kunde varit jag och Olle om några år.

Okej, jag inser, min fantasi glamouriserar. Jag har i själva verket ingen aning om hur deras liv ser ut när de kommer hem. Varken vilken lycka eller vilka sorger som har drabbat deras liv. Jag vet bara att jag är där jag är nu och när jag åker hem är det till ett hus där det fattas en person och till ett liv som inte blev som det var menat.

Det är ett faktum som alla vi berörda så sakteliga försöker anpassa och förhålla oss till. Livet kommer att bli bra ändå. Det tror jag. Vemodet kommer att blekna med tiden, säkert blossa upp ibland, men det kommer en dag när vi också står där med kundvagnarna fyllda med matkassar på väg hem på fredagsmys.

Jag har kommit en liten bit på vägen. Jag har accepterat sanningen, det har jag nog gjort hela tiden. Ilskan över orättvisan och existentiella frågor har jag tryckt undan, men det är klart att jag också tänker:

Varför just vi? 

Gud. Finns Gud? Vad är gud? Jag har ingen aning. I nästan halva mitt liv har jag varje kväll bett till det jag kallade för gud. Bett att alla i min familj, släkt och vänner skall få vara friska och olycksfria. Det har jag slutat med. 

Mening. Finns det någon mening med det här? NEJ, NEJ, NEJ!!! Det finns ingen mening med det här. Olle skulle ha fötts frisk. Det var det som var meningen. Han skulle finnas hos sin familj nere på jorden nu. Det var det som var meningen. Han skulle växa upp i vårt hus. Det var det som var meningen. Han och Lasse skulle leka, brottas och bråka med varandra. Det var det som var meningen. Inte det här.

Livet i ekorrhjulet. Det som var. Jag saknar det. När allting snurrade runt, runt. Lämna, jobba, hämta. Handla, koka, fixa. Leka, läsa, natta. Träna, TV, slappa. Städa, feja, knoga. Bygga, spackla, måla. Pyssla, sy och sticka.

Nej okej… där gick jag för långt, sticka har jag aldrig gjort men ändå. Jag saknar det där hjulet. Det bekymmersfria ekorrhjulet. Synd att jag inte visste det jag vet nu. Där sprang jag runt och gjorde stora bekymmer utav små och skapade problem som inte fanns.

Vakna! Hållå! Vad håller jag på med. Ekorrhjulet, vad är det att sträva efter egentligen. Ekorrar skall inte springa runt i hjul. De skall sitta i granaa, skala kottar och hoppa på tallegrenar i det fria. De skall höra barnen och om de snubblar gör det inget. De finns alltid en mamma, eller någon annan att springa hem till. Någon som kan bädda ned och plåstra om.

Livet går vidare.

Tänk om...

Att två så små och oskyldiga ord kan orsaka så mycket smärta.

• Tänk om Olle inte hade smittats av den där virusinfektionen. Då kanske han hade varit här nu.
• Tänk om vi hade åkt in tidigare till sjukhuset med Olle. Då kanske han hade kunnat klara sig.
• Tänk om han bara hade klarat den där infektionen. Då kanske han hade kunnat stärkas och överlevt.
• Tänk om han hade fått växa och bli äldre. Då hade kanske forskarna hittat en medicin eller behandling som kunnat rädda honom.
• Tänk om jag hade kunnat ge min kropp till Olle. Då hade det varit han som varit här nu.

Det är när det här tankarna kommer upp, när de börjar mala inuti, det är då som jag känner hur ångestklumpen börja växa i magen och hur sorgen åter fattar tag om mig.

Lönlöst. Jag vet. Hjälper intet. Jag vet. Tjänar ingenting till. Jag vet.

Varje gång de där fraserna börjar att pulsera har jag försökt att kapsla in dem och gömma undan dem men likförbannat letar de sig ut ur alla ogenomträngliga passager och vattentäta gömställen. Jag tror att dessa tankar kommer följa med mig resten av livet och därför försöker jag nu istället att bekämpa dem med kontraversioner. 

• Olles tid blev kort men underbar. Han fick ett liv fritt från sjukdom. Virusinfektionen gjorde lidandet kort.
• Vi gjorde allt vi kunde. Vi hade varit inne på sjukhuset några dagar tidigare och både läkarna och vi bedömde att Olle mådde bra trots sin förkylning. När viruset tog ny fart hade antagligen inget kunnat förhindras även om vi varit på sjukhus. Det finns ingen antibiotika som hjälper mot virus. Olle fick istället bo hemma så länge han kunde. Han fick en god natt till hemma med sina föräldrar och storebror. Vad mer kunde han ha önskat sig.
• Om Olle hade kommit hem igen hade hans och vårt liv inte varit på samma villkor. Rädslan för nästa infektion hade kunnat ta överhanden och hindrat oss att ge honom ett lika lyckligt liv.
• Behandling, mediciner och forskning kunde inte hjälpa Olle men tänk om de kan rädda ett annat barn. Utvecklingen är värd att följa, det hade Olle velat. 
• Jag har fått min egen kropp och bär ett eget ansvar för mitt liv. Det finns mycket kvar för mig att upptäcka, leva för och känna glädje av.

Jag vet att det finns många andra där ute som också funderar på sina egna "tänk om..." och kanske går det att finna en liten tröst i att göra just det; tänka om. Tänka om och vända de negativa fraserna till något som skapar trygghet, som ger ro och lugnar ned.

Kramar från mig till er alla.

Ett kvarts år

Ett kvarts år har gått sedan Olle gick bort. De senaste veckorna har varit jobbiga. De hemska och sorgliga beskeden har avlöst varandra. Därav har det jag skrivit präglats av dessa händelser. Vi har försökt ta en dag i sänder och faktiskt har jag lyckats hitta ett slags lugn de senaste dagarna.

Under en lång period har det känts som om en del av mig följde med Olle till himlen och jag har känt mig så splittrad. Som om halva jag är kvar här på jorden och den andra halvan är med Olle i himlen. Mina nära har påtalat hur viktigt det är att jag försöker tänka på det jag har kvar här och att jag måste leva för det. Men hela tiden har jag känt att jag inte får svika Olle.

Med lugnet i kroppen känner jag att jag måste våga släppa taget om Olle och faktiskt stå på mina egna ben igen. När jag äntligen fick upp fotona på Olle och på familjen på väggarna så var det som om han tog plats här hemma igen och först då kunde jag släppa honom lite från mig. Från min kropp.

Jag försöker intala mig själv att jag aldrig kan svika Olle genom att inte hela tiden bära honom med mig och att det är okej att fokusera på Lasse och göra lyckan gjord för honom. Olle vill att hans mamma skall vara glad och må bra och då måste mamman tillåta sig sin frihet, Lasses frihet och pappans frihet.

Och idag gjorde jag något som verkligen fick mig att må bra. Jag gjorde något som fick mitt hjärta att blomma och själen att tindra...

När Lasse var liten fick han en blå liten trästol med sitt namn och födelsedatum på och när Olle levde så tänkte jag att han istället skulle få en saccosäck i jeanstyg med sitt namn och datum broderat på tyget. Olle skulle aldrig kunnat sitta på en trästol men en saccosäck hade varit perfekt för honom med stöd från alla håll. Nu blev det aldrig så, men tanken på den där saccosäcken har funnits kvar.

Och så i söndags hittade jag en sacco-säck på loppis. Den var riktigt ful i brunt tyg men jag fick den för en billig penning. När jag kom hem provade Lasse den med förtjusning och hoppade och studsade gång efter annan. Då berättade jag för Lasse att jag skulle sy ett nytt fodral till den i blått.

- Varför, frågade Lasse som han förövrigt frågar stup i minuten numer.
- Den är så ful, svarade jag.
- Varför, frågade Lasse.
- Den är brun, jag gillar inte brunt, sa jag då.
- Varför gillar du inte brunt, frågade Lasse.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och tänkte mig inte riktigt för innan jag sa:

- Ja, för den är bajsbrun.
- Bajsbrun, svarade Lasse fundersamt.

Sen hoppade han glatt vidare och berättade sakligt för mig:

- Jag går runt på en bajskorv.

Ja, jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Dum är han inte vår lille kille. Mest mamman som är dum tror jag. Sedan den incidenten är allting som är brunt numera bajs här hemma.

Hursomhelst, det som fick hjärtat att blomstra och själen att tindra var att jag idag slog slag i saken och satte mig vid symaskinen. Farmors, farfars, pappas och morbrors gamla jeans klipptes i olika bitar och syddes samman enligt bästa lapptäcksteknik. Jag behöll både fickor, höllor och sömmar på jeansen och blev strålande nöjd med det tuffa resultatet. Jag var till och med vän med symaskinen under hela tiden och sprättaren behövde användas förvånansvärt lite. Annars brukar jag sprättaren vara ett riktigt tight team då jag aldrig orkar göra några mallar när jag skall sy. Toppen på säcken fick bestå av tyget med änglar och på sätt blev den till Olle i alla fall och hans namn och födelsedatum skall jag brodera in så småningom, precis så som det var tänkt från början.

Lasse blev också mycket nöjd med resultatet och påpekade glatt att den nu blivit blå istället för bajsbrun. Hela kvällen har han rusat fram och tillbaka här i vardagsrummet och stolt slängt sig i säcken medan en jublande mamma och pappa suttit bredvid och hejat på.

Lycklig liten kille, lycklig mamma och pappa, lycklig dag och lycklig kväll. En kväll som slutade så här:

Trött liten kille i sin nya saccosäck.
Notera tyget med änglarna. Olle sover tätt intill...

5 månader

Idag skulle Olle blivit 5 månader. Som jag saknar honom och det liv som skulle blivit vårat tillsammans. Familjelivet.

De senaste dagarna har varit de svartaste hitills i min process. De orättvisa beslut som landstinget Dalarna tagit slog ned som en bomb i min kropp. All den bitterhet som jag så länge kunnat hålla ifrån mig och all den styrka jag rustat mig med för att inte bli missunsam för andras lycka har vräkt över mig likt jättelika svallvågor.

Panikångest, svettningar, kokande ilska, frustration, bottenlös tomhet och förtvivlan. Känslor som växlar och byter plats med varandra om vart annat.

Runt omkring mig står de som älsar mig mest och tittar på. För dem är beslutet inte jämförbart med en bomb, så som det är för mig. De känner fortfarande hoppet om att Lasse skall kunna få syskon på naturlig väg. Ett hopp som finns som en liten, liten strimma ljus i min kropp också men som jag inte törs känna eftersom processen för oss att bilda familj nu blivt så mycket tuffare.

Jag är tacksam för alla människor som ställt upp och kommenterat mitt inlägg och som skickat stöttande sms och mail. Att dela sin frustration med andra gör situationen lite mer hanterlig.
Jag riktar ett speciellt tack till mina närmaste medmammor som är de enda som verkligen kan förstå. Förstå eftersom de också förlorat sina söner och att deras önskan att bilda familj varit minst lika stor efteråt. De vet hur det är att bära ett barn i flera månader som de inte kan ta till sig eftersom risken för abort är påfallande stor. Den ena vet hur det känns att efter tre månaders väntan få ett positivt besked medan den andra vet hur det känns att tvingas genomgå en abort och därefter hur det känns att via PGD få lyckan av ha ett friskt litet tickande babyhjärta i magen.

Jag kan inte låta bli att undra om varje mottgång i livet från och med nu skall drabba mig så här hårt. Jag vet inte det idag och jag är rädd för att så är fallet. Stefan är den som står mig närmast och vi har pratat mycket med varandra de senaste dagarna. Vi kommer närmare varandra och vi förstår båda att den grund som vi står på i botten är stadig men att det som drabbat oss gör att de översta skikten börjat glida. De kommer nog att sitta löst resten av våra liv och innan vi klarar av att möta livets motgångar och hårda slag måste vi försöka stötta upp, förebygga och förankra med nya armeringsjärn, murbruk och lecasten.

Kroppen och själen skulle kunna liknas vid ett korthus som rasade totalt och det som Stefan varit så rädd för skulle hända, hände. I förra veckan låg vartenda kort i en enda stor hög och återuppbyggandet av korthuset är långt ifrån klar men har åtminstone påbörjats.

Till Olle:
Idag skulle du blivit 5 månader. Hela familjen saknar dig här nere på marken. Mamma är ibland orolig att du saknar oss lika mycket som vi saknar dig.

Jag är ledsen för att mamma de senaste dagarna varit så frustrerad, ledsen och arg. Det har ingenting med dig att göra och är ingenting som jag vill att du skall bära. Inte du och inte Lasse.

Har du sett att pappa tatuerat sig nu? Tatueringen föreställer en öppen dörr som visar dig och pappas morfar när ni går, hand i hand, över ängarna till ljusets land. Du har med dig den röda ballongen som försvann efter din begravning. I ljusets land har du också fått de ben med muskler nog att kunna gå. De ben som du aldrig kunnat få här på jorden. Utanför dörren finns din pion som en påminnelse om att du finns kvar här på jorden i allting som växer, andas och excisterar.

Stefans tatuering. Klicka gärna för att få den större.

Igår gjorde mamma dig ännu mer närvarande hemma i huset. Våra familjefoton har kommit in i ramar och hand och fotavtrycken har kommit upp på väggen. Ditt vackra ansikte och dina händer och fötter smyckar våra vägger och vi glömmer aldrig att du varit här. I lekrummet är du nog som mest närvarande. Dina gosedjur har tagt plats, fotoböckerna står på hyllan och de andra fotona hänger på väggen. Vi kommer aldrig någonsin att glömma dig och vi tänker på dig varje dag.

Vi älskar dig.
Kram från oss på marken.

De räddande änglarna

Skrivet natten till lördagen:

Efter lunch idag åkte maken på den årliga Laknäsfesten som varar i dagarna tre. Jag och Lasse brukar alltid följa med på den barnvänliga delen av festen men sedan åka hem medan festfolket partajar vidare. I år kunde jag inte förmå mig att följa med. För många okända ansikten, för mycket fest. Jag känner mig för sorgsen, för sargad. Passar inte in bland alla glada, bekymmerslösa människor. Jag med sorgeplakatet, ni vet.

Syster Bella hade tidigare i veckan erbjudit sig att ställa upp som mitt personliga stöd under helgen på hemmaplan men jag insisterade på att hon skulle åka till sina kompisar i Örebro som hon planerat. Istället ringde jag syster Karin idag och frågde om jag fick sova hos dem medan Stefan är borta.

Jag är för rädd att sova ensam. Ensam med Lasse. Mina systrar är mina räddande änglar. Ställer alltid upp. Tar emot. Lyssnar. De får ta i allt. Mitt ständiga ältande, mina vredesutbrott och känslostormar. De svarar, stöttar, kramar och torkar mina tårar. De har sin egen sorg, de är mostrar till en förlorad liten gosse. De behöver också få gråta, älta och skrika. Ibland berättar de om sina känslor som de bär inom sig och skyddar mig ifrån. Då blir jag så ledsen. Jag vill dem inget ont och jag behöver dem. De och många andra bär mig genom sorgen.

Känner ibland sådan skuld. Skuld för allt som hänt. Skuld att jag ibland är ett stormande hav och ibland ett skeppsbrutet vrak. Jag tar sådan plats. Kräver så mycket av dem jag älskar. Jag vet att de protesterar i samma stund som de läser detta men ändå. Jag älskar dem så mycket och önskar dem bara gott i livet.

Så, som så många gånger förr styrde jag bilen till Tylla och tas om hand av lillasyster Karin. Spegelbilden av mig själv. Hon som vet precis hur jag känner och tänker utan att jag ens behöver yppa ett ord. Den nyblivna mamman till Majken. Det gör så förbannat ont att hennes föräldraledighet och upplevelse att bli mamma skulle bli kantad med vår gemensamma tragedi.

En del av er undrar säkert. Hur känns det? Två systrar som får barn nästan samtidigt och så händer detta ofattbara. Ja, om vi verkligen tänker efter så känns det rent ut sagt förjävligt. Och då talar jag för både mig själv och min syster. Vi hade ju så länge sett framemot att vara föräldralediga samtidigt och att få se våra barn växa upp så nära varandra. Lyckan skulle ju vara total. Och så nu, det här.

Men då kommer överlevnadsinstinkten in i bilden. Jag vägrar att släppa in de där tankarna. Både Majken och Olle är för goda för dessa bittra och förtärande tankar. De tankarna gör ingen skillnad. LIVET hände oss alla. Livets goda och onda på samma gång. Det finns en enorm kärlek mellan mig och min syster, mellan mig och alla mina syskon för den delen. En kärlek som för oss gemensamt framåt.

Majken är underbar och förtjänar all min kärlek. Hon bär ingen som helst skuld. Hennes liv är hennes eget men det är fint att tänka att hon kanske kom till tack vare Olle. Om det inte varit för att Olle legat i min mage hade kanske inte hennes mammas tjat på hennes pappa lett till att hon kommit till.

Majken och jag trivs i varandras sällskap. Hon känner nog igen mig sedan länge. Min röst och mitt skratt har hon hört många gånger inuti sin mammas mage.  Nu ikväll låg hon bredvid mig och sov. Plötsligt börjar hon fäkta med armar och ben och små oroliga ljud hörs från hennes lilla mun. Då lägger jag min panna intill hennes och låter hennes händer fatta mina fingrar. Hon blir alldeles lugn och somnar om. Jag ligger så en stund och känner att hon, det lilla livet, är en kärleksgåva fylld av läkande kraft och helande energier. Bebisdoften, nappen i munnen, händerna runt mitt pekfingar och de lätta andetagen. Ljuvliga lilla Majken.

Jag återgår till att läsa boken ”När tiden stannar” av Malin Sävstam som förlorade två av tre barn samt sin man i Tsunamin 2004. Jag plöjer sida upp och sida ned. Började i morse och snart är halva boken avklarad. När jag läser är jag Malin. Känner hennes smärta, sorg och saknad. Orden, tankarna och känslorna så bekanta.

Hennes kamp att försöka överleva själv i kontrast till att försöka vara mamma till det barn som överlevde. Jag känner igen mig i mitt förhållande till Lasse. Vi börjar hitta varandra någorlunda igen. Jag kan skratta, skoja och busa med honom igen men fortfarande skulle jag vilja kunna vara så mycket mer stabil och moderlig för honom. Vi bygger en ny plattform att stå på och den kommer nog att svaja ett bra tag till innan vi får den att stå still.

Jag känner igen overklighetskänslorna. Som när Malin beskriver att hon plockar ned sin makes, Mats, kläder och hon tänker. ”Undra vad Mats säger när han kommer hem, då får vi köpa nya kläder åt honom”. Jag kommer ihåg när jag för några veckor sedan städade lekrummet och plockade upp alla de små legobitarna. Hur det flög genom mitt huvud att; ”det är bäst vi tar bort de här från golvet så att inte Olle får dem i sig när han kommit tillbaka och lärt sig krypa”.

Jag känner igen hennes överlevnadsinstinkt när hon mitt i katastrofen sitter med hårt sargad kropp, efter timmar i helvetets tvättmaskin, högt upp i bergen utan sina två yngsta barn och tänker. ”Vi kanske kan skaffa fler barn”. Jag minns såväl ögonblicket då läkaren berättar att Olles sjukdom är allvarlig och hur han därefter bekräftar min fråga om Olle kommer lämna oss. I samma ögonblick som han uttalar orden väcks en önskan om fler barn inuti mig.

Jag känner igen den absurda känslan att planera för dödsannons och begravning. Jag känner igen oförmågan och rädslan att uppleva det som förut var förknippat med glädje och lycka. Jag känner igen sökandet efter aktiviteter att fylla dagarna med för att slippa känna och tänka alltför mycket.  

Jag känner också igen den strida strömmen av människor i den direkta närheten som vill hjälpa till. De som ställer upp, som delar sorgen, de räddande änglarna.