Vilopaus

Det finns en anledning till att jag inte skrivit på så länge men jag varken orkar eller vill dela med mig av mina känslor just nu.

Just nu behöver jag lägga allt mitt fokus på familjen och på livet. Turbulensen behöver bytas ut mot en fridfull vardag och kriget inombords behöver fredas. Det får ta den tid det tar och jag kommer tillbaka när jag känner att jag orkar och vill.

Vi har bokat en semesterresa till Florida inom några veckor och jag hoppas att den skall ge mig och hela familjen lite ny värme och energi. Lasse är så lycklig för att han skall få komma till "Sol-landet" och gå på "Musse-land". Han bubblar dagligen om hur flygplanet skall se ut och om alla jordgubbar han snart skall få äta. Vi längtar allihop efter vårt gemensamma äventyr. Som kommer snart, riktig snart.

Jag önskar er alla en god fortsättning på det nya året.

Av hela mitt hjärta hoppas jag att 2013 blir året då det vände.

Ett år av ljus och lycka och ett år av kärlek till livet.

 

 

 

 

Jullovstankar

Nu har vi tagit jullov, hela familjen. Lasse har varit hemma från dagis hela veckan dessutom eftersom han haft en infektion och ätit penicillin. Usch vilken plåga det varit att försöka få i honom medicinen. Vi har jagat honom runt, runt i hela huset och vi har försökt att muta på alla sätt och vis.

Vi: Du får godis om du tar medicinen.
Lasse: Jag vill inte ha något godis.

Vi: Du vill väl bli frisk till julafton så du kan öppna alla julklappar.
Lasse: Då vill jag inte ha några julklappar.

Vi: Du vill väl bli frisk så du kan gå till dagis igen.
Lasse: Då vill jag aldrig mer gå till dagis.

Inte så lätt att muta honom med andra ord. Jag är totalt ägd och blir alldeles gråtfärdig när jag måste tvinga honom till något som han så tydligt visar obehag för. Men Steffe har verkligen varit en klippa och skött all medicinering och Lasse har blivit så duktig. Genom att spruta in det och lite milt hotat med att "annars måste vi åka till doktorn, så får han göra det" har det fungerat ganska bra.

Det går ganska lång tid mellan inläggen som ni märker. Ibland går jag här hemma och funderar och kommer på något jag vill skriva om men jag har liksom inte kommit till skott att sätta mig ner och skriva. Som ett slags inre motstånd att orden kanske kommer göra ont.

Jag antar att det är ett sundhetstecken. Att skrivandet inte längre är ett måste för att sortera och kanalisera ut alla känslor. Känslorna stormar inte längre lika mycket så tankens kraft räcker långt för att få vinden att mojna.

Jag skulle dock vilja berätta om ett TV-program som varje gång får mig att tänka: "Är det så där det kommer bli för oss". Jag tittar ibland på programmet Spårlöst som handlar om adopterade som återvänder till sitt födelseland för att söka sina rötter.

Jag gråter mängder när jag ser det programmet. Jag ser dels hur den sökande känner en enorm kärlek till sina föräldrar i Sverige och till det liv den har fått i Sverige men jag ser också vilken stark kärlek som uppstår i samband med återföreningen i födelselandet. Då kan jag inte låta bli att undra:

Är det så det kommer vara när jag återser Olle? Tänk om han kunde få vara stor när vi återförenas?
Jag undrar om det finns någon där han är som tar hand om honom och älskar honom lika gränslöst som jag skulle ha gjort om han varit här? Jag undrar om vi kommer att återförenas i den där kramen, som jag sett så många göra i Spårlöst? Den där kramen som betyder allt, som sätter alla känslor ur spel och bara är KÄRLEK. Kramen som får tiden att stå still och som blåser bort alla förlorade år i ett ögonblick.

Jag hoppas att det blir så. Det skulle kännas tryggt att veta att han har det bra där han är nu och att när vi väl ses igen så är kärleken den samma som den skulle varit om vi vandrat här på jorden bredvid varandra.

Idag skall vi träffa Olles läkare igen. Som en slags avslutning. Det är gruvsamt. Att behöva gå i det där korridorerna vi en gång gjorde. Alla minnesbilder som flimrar på näthinnan. Dofterna, rädslan och ångesten som hotar. Det kommer att bli jobbigt men jag vet också att det som Olles läkare en gång sa till oss är sant. Han sa: "Det här kommer vara ert livs värsta kris, men ni kommer att ta er igenom den också".

Livet går faktiskt vidare. Det måste gå vidare. Ibland är det helt outhärdligt att jag skall gå här, dag ut och dag in, utan Olle. Men de flesta dagar lever jag rätt bra. I morse låg Lasse bredvid mig och jag drog fingrarna genom hans yviga kalufs och hörde hans andetag. Snart kommer han att vakna och stappla nedför trappan på nyvakna ben. Han kommer att dyka upp här i dörröppningen och med en något bister uppsyn säga "mamma jag vill ha välling och se på TV".

Lasse är mitt mirakel och den bästa orsaken i hela världen att alltid göra livet så gott som möjligt.

Lasse på Luciafirande på dagis.

I afton dans

Ikväll, en sån där kväll när orden bygger sina egna välformulerade meningar inuti mitt mentala inre. Försöker fånga dem och spara dem till senare tillfälle även om jag vet hur lättflyktiga de brukar vara.

Jag och Lasse tar en promenad i skymningen. Vi går ned till älven. I vattenytan speglar sig de nakna träden. Ovanför trädkronorna seglar molnen förbi. De lyser med all sin prakt i varma rödrosa toner. Ser du hur vacker himlen är ikväll, så fint änglarna har målat, säger jag till Lasse. Jag har tidigare förklarat för honom att jag tror att himlens alla färger och toner är uttryck av änglarnas alla konstverk.

Vi vandrar vidare och medan mörkret omfamnar oss beskådar vi fullmånen som sprider sitt ljus. Det kanske är Olle som lyser på oss, säger jag till Lasse. Ja, säger Lasse, han kanske har gjort en egen lampa, svarar han.

Vi går tysta en stund. Jag funderar åter på jorden. Hur allting är uppbyggt. Som om allt i själva verket är atomer som ligger huller om buller i en burk. Som om någon eller något varsamt väljer en efter en och bygger ihop till molekyler som blir till ämnen som blir till skapelser.

Är allting i själva verket lika enkelt som att bygga lego? Att den skapalse som mina legobitar formats till råkade bli jag.

Jag återvänder till det som är här och nu. Du är mitt mirakel, säger jag till Lasse. Ord som aldrig tidigare passerat mina läppar, men ändå så uppenbart sant.

Lycklig över att livets byggstenar, de avancerade legobitarna, skapade min älskade Lasse, promenerar jag den sista biten hem.

En lätt välbehaglig rysning går över mina skuldror och längs med överarmarna. Det händer ibland och då brukar jag se det som ett tecken från Olle. Som en liten lätt beröring, en närvaro och en trygghet.

Hemma igen, härjar mitt lilla mirkael vidare. Genom kvällen. Som en dans. Som en afton dans.

Hösten, Bettan och jag

Sitter i bilen. Vår Toyota-00. Vår gamla Bettan. Hon är vår första bil och hennes svarta yttre har förvärvat några skavanker under årens lopp. Hon är är lappad och lagad men fortsätter pålitligt och rulla mil efter mil.  

Ut på motorvägen. Motorn brummar. Vinden viner in genom glipan i den provisoriskt lagade rutan i förardörren.

Utanför målar hösten den vackraste av tavlor. Trädens alla färger. Djupaste röd, gyllene gul, brinnande orange och klaraste grön. Dimslöjor över bergen och himlen som ett betryggande tak.

Gasar. Reggie på radion. Maxar volymen. Skön känsla. Känner rytmen. Gungar i takt. Sjunger med.

"Yes, Im gonna be OK 

I guess,Im gonna be alright 

With my family here beside me 

My family is here to guide me

Yes, Im gonna be OK 

I guess, Im gonna be alright 

With my family here beside me,day and night"

Min familj finns kvar. Vi finns för varandra. Det kommer att bli bra.

Änglar, finns dem?

Har känt ett plötsligt behov att veta. Ett sökande efter svar. Jag vill ha tecken och bekräftelse från det okända. Det som ingen vet någonting om.

Vacklar, tvekar och känner ingen övertygelse. Jag lånar några rader ur Lars Winnerbäcks sång Tvivel för att förklara det som känns inuti kroppen just nu.

Här står livet I farstun, så nära inpå

Men det är nåt som gnager ändå...

Det kallas tvivel, det där som stör

Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör

Och jag ser hur du tänker på nåt

Hur du längtar dig bort

Som en fågel I bur

En obehaglig distans

En konstig känsla nånstans

Det känns tomt - eller hur?

Excistensiell ångest var för bara ett halvår sedan ett okänt begrepp i min tillvaro. Nu är det som om besten har tågat in för att förvrida mitt inre och krama ur det som finns kvar av livets vattnet.

Blir så påverkad av allt som händer i världen. Vi såg nyligen filmen "Machine gun preacher" som handlar om en man som går från kriminell till frälst och viger sitt liv åt att hjälpa de föräldralösa barnen i Sudan. Han bygger barnhem och vägrar ge vika för förtryck och den obarmhärtiga situationen som råder där.

Filmen gjorde starkt avtryck på mig och lämnade kvar en känsla av tvivel i kroppen. Hur kan människor leva på den här jorden, samma jord, med så olika förutsättningar. Och hur kan hat och ondska förvrida människor att skrida till de mest horribla handlingar.  

Då blir jag så tveksam till allt det jag så gärna vill hoppas på. Om vi alla kommit ur samma moderliga underbara källa kan jag inte begripa hur vi bröder och systrar av denna jord kan göra så mycket ont mot varandra. Och hur skall vi i så fall kunna återförenas i den slutliga gemenskapen igen?

Försök inte att förstå, för ingen vet ändå. Ett råd jag får av mina närmaste på vägen. Okej, men jag undrar i alla fall. Lånar en bok om änglar. En del säger sig ha sett dem. Googlar på nära-döden-upplevelser. Verkar så trovärdiga. Är det bara påhitt? Syrebrist i hjärnan?

Varför får jag inga tecken som ger mig övertygelse. Har åren av naturvetenskapliga studier gjort mig förblindad? Är jag helt stängd? Sluten? Eller är jag bara för skör för att kunna se? 

Har alltid varit så övertygad förut i livet. Övertygad om att det funnits något mer, men inte intresserad av att veta exakt vad. Hellre leva med en tro, lyckligt ovetandes än att riskera att få visshet och vetskap om någonting jag inte vill veta.

Okej. Döden kan vi inte veta någonting om, men livet då? Vad är livet? Mitt hjärta pulserar, mina lungor tar in syre och andas ut koldioxid, cellernas komplexitet är långt mer avancerad än de allra modernaste kärnkraftverk. Fantastiskt att det fungerar.

Rådfrågar en god vän. Det hjälper. Stannar upp. Stoppar tankarna. Stoppar OM tankarna. Universum är oändligt. Partiklar påverkar varandra även om de separeras. Energi kan inte förgöras, bara omvandlas. All materia är i grunden uppbyggda av samma grundämnen. Grundämnen som kan exciteras och emitteras inom olika stadier av energi. Människor är också materia. Men det som inte är materia. Tomrummen. Det som håller allting samman. Det som finns men inte syns. Det är någonting annat. Kanske är det det som är själen? 

Jag stannar där för nu. Vilar vid min slutsats. Andas. Känner. Kärlek.

Det är inte jag som överkänslig...

... det är alla andra som är underkänsliga. Så skriver Mia Skäringner i sina böcker och jag jublar åt uttrycket. Så träffsäkert och jag känner igen mig.

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med en ihopknöglad pappersnäsduk i handen samtidigt som tårarna envist rullat ned för kinderna, en efter en, gång efter annan. Hos psykologen, hos terapeuften och hos alla olika läkare vi har träffat på vår väg.

Det är inte fel att gråta säger alla. Du är en känslomänniska. Så är det och jag skäms inte för den jag är. Tvärtom tror jag det är en styrka att låta alla känslor få ta plats. Dock är det slitsamt och energitömmande att hela tiden åka känslomässig berg- och dalbanan.

Jag har inte skrivit på ett tag och därför blir längtan allt större att låta orden flöda genom kroppen, ut genom fingrarna, för att slutligen träffa tangenterna. Jag har så mycket jag vill skriva, men just nu är jag kluven inför uppgiften. Det lugn som jag hade byggt upp har börjat storma igen. Många första möten som blivit starkt känslosamma är orsaken.

Mitt hem, den trygga borgen, har fungerat som ett skydd mot omvärlden och här har jag känt mig trygg, till freds och med ett inre lugn. Snart är tiden inne att varje dag lämna den trygga borgen och ta sig ut och möta livet. Arbetslivet.

Jag har medvetet valt att inte skriva något om mitt arbete i det här sammanhanget och så kommer det vara även i fortsättningen även om jag nu snart kommer att börja jobba igen. Att närma sig arbetet är ett stort steg för mig. Jag har många fina arbetskamrater som visat sin omtanke och medkänsla men ändå är det så väldigt skrämmande att gå tillbaka till det som en gång var.

När jag gick hem på föräldraledighet i februari var jag lyckligt ovetandes om mitt livs öde. Om att livet, den dag jag gick tillbaka in genom grindarna igen, är omkullkastat och att den Evelina som fanns då, aldrig blir den samma mer.

Jag ser ut ungefär som jag. Samma frisyr och samma hårfärg, samma antal trivselkilon, kläder från samma garderob och fötterna i samma par skor.

Men även om min längd och bredd är den samma så är djupet numera omätbart. Känslorna ligger som mitt yttersta hudlager och i ögonen har tårarna slagit sig till ro.

Runt min hals hänger två små sliverbrickor med mina barns namn. De är symbolen för att jag bär mina barn med mig vart jag än går. Den ena får jag träffa när jag kommer hem igen. Hans leende möter mig och hans armar omfamnar mig när jag hämtar honom på dagis. Den andre finns i himlens förlovade land och jag kämpar varje dag med att tänka på honom i ljust minne bevarad.

Jag brukar tänka på hur det skulle varit om det vore tvärt om. Om jag varit i himlen och Olle varit här. Då hade jag velat att Olle log varje gång han tänkte på mig. Att han log sitt största vackraste leende. Ibland ler jag när jag tänker på Olle men det är fortfarande mycket, mycket svårt. Det gör så ont inuti.

Jag hoppas att det kommer en tid när det blir verklighet för jag har valt livet, att leva vidare, och då är det också min uppgift att vara glad för det liv som jag fick och får. Livet blev inte som jag föreställt mig. Det kommer att bli väldigt annorlunda men förmodligen kommer det bli bra ändå och kanske kommer det annorlunda livet också kunna ge annorlunda möjligheter så småningom.

Idag skiner solen och nu skall jag gå ut och göra klart det sista i lekstugan. I helgen blir det kalas i dagarna två, korvgrillning, tårtfrossa och premiärbesök för kompisarna i lekstugan. Det ser jag framemot och jag lovar att visa några bilder nästa gång vi hörs.

Katalysatorns funderingar.

Tidigare i veckan besökte jag och min man Falu lasarett för att träffa två verksamhetschefer i frågan kring PGD. Vad som hände oss tidigare kan ni läsa här.

Besöket var jobbigt rent känslomässigt men känslan när vi åkte därifrån var ändå att jag via mitt engagemang, många brev till myndigheter, lanstingsledning och politiker nått fram.

Mitt budskap har uppmärksammats och, för att låna ett utryck från den kvinnliga chefen på mötet, fungerat som en katalysator.

Bollen är i rullning och vi fick ett medgivande att det finns en osäkerhet och orättvisa i frågan. Egentligen har vi inte fått något annorlunda besked men frågan kommer att tas upp på regionsmöte i november för att de sju landsting som finns inom vår region skall närma sig en gemensam riktlinje/policy kring denna fråga. Vad utfallet blir törs jag inte tänka på men just nu väljer jag att känna mig enormt nöjd över att jag kommit så här långt med frågan.

Under ett par veckor har jag börjat få lite mer av ett lugn i min tillvaro och inom mig. Dock märker jag hur instabil jag ändå är när jag får kritik, blir ifrågasatt eller drabbas av en motgång.

Jag försöker njuta av de bra dagarna och när de sämre kommer försöker jag förlita mig på att de goda kommer tillbaka igen. Tålamod och respekt för alla känslor är mina nya ledord.

Att skriva hjälper mig mycket, men i takt med att förväntningar på mitt tillfrisknande börjar komma, har jag också blivit mer osäker inför uppgiften. Det är så många som varje dag tittar in och läser och jag får så mycket kommentarer som värmer och stärker mig ända in i själen. Av den anledningen gör bloggen en viktig uppgift. Jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta länge till, men är rädd att min ärlighet, i vissa sammanhang, kommer att ha en baksida.

Om en dryg vecka fyller Lasse år och hans födelsedagspresent blev en lekstuga, precis som jag tänkte. Att kämpa med att färdigställa den är något som får mig att må bra. Inspirationen kommer smygande och att arbeta med händerna gör mig lycklig.

Lasse vet att han skall få en lekstuga och följer med spänning och förväntan det fortskridande arbetet. Känns som en underbar present som han är värld, flera gånger om, efter den tid som varit. Jag älskar den gossen!

Idag skulle Olle blivit ett halvår. Såg det nu när jag slog ett öga på datorn, och såg att det är den 6 september. Vet inte om det är bra eller dåligt att jag hade glömt det. Väljer att tolka det som bra. Han är int bortglömd, det kommer han aldrig kunna bli, men hans mamma har tillåtit sig själv att fokusera på någonting annat än sorgen för en stund.

Olle:
Många varmar kramar sänder vi till dig idag, på din 6-månadersdag, från jorden.
Vi pratar om dig varje dag. Lasse tror att du kommer kunna se lekstugan från himlen om du har en kikare. Jag tror du kan se den mycket närmare än så...
Mamma, pappa och brorsan. 

Leva vidare

I två stycken fint inslagna lådor på vinden ligger hälsningar från vårt bröllop. Gästerna skrev dem på vår bröllopsfest och vi skulle få öppna dem ett år senare. Kartongerna står fortfarande oöppnade, hälsningarna ligger kvar där i. Jag klarar inte av att öppna kartongerna och läsa om hur det var tänkt att livet skulle bli, alla lyckönskningar och all glädje.

Ett år efter bröllopet levde vi med en dödsdömd liten gosse i famn, vi var till Gävle på familjefotografering. En lycklig dag. En av de sista, för efter ytterligare en vecka till var han borta.

Jag har bra dagar, det har jag. Ibland lägger sig lugnet och det känns bra. Livet kommer aldrig bli det samma mer, så är det bara, men det kan bli bra ändå. Det finns inget program, inget facit, ingen instruktionsbok för livet. Det som sker det sker och jag måste låta livet ha sin gång. Det tar tid att acceptera den insikten.

Förut kunde jag ha en tidshorisont på flera månader framåt, ibland år. Den tidshorisonten har krympt till dagar och veckor istället. Egentligen inget som direkt är sämre men i mötet med andra människor som är kvar i ekorrhjulet och som har längre tidshorisonter kan påminnelsen om hur det en gång var bli smärtsam.

Ibland när jag är i mataffären och handlar brukar jag studera och fantisera om de andra som handlar. De nyförälskade tonåringarna som köper chips och cola till videokvällen. Det äldre paret i kassan som handlar tillsammans. Hon packar upp varorna på bandet, kött och potatis, Werthers original, och bakelser i papperspåse. Hon gör sig ingen brådska. Han i andra änden som plockar ned varorna i kassar. Teamwork. I hyllan vid blöjorna. En nybliven mamma med babyn i barnstolen väljer mellan pampers och libero. Barnen som står vid smågodiset och ivrigt tar för sig av karamellkungens läckerheter. På vägen ut. De lyckliga familjerna med vagnarna fulla av matkassar på väg hem till fredagsmyset. Vid frukten. En liten pojke i rullstol och hans mamma. Ser glad ut. Jämför. Kunde varit jag och Olle om några år.

Okej, jag inser, min fantasi glamouriserar. Jag har i själva verket ingen aning om hur deras liv ser ut när de kommer hem. Varken vilken lycka eller vilka sorger som har drabbat deras liv. Jag vet bara att jag är där jag är nu och när jag åker hem är det till ett hus där det fattas en person och till ett liv som inte blev som det var menat.

Det är ett faktum som alla vi berörda så sakteliga försöker anpassa och förhålla oss till. Livet kommer att bli bra ändå. Det tror jag. Vemodet kommer att blekna med tiden, säkert blossa upp ibland, men det kommer en dag när vi också står där med kundvagnarna fyllda med matkassar på väg hem på fredagsmys.

Jag har kommit en liten bit på vägen. Jag har accepterat sanningen, det har jag nog gjort hela tiden. Ilskan över orättvisan och existentiella frågor har jag tryckt undan, men det är klart att jag också tänker:

Varför just vi? 

Gud. Finns Gud? Vad är gud? Jag har ingen aning. I nästan halva mitt liv har jag varje kväll bett till det jag kallade för gud. Bett att alla i min familj, släkt och vänner skall få vara friska och olycksfria. Det har jag slutat med. 

Mening. Finns det någon mening med det här? NEJ, NEJ, NEJ!!! Det finns ingen mening med det här. Olle skulle ha fötts frisk. Det var det som var meningen. Han skulle finnas hos sin familj nere på jorden nu. Det var det som var meningen. Han skulle växa upp i vårt hus. Det var det som var meningen. Han och Lasse skulle leka, brottas och bråka med varandra. Det var det som var meningen. Inte det här.

Livet i ekorrhjulet. Det som var. Jag saknar det. När allting snurrade runt, runt. Lämna, jobba, hämta. Handla, koka, fixa. Leka, läsa, natta. Träna, TV, slappa. Städa, feja, knoga. Bygga, spackla, måla. Pyssla, sy och sticka.

Nej okej… där gick jag för långt, sticka har jag aldrig gjort men ändå. Jag saknar det där hjulet. Det bekymmersfria ekorrhjulet. Synd att jag inte visste det jag vet nu. Där sprang jag runt och gjorde stora bekymmer utav små och skapade problem som inte fanns.

Vakna! Hållå! Vad håller jag på med. Ekorrhjulet, vad är det att sträva efter egentligen. Ekorrar skall inte springa runt i hjul. De skall sitta i granaa, skala kottar och hoppa på tallegrenar i det fria. De skall höra barnen och om de snubblar gör det inget. De finns alltid en mamma, eller någon annan att springa hem till. Någon som kan bädda ned och plåstra om.

Livet går vidare.

De räddande änglarna

Skrivet natten till lördagen:

Efter lunch idag åkte maken på den årliga Laknäsfesten som varar i dagarna tre. Jag och Lasse brukar alltid följa med på den barnvänliga delen av festen men sedan åka hem medan festfolket partajar vidare. I år kunde jag inte förmå mig att följa med. För många okända ansikten, för mycket fest. Jag känner mig för sorgsen, för sargad. Passar inte in bland alla glada, bekymmerslösa människor. Jag med sorgeplakatet, ni vet.

Syster Bella hade tidigare i veckan erbjudit sig att ställa upp som mitt personliga stöd under helgen på hemmaplan men jag insisterade på att hon skulle åka till sina kompisar i Örebro som hon planerat. Istället ringde jag syster Karin idag och frågde om jag fick sova hos dem medan Stefan är borta.

Jag är för rädd att sova ensam. Ensam med Lasse. Mina systrar är mina räddande änglar. Ställer alltid upp. Tar emot. Lyssnar. De får ta i allt. Mitt ständiga ältande, mina vredesutbrott och känslostormar. De svarar, stöttar, kramar och torkar mina tårar. De har sin egen sorg, de är mostrar till en förlorad liten gosse. De behöver också få gråta, älta och skrika. Ibland berättar de om sina känslor som de bär inom sig och skyddar mig ifrån. Då blir jag så ledsen. Jag vill dem inget ont och jag behöver dem. De och många andra bär mig genom sorgen.

Känner ibland sådan skuld. Skuld för allt som hänt. Skuld att jag ibland är ett stormande hav och ibland ett skeppsbrutet vrak. Jag tar sådan plats. Kräver så mycket av dem jag älskar. Jag vet att de protesterar i samma stund som de läser detta men ändå. Jag älskar dem så mycket och önskar dem bara gott i livet.

Så, som så många gånger förr styrde jag bilen till Tylla och tas om hand av lillasyster Karin. Spegelbilden av mig själv. Hon som vet precis hur jag känner och tänker utan att jag ens behöver yppa ett ord. Den nyblivna mamman till Majken. Det gör så förbannat ont att hennes föräldraledighet och upplevelse att bli mamma skulle bli kantad med vår gemensamma tragedi.

En del av er undrar säkert. Hur känns det? Två systrar som får barn nästan samtidigt och så händer detta ofattbara. Ja, om vi verkligen tänker efter så känns det rent ut sagt förjävligt. Och då talar jag för både mig själv och min syster. Vi hade ju så länge sett framemot att vara föräldralediga samtidigt och att få se våra barn växa upp så nära varandra. Lyckan skulle ju vara total. Och så nu, det här.

Men då kommer överlevnadsinstinkten in i bilden. Jag vägrar att släppa in de där tankarna. Både Majken och Olle är för goda för dessa bittra och förtärande tankar. De tankarna gör ingen skillnad. LIVET hände oss alla. Livets goda och onda på samma gång. Det finns en enorm kärlek mellan mig och min syster, mellan mig och alla mina syskon för den delen. En kärlek som för oss gemensamt framåt.

Majken är underbar och förtjänar all min kärlek. Hon bär ingen som helst skuld. Hennes liv är hennes eget men det är fint att tänka att hon kanske kom till tack vare Olle. Om det inte varit för att Olle legat i min mage hade kanske inte hennes mammas tjat på hennes pappa lett till att hon kommit till.

Majken och jag trivs i varandras sällskap. Hon känner nog igen mig sedan länge. Min röst och mitt skratt har hon hört många gånger inuti sin mammas mage.  Nu ikväll låg hon bredvid mig och sov. Plötsligt börjar hon fäkta med armar och ben och små oroliga ljud hörs från hennes lilla mun. Då lägger jag min panna intill hennes och låter hennes händer fatta mina fingrar. Hon blir alldeles lugn och somnar om. Jag ligger så en stund och känner att hon, det lilla livet, är en kärleksgåva fylld av läkande kraft och helande energier. Bebisdoften, nappen i munnen, händerna runt mitt pekfingar och de lätta andetagen. Ljuvliga lilla Majken.

Jag återgår till att läsa boken ”När tiden stannar” av Malin Sävstam som förlorade två av tre barn samt sin man i Tsunamin 2004. Jag plöjer sida upp och sida ned. Började i morse och snart är halva boken avklarad. När jag läser är jag Malin. Känner hennes smärta, sorg och saknad. Orden, tankarna och känslorna så bekanta.

Hennes kamp att försöka överleva själv i kontrast till att försöka vara mamma till det barn som överlevde. Jag känner igen mig i mitt förhållande till Lasse. Vi börjar hitta varandra någorlunda igen. Jag kan skratta, skoja och busa med honom igen men fortfarande skulle jag vilja kunna vara så mycket mer stabil och moderlig för honom. Vi bygger en ny plattform att stå på och den kommer nog att svaja ett bra tag till innan vi får den att stå still.

Jag känner igen overklighetskänslorna. Som när Malin beskriver att hon plockar ned sin makes, Mats, kläder och hon tänker. ”Undra vad Mats säger när han kommer hem, då får vi köpa nya kläder åt honom”. Jag kommer ihåg när jag för några veckor sedan städade lekrummet och plockade upp alla de små legobitarna. Hur det flög genom mitt huvud att; ”det är bäst vi tar bort de här från golvet så att inte Olle får dem i sig när han kommit tillbaka och lärt sig krypa”.

Jag känner igen hennes överlevnadsinstinkt när hon mitt i katastrofen sitter med hårt sargad kropp, efter timmar i helvetets tvättmaskin, högt upp i bergen utan sina två yngsta barn och tänker. ”Vi kanske kan skaffa fler barn”. Jag minns såväl ögonblicket då läkaren berättar att Olles sjukdom är allvarlig och hur han därefter bekräftar min fråga om Olle kommer lämna oss. I samma ögonblick som han uttalar orden väcks en önskan om fler barn inuti mig.

Jag känner igen den absurda känslan att planera för dödsannons och begravning. Jag känner igen oförmågan och rädslan att uppleva det som förut var förknippat med glädje och lycka. Jag känner igen sökandet efter aktiviteter att fylla dagarna med för att slippa känna och tänka alltför mycket.  

Jag känner också igen den strida strömmen av människor i den direkta närheten som vill hjälpa till. De som ställer upp, som delar sorgen, de räddande änglarna.

Främling i sin egen kropp

Allt som händer runt mig påverkar mig. Alla sånger, alla filmer, alla människor, ord, liv och rörelser.
Peace and Love. En festival i vår stad. Glada människor, hög musik, vackert väder. Stämning. Jag besökte festivalen en dag. På onsdagen. Jag våndades länge innan om jag skulle våga. Var rädd för alla eventuella möten med vänner och bekanta. Men jag gjorde det. Jag klarade av det och lät festivalyran fylla min kropp. Lyssnade på Timbuktu och kände en stund av glädje. Lät den höga musiken och pulsen nå min kropp. Lyssnade på orden. Tittade upp i luften. Ovanför oss fanns ett stort moln, som med lite fantasti, bildade formen av ett hjärta. Jag formade mina händer som ett hjärta och riktade dem upp i skyn. Ser du mig Olle? Jag såg hur fåglarna seglade ovanför scenen. Jag såg hur löven fladdrade i grenarna. Jag kände solen värma mina axlar. Festivalen, så mycket mer än någonsin förut. Aldrig förut har jag intagit festivalen med alla sinnen och sett livets skådespel delta runt omkring.

Peace and LOVE

Hjärta Olle

Syskonkärlek

När Timbuktu lägger "Flickan och kråkan" vid sin mun låter jag vemodet rulla in. Vemod, en blandning av sorg och lycka. Svårbeskrivlig, men numera, bekant känsla. När jag var liten och lyssnade på Wiehes version på pappas cd-spelare hemma i vardagsrummet förstod jag aldrig vad texten handlade om. Idag vet jag. Den handlar om mig. Om alla oss som gått vilse. Om alla som förlorat någon och förtvivlat letar. Leter efter något utan att veta efter vad eller efter vem.

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögonhon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Lasse egna festivaläventyr.
Han var så lycklig och stolt över sin stora godispåse,
och att få följa med sin mamma, moster och Majken
och lyssna på fesivalen utanför staketet.

Snyltgäster på festival.

Så här glad blir jag av choklad!

Älska mig igen. En film som jag såg igår tillsammans med mina systrar. En film baserad på en verklig händelse om en kvinna som förlorade fem år av sitt minne i samband med en bilolycka. När hon vaknade kände hon inte igen sin man och kände inte till den livsförändring hon gjort under de senaste åren. Hon skilde sig och gick tillbaka till sitt gamla jag. Men sanningen kom ifatt henne och hon förstod varför hon tidigare gjort den livsförändring hon gjort. Hon sökte upp sin man och prövade på nytt. I eftertexterna stod det att paret sedan fått två barn ihop men att hon aldrig hade återfått minnena av de fem förlorade åren.

Filmtime

Jag blev märkbart berörd av filmen. När vi åkte hem så berättade jag för Stefan att jag känner mig som kvinnan i filmen. Som att jag är en främling i min egen kropp. Jag är inte samma person nu som då. Långt ifrån. Alla mina värderingar, sätt att tänka och vara har kastats ikull. Jag famlar och letar, söker och irrar. Försöker hitta tillbaka. Tillbaka till trygghet. Inser att det är försent. Jag skall sluta leta tillbaka. Jag börjar inse att jag inte kan gå tillbaka. Jag måste hitta mitt nya jag. Jag måste inse att det inte är farligt att hela mitt inre jag stormar. Att det inte är farligt att vara helt vilsen och inte känna sig själv. Det är naturligt. Det är nödvändigt. Det är spännande. Det är början på en process. En saga. Ett liv.

Tänker på Lasse. Han har sett igenom allt detta. Han känner att mamma inte riktigt är mamma. Hon ser ut som mamma men hon är inte riktigt sig lik. Pappa är tryggare. Han är lite mer som han brukar. Därför bäst att hålla hårt i pappa. Lasse älskar sin mamma fortfarande men måste vänja sig vid det nya, vänja sig med processen. Mamma älskar sin lilla Lasse mer än något annat men måste tillåta sig att förändras. Tillsammans måste vi hitta nya roller, nya tankebanor och trygghetsmönster. Olle hände oss alla. Jag tänker inte låta Olle gå obemärkt förbi. Tvärtom, han är vägvisaren, stöttepelaren och kärleksgåvan. Mitt, Stefans, Lasses och många andras liv är för alltid märkta med Olle. Ett kärlekens och livets märke. Ett annorlunda födelsemärke.

Sådan far, sådan son. Riktiga bundisar de två.

Lasse som "krösamaja".
En liten kille som alltid kan busa och muntra upp mig.
Mitt allt!

Vår psykolog har många gånger sagt att man kan jämföra det vi går igenom med en jordbävning eller en Tsunami. Och så idag på dalaradion. En intervju med Malin Sävstam som förlorade sin man och två av tre barn i Tsunamin 2004. Och där kom dem. Samma ord och tankar som jag uttalat i bilen igår på väg hem. Samma slutsatser. Jag citerar några av hennes kloka ord här nedan.

"När jag tänker tillbaka på det så kan jag vara själv förundrad hur jag har överlevt och att mitt kött och blod har lyckats gå vidare. För att den gamla Malin, den som fanns, hon finns inte längre idag. Och jag tror inte, när man går igenom om en sån här tragedi, att man bara kan bryta ihop och resa sig och borsta av sig och säga då går jag vidare. Så det är inte så att jag gått vidare. Men min kropp har gått vidare och startat ett nytt liv. Och sen har det vuxit fram en ny person inom mig."


"Ibland brukar jag säga så här. Jag fölorade oskulden på livet. Jag trodde nog att livet var en oändligt lång lek än det jag blivit varse. Jag trodde verkligen att det var så att jag gick i skolan, jag skulle träffa min man, så skulle vi få barn, så skulle vi jobba, så skulle vi bli gamla, så skulle vi få barnbarn. Att livet skulle vara så där förutbestämt.... Och det har jag totalt släppt nu.... Jag har kortat mitt tidsperspektiv. Om jag levde mitt liv 3 månader framåt i tiden förut så lever jag inom en 20-minutersradie idag."

På frågan "Har du blivit mer hårdhudad?" svarar hon så här. "Tvärtom, jag har mycket mindre hud idag. Jag tänker mycket mer. Jag reflekterar mycket mer på livet. Man kan säga att jag blivit hårdhudad för jag har inga problem att prata om döden och jag är inte ett dugg rädd för att dö. Men när man tänker på vad jag tycker är viktigt, vad jag värdesätter idag, så är det helt andra saker. Jag orkar inte bry mig om saker som jag brydde mig om tidigare."


"För det mesta mår jag bra idag. Men min livstragedi den ligger som en blöt filt omkring kroppen. Allt annat vore ljug. Det är ungefär som att säga att det inte gör ont att föda barn. Jag bär hela tiden det här inom mig. Och det har varit en sådan lång period som jag försökt springa ifrån det hela. Och säga nej, nej, nej det har inte hänt. Att jag har försökt springa ifrån sorgen. Nu har jag bestämt mig för att nu skall jag vända mig mot sorgen och säga; Vet du vad, du sorgen, du finns där och du kommer finnas med mig hela mitt liv. Så nu har jag bestämt mig för att lägga armen om sorgen och så ska vi två vandra genom livet tillsammans. Och det kommer komma nya sorger och då gäller det att möta mina problem istället för att springa ifrån dem."


Vill du höra intervjun finns den på den här länken http://sverigesradio.se/sida/ljud/4016569 (intervjun börjar efter halva ljudklippet). Malin har också sommarpratat 2009, finns i SR:s arkiv och skrivit boken "När livet stannar." Jag skall både lyssna till henne och låna hennes bok.

Pangbrud med vuxendamp?

Jag sitter i köket nu och skriver. Köket ser inte alls ut som det brukar. Ingrodd disk på diskbänken sedan igår. Viktiga papper utspridda över hela köksbordet. Smutstvätt på kökssoffan. Brödsmulor på golvet. Befriande att det är så på ett sätt. Jag orkar inte bry mig. Jag mår dåligt över att det ser ut som det gör. Egentligen vill jag alltid ha ordning omkring mig. Stefan också. Men ändå, ett stort steg, att det kan få se ut så här.

Istället för att först plocka i ordning och sedan ge sig själv utrymme att göra något bra så gör jag det braiga först. Imorse gick jag raka vägen ut med kaffekoppen ut i solskenet och lapade sol. För att sedan lägga mig på mage och läsa lite i Mia Skäringers bok. Därefter vardagsmotion med gräsklipparen. Sedan en tur till psykologen och slutligen hem till Karin och Erik för lite pastasallad på deras veranda i kvällssolen. Vi har nyss kommit hem och istället för att ta tag i ”plocket” sätter jag mig vid datorn och skriver. Stort Evelina. Bra Evelina.

För att inte tala om förra veckan. Jag fick min första P-bot. Vilken revolution Evelina. Lite wild and crazy minsann.

Hos psykologen idag pratade vi mycket om samtalet igår. Om min och Stefans relation. Jag mår inte bra just nu. Jag bara grubblar och grubblar. Gråter och gråter. Så jävla förvirrad. Undrar vem jag är egentligen. Känner inte igen mig själv. Hur skall då Stefan känna igen mig?

Idag när jag klippte gräset så tänkte jag på Stefan. Hur jag så ofta tänker att jag verkligen hittat rätt man. En man att vara väldigt rädd om. En tiopoängare som jag inte klarar mig utan. En guldklimp som gör mig hel. En klok man som tar hand om mig. Men så kommer det inre jaget och frågar. Evelina, är du lika bra för honom? Evelina, är du värd att vara rädd om? Evelina, har du egenskaper som han beundrar? Evelina, är du hans pangbrud som han inte vill klara sig utan?

Det inre jaget ställer sig tveksam i den frågan. Så många gånger tycker jag att ”alla” är så rädda om Stefan medan jag blir tagen för givet.  

Min syster sa det själv idag. Att det beror på att jag hela tiden visar och säger vad jag känner medan Stefan är den som bär känslorna inuti. Då är det lätt att ta ”Stefans parti” fast han inte ens bett om det. Jag som i själva verket vill ha partiet och lite ”tyck synd” blir utan.

Jag tycker till och med många gånger att jag behöver ”be om ursäkt” för de egenskaper som jag innerst inne beundrar hos mig själv.  Jag undrar tillexempel varför jag säger att jag nog har en släng av vuxendamp istället för att vara stolt över min enorma drivkraft, idérikedom och energi.

Svaret på den frågan finns inte hos någon annan än mig själv. Det börjar bli hög tid att den här bekräftelsesökerskan bekräftar sig själv för en gångs skull.

Det känns väl som en lätt uppgift. Jag är bra. Nu har jag sagt det. Tror ni det gick in. Nej. Jag har varit sådan jag är i 30 år nu. Men om jag ägnar de nästkommande 30 åren att försöka tänka om så kanske det går in när jag fyller 60. Det känns som ett ganska rimligt mål. Eller, det var nog lite ambitiöst föresten. Vi säger väl när jag blir 100 för säkerhetsskull J.

Såg ni, nu gjorde jag det igen. Skämtar bort allvaret. Jag blir förbannad på mig själv. Jag försöker ju inte ens förändra mig. Jag som alltid har trott att jag älskar förändring inser att det gäller inte när det kommer till att förändra sig själv.

Men ändå. Kanske är den där P-boten, disken, smulorna ett första steg. Olle, det blev du som fick lära mamma ta sina första trevande steg istället för tvärtom. Älskar dig för det mitt hjärtegull. Godnatt min skatt.

Min bästa kompis framtiden

Idag har det varit en sådan där känslomässigt turbulent dag. Vi hade återbesök hos Olles läkare och kuratorn på sjukhuset. Inte konstigt att känslorna svallar alltså.

Kuratorn mötte upp oss och jag är tacksam över att vi skulle sitta i hennes rum istället för läkarens rum. Det rum som förändrade vårt liv för alltid.

Jag grät under samtalet men jag beundrar Olles läkare så mycket . Jag har varit så arg på honom under den här resan, men jag har bett honom om förlåtelse för det.  ”Do not shoot the messenger…”

Hans röst, fraseringar och tonläge har etsat sig fast och jag kan när som helst framkalla hans ord ur minnet. Han utstrålar lugn, förståelse, medmänsklighet och omtanke. Inga svar är givna utan han belyser alltid flera alternativ.

Han och många andra som vi träffat på vår resa, har beundrat den uppslutning som funnits kring Olle och den kärlek och öppenhet som vår familj har visat. När Olle hade lämnat oss kom till och med min gammelfarfar, 92 år, till sjukhuset för att se Olle en sista gång och ta farväl. Läkaren sa idag att det varit en speciell, i det närmaste andaktsfull stund även för honom. Min farfar så gammal och Olle så liten mitt emot varandra i olika världar.

När vi kom hem satt jag och Stefan och pratade länge med varandra. Alla runt omkring oss säger att vi har en äkta och kärleksfull relation. Vi undrar ibland vad de menar men vi väljer att tro på orden. Dock är det svårt, oavsett hur nära vi står varandra, att dela en sorg.  Vi behöver olika utrymme och tänker olika. Stefan vill vara i nuet och inte tänka på framtiden. Han är ganska duktig på det. Jag ser upp till Stefan och vill göra som honom. Någonting säger mig också att ”alla andra” håller med Stefan.

Därför har jag försökt, jag försöker hela tiden, leva i nuet. Det går sådär. Jag gillar inte nuet. Nuet är ingen nära vän för mig. Jag saknar min bästa kompis framtiden. Framtiden och jag har mått bra ihop. Vi klickade från första stund och har så många gånger smidit fantastiska planer. Framtiden och jag har alltid varit ett vinnande koncept.

Nu har framtiden gått ifrån mig och lämnat mig ensam kvar. Ho Ho, det ekar tomt efter framtiden. Kvar står nuet och morsar försiktigt på mig. Jag tittar skeptiskt på nuet och undrar vad det är för en typ. Är nuet någon att lita på och någon att finna trygghet med.? Jag vet inte. Jag tvekar och tvivlar. Nuet verkar jobbigt, osäkert, ovant och inte alls lik mig. Hur skall det här gå? Kan vi verkligen bli vänner? Bästa kompisar?

När Olle var här kändes nuet uppenbart. Då var det en gåva att lära känna Olle och en utmaning att lära känna nuet. Nu är nuet inte självklart längre. Olle fattas mig. Det gör ont. Nuet innehåller sorg och det är jobbigt. Sorgen rymmer så mycket mer än bara Olle. Jag känner mig totalt vilsen. Jag har tappat både kartan och kompassen och ser inte stigen för alla träd. Jag famlar i mörker och försöker hitta skydd. Skydd från vinden, regnet, ljuden och skuggorna.

Tänk om nuet inte fungerar för alla. Jag vet inte om det fungerar för mig. Jag känner mig inte lycklig i nuet.

Låter jag bitter och egoistisk. Ja förmodligen. Men jag behöver få vara det nu. Jag är så tacksam för de jag älskar och jag vet att jag borde fokusera på dem just nu och ingenting annat. Men det är svårt. Jag vill så gärna segla iväg med mina tankar och tänka på framtiden i alla fall.

Jag är en sökare som sällan är nöjd. Jag mår bra av det och känner mig trygg när jag har något, mer eller mindre stort, projekt att tänka på.  Livets ”projekt” har avlöst varandra: utbildning, körkort, Stefan, vidareutbildning, instruktör, exjobb, jobb, hus, renovering, utbyggnad, Lasse, nytt jobb, bröllop och sen Olle.

Jag har ibland tänkt att här går jag fram som en ångvält. Undra vad ”folk” skall tycka. De tänker nog; den där hon kommer nog att bränna ut sig snart. Eller, stackars den där karln som har en sådan energisk fru. Eller, den där hon kan inte vara riktigt frisk som aldrig tar det lugnt… etc.

Men ”gott folk” vad jag tror ”ni” inte kanske tänker på är att jag faktiskt någonstans mår bra av just detta. Att vara mitt i mina pågående projekt. Att vara den där idérika inredaren, den där flitiga hantverkaren, den där studsande instruktören, den freekade bridezillan och den grävande journalisten. Det är en trygghet för mig. Att ha något att fokusera på. Att ständigt vara på väg framåt. Det är då jag lever mina drömmar.

Så nu då? Kommer jag bli en annan människa nu? Kommer jag att förändras? Vill jag förändras?

Många svåra frågor. Antagligen kommer jag att förändras. Konstigt vore annars. Men jag tror inte jag skall ha alltför stora ambitioner. Det är nog inte så att jag blir omstöpt i en annan form, utan mer som att någon filar lite på kanterna.

Jag kommer nog att fortsätta vara en sökare. En sökare som försöker uppfylla mina drömmar. Och jag vet vad min största dröm är…

Leva i nuet eller inte. Jag skall försöka. Nuet och jag kanske kan komma lite bättre överens men jag tror aldrig vi blir bästa vänner. Framtiden knackar på och jag vill så gärna öppna dörren. Hälsa den gamle vännen välkommen tillbaka och börja smida nya planer…

Hold me now

Vi sitter i soffan. Maken lyssnar på låtar i sin mobiltelefon. "Fix you:s" toner träffar trumhinnan. Jag kommer att tänka på en av världens bästa låtar, enligt mig. Nämligen Jonny Logans "Hold me now". Jag googlar texten och lyssnar. Förstår innebörden på ett helt annat sätt än tidigare.

Olle jag saknar dig så mycket. Älskade unge! Här nere på jorden går dagarna och vi förbereder din begravning. Tro inte att vi tycker det är jobbigt. Vi gör det som en hyllning till dig och din livsgärning. Liljekonvaljer i massor har vi plockat tillsammans hela familjen. De doftar underbart. Begravningsprogrammet är färdigt och så fint. Bilden på dig är underbar. Du är underbar. Sångerna vi valt är vackra. Mamma har till och med skrivit en egen sång till dig. Vänta bara när du får höra den i kyrkan på fredag. Den är värd att vänta på. 

Liljekonvaljerna doftar på verandan

Medan du väntar får du lyssna på Hold me now. En schlagerpärla som mamma älskar. Känn min kärlek. Älskar dig. Du är här nu och jag håller dig i famnen. Mammas trygga famn finns för alltid kvar. Länk till sången finns här

 

 

Tacksamhet.

Vill återigen skicka ett inlägg som handlar om tacksamhet.

Först om tacksamheten till alla er som lämnar så fantastiska kommentarer här på bloggen. Om ni visste vad glad jag blir varje gång telefonen plingar till och vittnar om att en ny kommentar har lämnats. Egentligen skulle jag vilja tacka er alla personligen men ni är så många. Det blir ett kollektivt svar till er alla. Det är helt ofattbart att så många människor, många helt okända för mig, går in och läser och beundrar och berörs av mina ord. Jag blir glad, berörd och smickrad. Ni fyller mig med styrka, mod, självkänsla och självförtroende. Sluta inte skriva till mig, det betyder så fantastiskt mycket. Jag har alltid varit en bekräftelsesökare och att få bekräftelse för den jag ÄR, är helt underbart. Egoboost!

Ni är så många som skrivit och nedan har jag samlat några av alla fantastiska kommentarer vi fått.

"Vad kloka ni verkar vara! Tänk vad lilla Olle lärt er. Vad han lärt er familj och anhöriga. Och tänk vad han, genom din blogg och dina vackra ord, också lär oss andra. Som ringarna sprider sig på vattnet så når han ut till så många. Tänk att en sån liten pojke kan vara så stor!"


"Ibland vill jag stoppa ner familjen Stark i en liten låda och bära under armen, och liksom ta hand om så inget mer ont kan komma åt er. Ni är en underbar familj och underbara föräldrar."


" Olle kommer alltid att vara med er, överallt! Jag tycker att ni, hela Familjen har gjort rätt för ert efternamn, Olle va en riktig kämpe & ni, Evelina Stefan & Lasse är så otroligt starka"


"Helt otroligt! Så många känslor! Ni har fått mig att se på livet med andra ögon. Ni har fått mig att våga börja leva. "


"Jag beundrar dig så fruktansvärt! Du skriver så fint och mina tårar slutar inte rinna."


"Lilla Olle har lämnat stora spår i många människor och han har haft 2 fantastiska föräldrar o en underbar storebror under den korta tid han kom och förgyllde världen med sin närvaro"


"Å jag imponeras av din rakhet och ärlighet i bloggen, du sätter ord på tankar och känslor som andra oxå säkert tänker men inte vågar uttrycka. Det kallar jag styrka. Ni verkar vara en fantastisk familj med mycket kärlek, trygghet och styrka. Lilla Olle kommer få det bra i himmelen med sådana förutsättningar."


"Jag tror många kommer kramas mer som följt Olle. Tänk vilken kärlek han då hann sprida och tänk hur många hjärtan han berört med sina vackra ögon och styrka. Det krävs en stor liten människa för det. Och det krävdes en stark mamma och hennes gränslösa kärlek och mod för att låta hans saga spridas med vårvinden till alla oss. Tack för att ni skänkt mig chansen att ta vara på livet."


"Nu kan jag förstå lite mer, det som säjs att det är barnen som väljer sina föräldrar. För vem skulle ha gett Olle ett finare å bättre liv än ni?!"


"Den vackra Olle har lämnat sin familj. Han har dock inte lämnat helt, han finns där uppe, kikar på er och ber er att leva vidare. Fortsätt leva, så som ni gjorde med Olle i er närhet. Fortsätt att fånga de magiska stunderna i vardagen. Fortsätt att älska och fortsätt att vara underbara familjen stark."


"Sänder en kram till en otroligt varm och kärleksfull familj. Olle fick den bästa familjen och det bästa livet ett barn någonsin kan tänkas."


"Olle fick den bästa familjen,han fick så mycket kärlek att det strålade om honom. Hans leende ska jag alltid minnas. Om det tändes en stjärna varje gång vi tänker på dig, Olle då skulle natten vara ljusare än dagen"


"Tror att bilderna säger mer än tusen ord på lilla Olle, har aldrig sett en sån liten bäbis le så mycket på kort, och jag har sett många bäbisar. Ni gav honom verkligen det som ni lovade, och det syns i hans ögon. Kanske fick han det lyckligaste livet någon har har haft."


"It's not how deep the sea, it's not how wide the sky, it's how sweet the time from hello to goodbye."

"Var inte arg lilla mamma 

... jag var tvungen att gå. 

Den dagen hände det och då 

orkade inte mitt hjärta slå. 

Älskade pappa 

mitt liv blev så kort, 

Ta hand om varandra 

när jag flyger bort. 

Jag vet att ni gråter 

och det finns ingen tröst. 

Men lyssna till era hjärtan 

och ni kommer att höra min röst. 

Jag finns inte bland er 

men jag finns ändå. 

Jag hör era röster 

och jag älskar er så."

Stor tacksamhet känner jag för modiga Jenny som
helt spontant kom hit med en blomma trots att hon
bara läst om mig på bloggen. Jättefint gjort av dig.

........................................................................................................................

Jag vill också rikta ett stort tack till våra familjer, våra släktingar, våra vänner, våra grannar, våra arbetskamrater, dagispersonal och föräldrar på dagis som mailat, sms:at, ringt, besökt oss, pratat med oss och/eller skickat blommor. Vi känner att ni finns för oss och delar vår sorg.

Många är ni som erbjudit er hjälp och många är ni som vill träffa oss och fortsätta stå oss nära. Vi kan bara säga att vi från vår sida känner djup tacksamhet och vi vill fortsätta ha er i vår närhet. Nu i denna svåra stund men lika mycket i den lycka och glädje framtiden har att erbjuda.

Jag vet att många av er kommer på begravningen och att en del känner osäkerhet om vi vill att ni kommer på minnesstunden och fikat efteråt. Vill därför bara säga att vi gläds om ni vill komma på minnesstunden också. Då får vi chansen att prata en stund och jag kan redan nu säga att minnesstunden kommer avslutas på ett mycket vackert sätt. Speciellt vackert för alla barn. Alla som vill kommer få möjlighet att skriva en hälsning till Olle på en heliumballong. Dessa ballonger kommer vi sedan gemensamt släppa till Olle när minnesstunden är slut.

...........................................................................................................................

Slutligen vill jag skriva ett stycke om tacksamheten till livet. Det är lätt att i denna stund fastna i tankar om orättvisa, avundsjuka, bitterhet och elände. Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig känner så för det gör jag och alla andra inom familjen ofta.

Någonstans har jag dock bestämt mig för att Olle var alldeles för fin för att jag skall fastna i de tankarna för länge. Istället för att tycka att livet är grymt så vill jag tänka att livet är underbart.

Jag vill känna tacksamhet för allt livet gett mig:

Förutom alla vänner och familj som jag redan nämnt är jag tacksam för att jag har ett fantastiskt hus som jag älskar. Det är både gammalt och nytt. Det har sina skavanker och problem, i likhet med mig själv. Det skänker värme, trygghet och ger mig inspiration. Mitt hem är min borg.

Jag har en underbar man som jag älskar över allt annat på jorden. En man som bara blir snyggare med åren och är allt det jag inte är. Han är min bromskloss när jag lägger an gasen i botten. Han är den som tänker och ser risker när jag bara blundar och ser möjligheter. Han är den som är noggrann när jag slarvar. Han lyssnar när jag pratar. Han tar ansvar när jag är tankspridd. Han förverkligar mina drömmar och han älskar mig mest när jag förtjänar det minst.

Jag har en underbar son som jag älskar kvar här på jorden. En son som jag oroar mig för skall ta skada av allt det här som händer, men som gång på gång överaskar mig med lillgamla uttryck och fantastisk klokhet. "Det kan bli så ibland" säger han när han inte hittar förklaringar. Det är mina ord som han tagit fasta på. Och visst är det så att livets prövningar inte alltid kan förklaras. "Det bara blir så". Lasse finns här mitt ibland oss och vi kommer göra allt för att hans liv skall fortsätta vara underbart.

Älsklingar

Glädjen är stor

Jag har en lika underbar son som jag älskar i himlen. Jag kommer alltid att vara mamma till minst två barn, men en är en ängel. Hans liv på jorden var inte långt men jag är så stolt över hans liv och hans livsgärning. Han har berört så många människor. Han har förändrat många människor och fått dem att tänka annorlunda. Jag älskar honom var han än är och bär honom med mig honom var jag än går. Jag är tacksam för att han kom till mig och att han gjorde mig till den jag är idag.

En av bilderna vi tog i Gävle. Underbar!