Pangbrud med vuxendamp?

Jag sitter i köket nu och skriver. Köket ser inte alls ut som det brukar. Ingrodd disk på diskbänken sedan igår. Viktiga papper utspridda över hela köksbordet. Smutstvätt på kökssoffan. Brödsmulor på golvet. Befriande att det är så på ett sätt. Jag orkar inte bry mig. Jag mår dåligt över att det ser ut som det gör. Egentligen vill jag alltid ha ordning omkring mig. Stefan också. Men ändå, ett stort steg, att det kan få se ut så här.

Istället för att först plocka i ordning och sedan ge sig själv utrymme att göra något bra så gör jag det braiga först. Imorse gick jag raka vägen ut med kaffekoppen ut i solskenet och lapade sol. För att sedan lägga mig på mage och läsa lite i Mia Skäringers bok. Därefter vardagsmotion med gräsklipparen. Sedan en tur till psykologen och slutligen hem till Karin och Erik för lite pastasallad på deras veranda i kvällssolen. Vi har nyss kommit hem och istället för att ta tag i ”plocket” sätter jag mig vid datorn och skriver. Stort Evelina. Bra Evelina.

För att inte tala om förra veckan. Jag fick min första P-bot. Vilken revolution Evelina. Lite wild and crazy minsann.

Hos psykologen idag pratade vi mycket om samtalet igår. Om min och Stefans relation. Jag mår inte bra just nu. Jag bara grubblar och grubblar. Gråter och gråter. Så jävla förvirrad. Undrar vem jag är egentligen. Känner inte igen mig själv. Hur skall då Stefan känna igen mig?

Idag när jag klippte gräset så tänkte jag på Stefan. Hur jag så ofta tänker att jag verkligen hittat rätt man. En man att vara väldigt rädd om. En tiopoängare som jag inte klarar mig utan. En guldklimp som gör mig hel. En klok man som tar hand om mig. Men så kommer det inre jaget och frågar. Evelina, är du lika bra för honom? Evelina, är du värd att vara rädd om? Evelina, har du egenskaper som han beundrar? Evelina, är du hans pangbrud som han inte vill klara sig utan?

Det inre jaget ställer sig tveksam i den frågan. Så många gånger tycker jag att ”alla” är så rädda om Stefan medan jag blir tagen för givet.  

Min syster sa det själv idag. Att det beror på att jag hela tiden visar och säger vad jag känner medan Stefan är den som bär känslorna inuti. Då är det lätt att ta ”Stefans parti” fast han inte ens bett om det. Jag som i själva verket vill ha partiet och lite ”tyck synd” blir utan.

Jag tycker till och med många gånger att jag behöver ”be om ursäkt” för de egenskaper som jag innerst inne beundrar hos mig själv.  Jag undrar tillexempel varför jag säger att jag nog har en släng av vuxendamp istället för att vara stolt över min enorma drivkraft, idérikedom och energi.

Svaret på den frågan finns inte hos någon annan än mig själv. Det börjar bli hög tid att den här bekräftelsesökerskan bekräftar sig själv för en gångs skull.

Det känns väl som en lätt uppgift. Jag är bra. Nu har jag sagt det. Tror ni det gick in. Nej. Jag har varit sådan jag är i 30 år nu. Men om jag ägnar de nästkommande 30 åren att försöka tänka om så kanske det går in när jag fyller 60. Det känns som ett ganska rimligt mål. Eller, det var nog lite ambitiöst föresten. Vi säger väl när jag blir 100 för säkerhetsskull J.

Såg ni, nu gjorde jag det igen. Skämtar bort allvaret. Jag blir förbannad på mig själv. Jag försöker ju inte ens förändra mig. Jag som alltid har trott att jag älskar förändring inser att det gäller inte när det kommer till att förändra sig själv.

Men ändå. Kanske är den där P-boten, disken, smulorna ett första steg. Olle, det blev du som fick lära mamma ta sina första trevande steg istället för tvärtom. Älskar dig för det mitt hjärtegull. Godnatt min skatt.