22 juni 2012
Midsorg
Jag i hallonröd tunn midsommarklänning. Nytvättat hår. Röda klackskor. Gnistrande armband. Solen skiner. Gotye på högsta volym i bilen. Jag minns dig och Lasse när ni dansade i köket. Det gör ont. Tårar rinner. Sprutar ut. Rösten spricker. Hulkar. Midsommarafton en glädjens dag. Midsommaafton en sorglig dag. För du är inte här. Älskar dig Olle. Vill vara stark men jag kan inte Olle. Jag saknar dig. Du fattas mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Käraste du! Du måste inte vara stark....ibland ligger det en ännu större styrka i att våga vara svag. Såklart saknas han dig, särskilt på glada dagar . <3
SvaraRaderaStora kramar/Anna
<3
SvaraRaderaDet är INGEN som kan eller ska begära att du ska vara stark! Du behöver faktiskt också gråta ut och tömma alla tankar utan att tänka på alla andra!
SvaraRaderaOlle kommer alltid finns med dig!
Massa kramar!
Älskade fru Stark, jag håller med Annas inlägg..att det ibland ligger en större styrka i att våga vara mindre stark, våga visa känslor. Herrejisses, du har precis förlorat ett barn och det är varje mammas värsta mardröm! Midsommarafton eller ej..tårarna kan du inte schemalägga desvärre..de kommer när de kommer. Jag tror att Olle kikade ner på dig och gillade det han såg..sin mamma uppklädd i en vackert röd klänning. Han förstår nog även dina tårar.. Du ska inte tänka för mycket på vad alla andra "kanske tänker o tycker", det är du, dina känslor..låt tårarna få komma ut..
SvaraRaderaOlle älskar dig oavsett, för du var och kommer alltid vara hans mamma.
Mååånga goa kramar till dig!
Hej Evelina! Det är nu det svåra kommer. När den självklara "alldeles efter att det ofattbara hänt sorgen" övergår till "det är dags att ta tag i vardagensorgen". Världen fortsätter medan man själv står kvar mitt i allt det som gör ont. Jag har full försåelse för hur det är att vara den verbala den som visar sina känslor medan livskamraten håller det inom sig. Tror att omgivningen upplever att det är "sunt" att man ger utlopp för det man känner inom sig medan den som är tyst oroar.Det gör att man upplevs ha normala sorgereaktioner och dina närmaste har "koll" på hur du mår. Men Evelina du har all rätt till att känna att du vill ha världen på din sida precis som Stefan har. NI måste få gå igenom detta på det sätt som ni gör, helt olika. Det betyder inte att man inte gör det tillsammans!! Alla vägar bär till Rom... eller till Olle i det här fallet.
SvaraRaderaSå bär din sorg stolt och vacker i din röda klänning. Var arg, förbannad, förtvivlad och glad. Det är det som gör dig Stark! // Ta hand om dig. Jessica