31 mars 2012

Beskedet - Mina ord

Hej alla, jag har förstått att det är många som skickat oss hälsningar på facebook, på bloggen, till mobilerna och hem till oss via blombud. Tack för dem. Stefan har läst dem och berättar för mig att det är många vackra ord. Jag kan inte säga när jag själv kommer att orka läsa dem men det känns i hela kroppen att ni är många som finns där ute för oss. Vi känner att ni alla berörs av detta. Jag har stängt av mobilen och vill bara finnas i min glasbubbla tillsammans med min familj just nu. Alla ni som finns i min omvärld hoppas jag finns kvar där när jag kommer ut ur glasbubblan. Det går inte att säga när det blir, det går inte heller att säga hur och i vilken omfattning vi kommer kunna ha och vilja ha kontakt.

Det här inlägget kommer vara oerhört smärtsamt att både skriva och för er att läsa. Jag kan inte svara varför jag känner ett behov att skriva ned dessa ord. Jag vill egentligen aldrig återvända hit i tankarna någon mer gång och jag vet inte heller om dessa ord behövs för att ni andra skall förstå eller för att det någon gång kan hjälpa någon annan. Trots detta så kommer jag nu att skriva och låta mina minnesbilder nå ut till er. Jag har full förståelse för om ni inte vill läsa, men texten finns här för er som vill. I slutet av detta stycke finns en del som är skriven i fetstil. Detta stycke visar ändå att det utifrån detta växer en kraft. Jag vill att ni skall veta att i en kris som vi är i nu så är vi inte bara ledsna. Det finns ljusglimtar och det finns mycket som är vackert. Det är lika viktigt att ni får ta del av detta som allt det andra.

Det är tisdag morgon. På måndagskvällen innan har jag skrivit ned ett två sidor långt dokument om de framsteg vi upplevt att Olle gjort sedan senaste läkarkontrollen. Dokumentet innehåller också flera framtidsfunderingar. I två veckor har jag gråtit någon gång varje dag och oroats över vad som kommer hända. Jag har pratat med familjen och vi har alla känt ett hopp om att det här skall gå bra. Han kanske inte är som andra, men framstegen han gjort tyder på att det finns mycket att bygga på. Någonstans i bakhuvudet finns en gnagande oro att det skall vara fel på styrningen av musklerna. Jag tänker mig att det måste vara mycket värre än om musklerna är svaga. Jag frågar mig, ”Kan man träna styrningen av muskler”. En av funderingarna på papperet är därför; kan det vara så att framstegen är förgäves. Tankar om det allra värsta fanns inte med på papperet men vid ett tillfälle hade tanken rusat genom mitt huvud. Det var på söndagskvällen, tror jag. Jag säger till Stefan, tänk om han inte överlever. Stefan säger till mig att nu har min fantasi skenat iväg alldeles. Jag inser att han har rätt. Men så var det inte.

Vi kommer in på barn och ungdomsmedicin och anmäler oss i receptionen. Vi får sitta ner och vänta. Olle har sovit hela bilresan och sover ännu. Vi vet om att vi skall börja med att väga och mäta Olle. En sköterska kommer efter en stund och visar in oss i ett rum. Olle har gått upp 260 g och vuxit nästan 1,5 cm på en vecka. Vi klär på Olle igen och går ut i väntrummet. Olle blir hungrig och jag ammar honom. 20 minuter för sent kommer läkaren, Göran, och ropar upp oss. Han tittar på mig och säger Olle Stark.

Vi kommer in i ett rum. I rummet finns en säng, ett bord med en soffa och två stolar. Ett skrivbord med dator och en skrivbordsstol. Jag sätter mig först på sängen men flyttar sedan till en stol. Stefan sätter sig i soffan bakom oss. Vi tar fram lappen med vad vi skrivit ned. Göran tycker det är utförligt att vi skrivit ned allting och ber oss gå igenom det som står. Jag fortsätter amma Olle eftersom han gnäller, under tiden berättar jag om framstegen. Jag är väldigt nervös. Inte för det besked vi sedan fick, det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, men i alla fall. Göran gör en undersökning av Olle när han ligger i mitt knä. Sedan kommer vi fram till framtidsfunderingarna på papperet. Första punkten är, om provsvaren från det kompletterande blodprovet kommit. Det kan vi ta sedan säger Göran. Stefan förstår i och med detta omedelbart att de har ställt en diagnos. Jag förstår inte det utan berättar vidare om framtidsfunderingarna på papperet. Efter ett tag så kommer vi fram till det oundvikliga. Göran säger, jag skall se hur många provsvar jag fått och öppnar ett dokument på datorn. Göran vet redan om vad som står där. Han berättar att provet har analyserats genetiskt och att det visar att Olle har en sjukdom som heter Spinal muskulär atrofi typ 1. Han säger att den är allvarlig. Stefan förstår direkt och bryter ihop totalt. Jag hamnar omedelbart i riktig chock och frågar om han skall dö, ja svarar Göran. Jag minns inte sedan exakt vad jag frågade men jag vet att jag får panikkänslor och kan inte gråta. Göran ber mig sätta sig hos Stefan i soffan. Jag tror jag försöker hålla i honom men jag vet inte om jag gör det. Jag håller i alla fall Olle i famnen. Jag frågar när han skall dö. Han svarar att han än så länge kan suga bra vilket visar att det inte är värsta scenariot, men det handlar ändå inte om mer än två tre år. Göran berättar att musklerna inte kan utvecklas och att det man dör av är att man inte kan andas. Mentalt finns inga fel och han har känsel. Man dör av en infektion eller lunginflammation. Han kommer inte att ha ont och i slutet när han får ångest för att inte kunna andas kommer han få ångestdämpande medicin.

Jag tror att vi sitter där ett bra tag och pratar. Jag säger direkt att jag vill att Olle skall dö nu. Jag vill inte ha några fler minnen, jag vill inte att han skall få veta att han skall dö. Göran säger att min reaktion är naturlig och att det inte är säkert att jag kommer känna så längre fram. Olle kommer sannolikt inte förstå att han skall dö, han kommer vara så liten. Stefan vill att Olle skall få leva så länge som möjligt men jag återupprepar gång på gång att jag vill att han skall dö nu.

Stefan frågar om statistik och sannolikheter för hur detta kunde hända. Göran berättar att vi båda bär på anlaget som i genomsnitt 1 av 40 i Sverige bär på. Olle har fått anlagen från båda oss och därför är han sjuk. Jag frågar om sannolikheten om vi någon gång vill ha fler barn. Göran berättar att risken är 25% att våra barn drabbas av det här. Det går att göra moderkaksprov i vecka 12 i graviditeten och testa om fostret är sjukt och i så fall göra abort. Jag vill inte veta något mer om statistiken, jag ber honom sluta prata om detta. Oavsett vilken sannolikhet som finns så har det ändå hänt oss.

Göran frågar om vi vill stanna kvar på sjukhuset, men jag vill hem till min familj. Jag säger att tiden på 33:an var hemsk, jag vill inte vara på ett sjukhus. Göran tror också att det bästa för oss är att få vara tillsammans med familjen. Göran säger att vi kommer att sjukskrivas båda två och att sjukhuset och han kommer göra allt för att Olles liv skall bli så bra som möjligt. Vi bestämmer oss för att träffas nästa dag igen. Vi får ta med våra familjemedlemmar om vi vill, de kommer alltid vara välkomna att delta. Vi klär på Olle och går ut.

När vi kommer ut ringer jag till mamma. Paniken kommer och jag säger att vi fått ett fruktansvärt besked att Olle kommer leva max 3 år. Jag hyperventilerar och säger att hon måste komma. Hon står i klassrummet och har lektion och säger att hon kommer så fort hon kan. Jag ringer Karin och säger att nått fruktansvärt hänt och att hon skall åka hem till oss. Jag ringer Barbro (svärmor) och säger samma sak som till mamma. De sätter sig i bilen både hon och Roger och kommer direkt. Mamma ringer igen. Hon skall ringa dagis och be att Lasse får vara kvar. Hon skall ringa pappa när hon åker och hämta honom. Hon skall också ringa till David och Bella. När vi kommer hem står Karin på gården och väntar. Hon har redan gråtit, jag har hittills inte fått fram en tår, men när jag ser henne gråta brister det. Jag springer fram till henne och vi kramas och gråter tillsammans. Jag skriker ut min gråt. Vi går in och sen minns jag inte exakt vad som hände. Familjemedlemmarna kommer och jag berättar för var och en om det hemska orden Göran sa. Jag kommer inte ens ihåg vad sjukdomen hette, bara något med spinal. Alla gråter när de kommer och då och då resten av dagen. Jag förstår att jag är i chock. Jag kan inte minnas detaljer från dessa timmar. Tomas, Stefans bror, ringer Stefan och jag hör hur han gråter högt från vardagsrummet. Jag vet att vi åker till Karin på eftermiddagen, som till råga på allt fyller år. Någon hämtar Lasse på dagis, jag kommer inte ihåg vem, men Lasse följer också med till Karin. Jag sitter i Karins soffa hela kvällen. Jag fryser fast jag svettas. Jag har väldigt svårt att ta mig an Olle. Jag ammar när jag måste men jag kan inte riktigt titta på honom. Jag upprepar då och då att jag vill att han skall dö nu. Jag är livrädd för att han skall bli äldre och förstå det här hemska. Stefan kommer och går och gråter ibland. Jag gråter också ibland och alla andra med. Jag vill att någon sitter hos mig ständigt och håller om mig. Släkten utanför får veta. Jag och Stefan berättar för Lasse att lillebror är sjuk och att vi kommer vara ledsna för det. Lasse säger att lillebror är frisk. Jag gråter för Lasses skull, att han skall behöva uppleva det här.

Vi åker tillbaka hem till oss och mamma och Bella stannar över natten. Mamma sover med Lasse och Bella sover bredvid mig och håller i mig när jag måste amma på natten. Jag ber Stefan ligga närmast Olle, där jag vanligtvis ligger. Jag kan inte. Natten går. Jag sover mellan amningar och drömmer lyckligtvis ganska drömlöst. I någon dröm är mormor med, vi åker bil, och jag drömmer att jag måste ta en dag i taget. När jag vaknar förstår jag för första gången i livet vad det innebär. På morgonen går jag upp för att duscha. Jag möter Karin som varit på mödravårdscentralen och lämnat prov. Jag ser att hon gråtit. Hon har berättat för barnmorskan om vad som hänt (vi har samma barnmorska). Jag börjar gråta igen. Familjemedlemmarna kommer upp. Det dukas fram frukost. Jag får i mig en macka. Jag ammar Olle någon gång, men jag kommer inte ihåg det. Alla har bestämt sig för att följa med till Falun och träffa läkaren. Där skall vi vara 10.30. Alla kommer hem till oss innan. Lasse får välja om han vill följa med till sjukhuset eller till dagis. Först vill han följa med till sjukhuset och vi packar med lite leksaker. I bilen, precis innan vi skall åka, ångrar han sig och mamma går med honom till dagis.

Bella åker med oss i bilen till Falun. Hon håller mig i handen hela vägen. Vi kommer fram. Jag har fortfarande svårt att ta hand om Olle. Han sover i bilstolen och någon bär honom. Mina ben bär mig knappt men jag följer efter någon av de andra in. Stefan går in och pratar med Göran om att vi är många som kommer. Göran inser att han måste byta lokal då vi är så många. Vi väntar utanför avdelningen tills det är ordnat. Jag sitter i en soffa och jag tror inte att någon säger någonting. Göran kommer med en kurator. Han och hon hälsar på alla. Jag tar honom i handen men kan inte se honom i ögonen. Vi följer efter går genom långa korridorer. Jag hör att mamma pratar med kuratorn om Olles fina stickade overall som använts av alla barn i familjen sedan Bella föddes.

Vi kommer in i rummet. Därinne finns en beige divansoffa längst in. Jag drar mig mot den. Jag fryser och ser en lila filt ligga på soffan. Jag sätter mig på divanen och tar filten runt mina ben. Jag behåller jackan på. Karin sätter sig bredvid mig. Erik och David sätter sig i soffan, övriga i svarta stolar som står i en ring runt ett runt bord. Jag har bestämt mig för att sitta tyst och lyssna och inte ställa några frågor. Göran börjar prata. Han berättar vad sjukdomen heter och förklarar vad felet är. Han säger att det här är definitivt en av de sjukdomar som inte borde få finnas. Han berättar att han skrivit ett särskilt intyg till försäkringskassan som innebär att både jag och Stefan kommer kunna, om vi vill, vara sjukskrivna hela sjukdomstiden. Han berättar att han tror Olle kommer leva mellan 1,5-3 år. Att sjukdomsbilden kan liknas vid det som händer vid ALS även om det inte alls är samma sjukdom. Signalerna som går via nerver i ryggraden är inte tillräckliga eller saknas (jag vet inte riktigt) vilket innebär att musklerna inte kan tränas och byggas upp. Det leder till att musklerna slutar att fungera successivt.

Han berättar om statistiken. 1 av 40 bär anlaget. Jag och Stefan råkade göra det båda två. Anlagen är ressisiva vilket innebär att man måste få anlaget från båda sina föräldrar för att bli sjuk. För bärarföräldrarnas barn betyder det att sannolikheten är ¼. För er som kan sannolikhet och statistik innebär detta i teorin:

1/40 * 1/40 = 1/1600

1/1600 * ¼ = 1/6400 (dvs 1 barn på 6400)

För mig säger inte statistiken någonting. Det har hänt oss oavsett hur ovanligt det är. Samtidigt är det som min syster Bella säger. Om inte Olle fått sin genetiska uppsättning hade det inte varit Olle.

Göran berättar lite om vad som kommer att hända närmast. Det finns inga rätt och fel och han kommer kunna hjälpa Olle på det sätt vi själva väljer (jag och Stefan). Det kommer en tid när han inte kommer kunna få i sig tillräckligt med mat via munnen och amning, runt 6 månader trodde läkaren. Då finns det en möjlighet att sätta in en sond i magen eller via näsan. Alternativet blir svält, men vi har rätt att välja det också. Just i den stunden när jag sitter där tycker jag att det är rimligt alternativ för jag har fortfarande svårt att ta honom till mig och jag vill att han skall dö lycklig och ovetandes.

Kuratorn pratar lite när jag ställer frågor om krishjälp och panikångest. Både jag och Stefan vet vad detta är då det funnits stunder i livet då vi båda drabbats av detta. Vi vet hur det är att hyperventilera och andas i en påse. Hon och Göran pratar omväxlande om olika alternativ. Göran är den som lyckas prata på bästa sättet. Han berättar att vi skall få hjälp av habteam i Borlänge. I det teamet finns psykologer som kan användas som ett alternativ för krishjälp. Medicinering går att använda, även ihop med amning i små doser berättar han. Han säger dock att det bästa är om kroppen tillåts ha de reaktioner som kommer. Om det blir alltför jobbigt finns psykakuten att ringa till. Göran berättar om att det finns team för palliativ vård att nyttja också. Det teamet kan ställa upp dygnet runt.

Vi sitter i det där rummet en lång stund. Efteråt har familjen berättat att Göran under vårt samtal varit påtagligt berörd, trots att han så många gånger suttit i liknande situationer. Många av oss gråter då och då. Jag inser att jag är den som pratar mest, även om jag bestämt mig för att vara tyst. Jag ställer mina frågor sakligt och korrekt. Chocken är kvar även om jag ibland kan bryta ihop och gråta också. Besöket avslutas med att vi bokar in en tid efterföljande måndag. Då skall vi åka in så att Olle får vaccin mot RS-virus. Det skall han få en gång i månaden om vi väljer detta.

När vi åker hem, är det samma känsla som när vi åkte dit. På vägen ut till bilen är det som att jag måste tänka att jag skall flytta benen steg för steg. Bella åker med oss på vägen hem också. Jag frågar Stefan hur han känner, om han fortfarande vill att han skall leva så länge som möjligt. Han säger att han förstår mig lite mer nu och att han också kan känna att det kanske bästa är om Olle drabbas av ett RS-virus och dör tidigt.

När vi kommer hem igen. Samlas vi alla i köket. Vi sitter där och pratar. Alla tycker Göran var väldigt bra som läkare och alla känner att det var bra att vi fick samlas där och lyssna tillsammans allihop. Mamma åker köper mat från blå lågan. Dagen går, vi pratar och gråter. Jag vet att jag vid nått tillfälle sitter och gråter samtidigt som jag slår näven i bordet. På eftermiddagen åker mamma och pappa hem en stund. De skall komma tillbaka igen på kvällen. Under tiden pratar vi med Barbro och Roger. Vi sitter runt köksbordet och jag börjar tänka på begravningen. Jag tänker att tänk om vi vill flytta från Borlänge någon gång, då vill jag inte lämna Olle ensam kvar. Helt plötsligt går det upp för mig hur mycket jag älskar honom. Jag springer fram till honom, tar upp honom, går in till ett annat rum och säger förlåt för att mamma tänkt att hon vill att han skall dö nu. Jag säger att jag älskar honom och skall finnas där för honom jämt. Jag säger att han aldrig skall behöva vara rädd. Jag säger att jag skall se till att han är lycklig hela livet. Barbro kommer in och kramar om mig och jag blir helt förtvivlad när jag tänker på att jag kommer behöva lämna honom ensam en dag. Barbro säger till mig att han inte kommer vara ensam. Jag känner en liten tröst i att min farmor finns där på andra sidan och kommer ta hand om honom.

Jag förstår att jag tagit mitt första steg på vägen. Det känns väldigt bra att jag kunde ta honom till mig igen och att jag kunde känna att jag gråter för att jag älskar honom och inte för att jag är rädd för vad som skall hända. När mamma och pappa kommer tillbaka berättar jag om det som hänt.

Tiden och dagarna efter detta blir lättare. Vi gråter fortfarande mycket då och då allesammans. Familjemedlemmarna kommer och går i huset men det finns alltid någon hos oss, även på natten. Jag sover till och med tillsammans med någon av mina systrar bredvid mig på ena sidan och Stefan på den andra. Jag är rädd för att vara vaken själv på natten i samband med amningarna så mina älskade systrar sover och vaknar med mig. Bredvid Stefan står spjälsängen med Olle. Ibland får han även sova i den stora sängen mellan mig och min syster på natten.

Från och med nu kommer jag inte skriva ner i detalj vad vi gör men jag vill lyfta fram de fina stunder och tankar vi haft under dessa dagar.

Många tankar har rusat och rusar genom våra huvuden dessa dagar. Vi är mitt i en kris just nu och känner en stor sorg. Samtidigt har vi Olle kvar. Han lever här och nu mitt ibland oss.  Vi pratar mycket om olika livsöden som finns runt omkring oss. Om människor i vår närhet som drabbats av olika sjukdomar eller anhöriga som gått bort. Att vi fram tills nu varit förskonade men att sjukdom och död är en del av livet. Många gånger känner vi en tröst i att se att det går att komma igenom sorg och kris.

Vi pratar väldigt lite om varför och hur detta kunde hända oss. Det finns ingen bitterhet i vår kris. När Lasse var liten utreddes han för vattenskalle. Under de två veckor vi väntade på besked, som inte visade på vattenskalle, så fann vi en enda rimlig slutsats.  Vi skulle älska honom oavsett. Vi tog med oss den erfarenheten och valde att skaffa ett till barn, som vi nu älskar oavsett.

Något som också känns märkligt men också bra, som om det var meningen är att min syster Karin under de senaste åren lärt känna Sofia som har ALS. Även om jag inte ännu träffat Sofia har Karin berättat mycket om henne, om hennes fantastiska familj och inställning till livet. Sofia har också en blogg (se länk på min blogg) som berört mig oerhört. Det känns väldigt skönt att Sofia och hennes familj finns. Deras erfarenhet och inställning till livet är något vi kan ha nytta av och se upp till.
Olle är nedsänd hit för att lära oss så mycket. Han tittar på oss med sina kloka ögon, som om han förstår allting. Stefan säger att det känns härligt att vi alla kommer så nära varandra. Att vi öppnar upp våra hjärtan och kan känna, tänka och visa våra känslor totalt öppet. Vi växer genom att ibland vara den som gråter och ibland vara den som tröstar. I vårt hus kommer alltid alla känslor att vara tillåtna. Vi skall inte hålla inne med vad vi känner utan gråta när gråten kommer och prata när orden kommer.

Vi har på riktigt förstått innebörden av att leva i nuet och ta en dag i taget. Det kommer stunder när vi blir förtvivlade och rädda för vad som skall komma i framtiden men vi vill lära känna båda våra barn fullt ut. Vi vill skapa lyckliga stunder som längre fram i livet blir till lyckliga minnen.

Vi får ett unikt tillfälle att umgås som familj. Jag och Stefan ligger och pratar ensamma med Olle hos oss och bestämmer oss för att vi skall fylla våra dagar med aktiviteter. På förmiddagarna när Lasse är på dagis skall vi göra saker för oss och Olle. På eftermiddagarna skall vi göra något ihop hela familjen. Vi inser att det inte är möjligt att ta vara på varenda minut utan vi skall också leva som en vanlig familj och sköta vardagsbestyren och låta Olle och Lasse vara med i detta. Vi skall tillåta oss själva att också ha egna aktiviteter och tid för varandra. Vi skall be om hjälp av våra nära och kära och tillsammans med dem klara av de måsten som eventuellt dyker upp.

Jag känner mig inspirerad att hitta andra former för lek och aktiviteter som vi aldrig annars hade upptäckt. Redan har vi lekt kurragömma och spelat memory tillsammans med både Olle och Lasse. Hela familjen och släkten har haft sångstund och sjungit tillsammans. Vi har haft babymassage och mormor har simmat med Olles armar och ben i luften, vilket Olle med leenden visat att han gillat. I mitt huvud finns redan mängder av andra idéer hur vi skall leka med Olle. Vi skall inte vänta med att ha med Olle i våra lekar utan han skall få delta redan nu.

Vi skall växa in i rollen att vårda Olle och försöka att inte vara rädda för de åtgärder som sjukdomen kräver. Vi skall vara Olles armar och ben och med fantasi och tekniska hjälpmedel göra allt spännande vi vill med Olle. Vi skall låta Olles hud, ögon, öron, mun och näsa få känna, se, höra, smaka och lukta på allt det som vår omgivning har att erbjuda.

Vi kommer ha en inbyggd skräck för infektioner och sjukdomar eftersom detta slutligen kommer att ta Olle ifrån oss men vi skall inte vara rädda för att leva. Vi skall försöka att leva fullt ut och ta de risker vi anser vara värdefulla för oss, våra barn och våra nära och kära.

Vi skall ge Olle det vackraste vi någonsin kan ge, något som ingen av oss andra kommer kunna få: Ett helt lyckligt liv utan bekymmer. Oavsett när han lämnar oss så skall hans liv ha varit lyckligt och meningsfullt för både honom och alla oss andra.






27 mars 2012

Hemskt besked

Hej nu är det Karin, Evelinas lillasyster som skriver eftersom Evelina inte orkar. Vi har idag mottagit det värsta besked en familj kan få. Idag har lilla underbara Olle fått en diagnos. Han har en muskelsjukdom som gör att hans muskler inte kommer att utvecklas vilket kommer leda till att han inte kommer att leva mer än max 3 år. Vi är alla otroligt ledsna just nu, vi kan inte förstå hur detta har kunnat hända. Hela familjen är samlad för att stötta och för att försöka bearbeta. Evelina vill berätta nu direkt för att ni alla som vill ska få veta och förstå att hon och Stefan just nu inte orkar besvara frågor. Vill ni lämna kommentarer så kan ni göra det via facebook eller här på bloggen. Evelina vet inte i nuläget om hon kommer skriva något mer på bloggen. Jag tror att hon efter lite bearbetning kanske kommer att skriva igen så håll utkik. Personligen tycker jag det är viktigt att hon skriver och delar med sig av sina känslor och tankar eftersom det stärker både henne och andra.

26 mars 2012

Vårtecken

Det går visst ganska många dagar mellan inläggen märker jag. Jag har som mål att skriva åtminstone en gång i veckan så här kommer veckans uppdatering.

Det känns i luften och i mina kliande ögon att våren är på gång. Under veckan har vi umgåtts med vänner och familj och njutit av det vackra vädret. Cykeln med barnsitsen har tagits fram, till Lasses stora glädje, och lilleman har sovit gott i vagnen på våra promenader.

Jag och Stefan har också gjort lite välbehövligt trädgårdsarbete. Jag har rensat rabbatten och vårpyntat lite på verandorna. Stefan har tagit sig an äppelträden och kapat både här och där.

I morse tittade lille Olle på mig med sina stora blå och gav mig ett äkta leende! Trodde inte det kunde komma så tidigt men han log faktiskt flera gånger när jag småpratade med honom. Gullungen min.

Nedan; veckans bilder på barn, vårbuketter och pyntade verandor. Morsning!

Lasse med sin nya frisyr!
Jag var livrädd när jag satte saxen i hans
guldblonda hårsvall men han blev
faktiskt väldigt söt i kort hår.

Myser på fällen.

Myser i vattnet.

Myser med kompisen Alfons, som jag fått av mormor & morfar.

Tjuvkikar lite med ena ögat, på promenad i vagnen.

Vårbukett från Cabrajics. Tack så mycket!
Vårbukett från Babban & Roggan (svärmor & svärfar), tack så mycket.


Lite vårpynt på baksidan

Lite vårpynt på framsidan

19 mars 2012

En dag i taget

Vill börja med att rikta ett stort tack för alla hälsningar, besök, presenter och blommor vi hunnit få i samband med Olles födelse. Stort tack också till alla som skickat meddelanden på telefon, facebook och här på bloggen. Era ord värmer och vi känner starkt stöd.

Så sakteliga börjar det gå upp för mig att jag faktiskt fått barn. Stunderna av total lycka och lugn blir fler och längre. Oron finns där i bakgrunden och visar sig då och då men jag har haft stort stöd av närmaste familjen och gråtit, pratat och ältat tills glädjen kommit tillbaka. Min lillasyster Karin har bott hos oss några dagar och hjälpt mig särskilt mycket. Tack syrran!

Det har funnits stunder när fortsatt bloggande känts meningslöst, men jag har tänkt om. Jag kommer fortsätta blogga om precis det jag hade tänkt; om babylycka, familjeliv och inredning. Helt enkelt för att jag tror det får mig att må bra.

Min lilla vackra goa Olle har fortsatt utvecklats positivt och känns ännu lite mer stabil i kroppen och rörelserna. Ibland blir jag rädd att jag bara inbillar mig men jag måste våga hoppas att det är sant. Ibland känner jag mig också arg för att läkarna säger att det är något fel på min lilla gosse. Han har tio fingrar och tio tår, han tittar på mig och ger ifrån sig det sötaste lilla babyljud. Han talar om när han är hungrig och när jag ammar honom tar han sin lilla hand och håller om mitt finger. För mig kan detta inte bli mera rätt! Underbara Olle!

Nedan kommer några bilder från veckan som gått. På återseende.

Myser i pappas knä
Mina älsklingsgrabbar!

Storebror och lillebror

Min lille champion! Kämpa på gubben!

Vi leker tillsammans i lekrummet

I Bergebo och grillar korv.

Sötnos



Vilostund ovanpå sin kusin som beräknas komma i maj.
Blommor från familjen Dahlin.

Blommor från Traineerna

Ett försök att få med båda pojkarna på bild. Inte det lättaste.


13 mars 2012

Ett nytt liv. Del 2 - Tiden på BB och avd. 33

Ett nytt liv

För dig som vill läsa om förlossningen har jag beskrivit detta i del 1. Nedan följer den beskrivning som gäller bebisens första dagar.

Mycket har hänt de senaste veckorna. Händelser som för alltid kommer förändra vårt liv. Jag kommer nu skriva två inlägg för att bearbeta det som hänt. Den här berättelsen kommer också finnas till för alla som vill veta och förstå. Vi kommer inte orka prata med alla om det som hänt, så jag hoppas den här berättelsen kan ge den insikt alla behöver. Slutligen så vill jag att denna berättelse skall finnas kvar som ett avtryck för att kunna minnas och förstå i framtiden.

Del 2 - Tiden på BB och avd 33

Klockan är nio när vi kommer ned till BB. Vi får ett eget rum. Stefan skall ligga på madrass på golvet. Jag är totalt slut och vill bara sova. Stefan följer med barnmorskan till barnläkaren som just då befinner sig på BB. När han kommer tillbaka berättar han att läkaren inte tyckte ena armen hade rätt reflex. Det kunde bero på att han till exempel blivit svullen där i samband med snittet. En ny kontroll skall göras efterföljande dag.

Vi lägger oss för att sova. Stefan somnar omedelbart och snarkar så högt att jag inte kan sova. Jag plågas av smärtsamma eftervärkar och ber om mer smärtlindrande morfin. Vi småslumrar några timmar. Därefter blir vi flyttade till ett nytt rum eftersom det blivit kris på förlossningen. Stefan får dock fortsatt stanna kvar. Jag minns inte så mycket av dagen då jag var otroligt trött. Jag pratar med pappa och syster Karin om min upplevelse och blir ledsen båda gångerna. Stefan hämtar mat och servar med vatten. Jag är hela tiden törstig och dricker säkert över 6 liter vatten under dagen. Kateterpåsarna fylls gång på gång och byts av personalen. På kvällen kommer jag upp på benen och går några steg. Eftervärkarna har börjat klinga av men jag får morfin en sista gång för att bättre kunna sova. Under natten snuttar bebisen av och till hela tiden. Vi somnar i emellanåt båda två. Jag försöker några gånger lägga ned honom i BB-vagnen bredvid sängen men han sover bäst i min famn.

På morgonen tas katetern bort kommer jag upp och duschar. Sminkar mig lite och vi går och äter frukost. Lyckan är total! Vi går på läkarbesök intet ont anande om vad som startade i just den stunden. Den nya läkaren bedömer bebisen som slö i kroppen. Hon ordinerar barnskötaren att testa blodsockret. Bebisen får därefter lite babysemp, bröstmjölksersättning, och ett nytt blodsocker tas. Han blir inte piggare och beslut tas om att han skall flyttas till avdelning 33, neonatalavdelningen. Vi får följa med dit och läkarna därnere misstänker att han har en infektion. Sänka, blodprover och odlingsprover tas på honom. Sänkan tyder inte på infektion men eftersom den kan vara fördröjd med upp till 24 timmar sätts antibiotika in i förebyggande syfte. Bebisen läggs därefter i en övervakningssäng. Elektroder sätts på kroppen och syremättnaden mäts av en prob som tejpas på foten.

Under dagen går vi fram och tillbaka mellan BB och avdelning 33. Vi får ingen information om vad som gäller och jag känner mig förvirrad. Jag skall tydligen stanna kvar på BB över natten för att efterföljande dag skrivas ut. Samtidigt behöver jag befinna mig nere på avdelning 33 eftersom bebisen lärt sig ammas så bra. På kvällen vid niotiden ordnar personalen på 33:an ett rum så jag kan stanna kvar därnere. Stefan sover på BB. Jag väcks under natten och går upp för att amma var tredje timme, bebisen matas i samband med amning även med babysemp som sprutas in intill bröstet i samband med amningen. Alla påpekar att han är jätteduktig på att suga. Amningstekniken är helt korrekt.

Det har nu blivit torsdag morgon. Jag går tillbaka till BB och väcker Stefan. Jag duschar och äter frukost. Det känns hemskt att vara på BB utan sitt barn. Vi går ner igen för att höra vad läkarna säger på ronden. När vi kommer ner berättar läkaren att bebisen fortfarande känns seg. Misstankarna om att det skall vara en infektion är små, eftersom sänkan fortfarande är låg. Antibiotikan hålls dock kvar ytterligare ett dygn. Det beslutas om ytterligare blodprover och urinprover. Ingenting hittas på dem heller. Ultraljud görs på hjärnan, urinblåsa och njurar. Lungorna röntgas. Inga fel hittas.

Under dagen skrivs jag ut från BB. Jag pratar med läkaren och bryter ihop. Jag klandrar mig själv för att bebisen symptom hade kunnat undvikas om jag inte hade stridit för snitt. Tänk om en naturlig förlossning hade hjälpt. Läkaren tror inte det har med saken att göra alls. Vi pratar länge och jag pratar även med barnmorska och uttrycker önskemål att få prata både med kurator och aurora-barnmorska. Jag blir utskriven och går ned till 33:an igen där Stefan väntar med bebisen. Jag bryter ihop och gråter. Stefan gör likadant. Dagen går som i dimma. Vi går fram och tillbaka till BB eftersom vi får äta där fortfarande. Vi pratar och är oroliga. Kuratorn kommer förbi under dagen och bara lyssnar till allt som hänt. Aurorabarnmorskan kommer ned och vi bestämmer oss för att hon skall kontakta läkaren och barnmorskan som varit med under förlossningen så att jag får prata med dem igen. Jag är tveksam till att träffa läkaren igen men går med på förslaget. Aurorabarnmorskan skall också skicka en kallelse för återsamtal slutet på mars. På torsdagkvällen tas ett beslut om att jag inte skall amma bebisen mer då ett nytt blodprov skall testas. Bebisen får dropp under tiden men provet visar ingenting och jag får börja amma igen vid elvatiden igen. Jag och Stefan tycker att bebisen är lite bättre i kroppen men läkarna verkar frustrerade över att de inte hittar några fel.

På fredagen görs en ny bedömning. Läkarna tycker att han blivit något bättre och kontaktar Uppsala som tycker det är ett jättebra tecken att han äter så bra och att trenden vänt. Det bestäms att inga fler undersökningar skall göras under helgen. Kuratorn kommer tillbaka och vi känner oss tillfälligt lite lugnare eftersom trenden vänt. Läkaren som genomförde snittet kommer och besöker oss trots att han är ledig. Han känns betydligt mer förstående och vi pratar igenom hela förloppet. Han ser heller inga skäl till att snittet skulle vara orsak till bebisens symtom. Stefan meddelar familjerna på hemmaplan då jag inte orkar prata med någon eftersom jag ständigt bryter ihop och brister ut i gråt. Jag mår dåligt över att inte få träffa Lasse och blir ledsen när pappa berättar att Lasse bett mormor om hjälp att få komma hem. Det bestäms att Lasse skall få komma och hälsa på dagen efter och att Stefan då skall åka hem med honom. Jag känner mig direkt väldigt orolig över att lämnas ensam med min oro och det tillfälliga lugnet som vi haft byts återigen till gnagande oro och gråtattacker. Innan jag somnar ber jag för att bebisen skall bli bra. På natten är bebisen är inte nöjd med att ligga själv på övervaket, så jag sover sittandes med honom på magen.

På lördagen mår jag som sämst hittills. Jag bryter ständigt ihop. Sköterskorna ser hur det är ställt och pratar med oss. Hon pratar med läkaren och vi får permission. Vi åker och köper en tårta. Vi kommer hem och mamma och pappa kommer med Lasse. Jag blir gråtfärdig så fort jag ser honom. Jag vill inte gråta så han ser men när jag kramar honom kommer tårarna. Han märker dock ingenting. Vi fikar och pratar med mamma och pappa som stannar med oss hela kvällen. Jag gråter vid något tillfälle och berättar för mamma och pappa att oavsett hur det går så kommer vi älska honom som han är. Det är skönt att vara hemma och bara plocka lite med våra saker. Vi tittar på melodifestivalen och bebisen sover omväxlande i mamma och pappas knä. De tycker han är jättefin. Han liknar farbror Tomas och moster Karin säger de. Han tittar på dem med sina stora blå ögon. Lasse sover mellan oss den natten och bebisen sover i spjälsängen bredvid. Han sover med syreövervakning. Kontakten är dålig och vi väcks av larmet flera gånger. Stefan blir orolig och ringer till avdelning 33. Vi tejpar om proben och sover vidare.

På söndagen kommer svärfar och svärmor klockan åtta på morgonen eftersom vi skall in till avdelning 33 igen för vägning och läkarundersökning igen. Det är en ny läkare så han kan bara konstatera att slöheten i kroppen finns kvar men han kan inte svara för om det blivit bättre eller sämre. Själva är vi åtminstone övertygade om att det inte blivit sämre.

Vi får åka hem igen. När vi kommer hem igen säger Lasse, tack för att ni kom hem. Mitt hjärta blöder. Resten av dagen umgås vi med svärmor och svärfar hela dagen. Vi går till lekparken och Lasse gungar. Han tjuter av glädje. Jag tänker, tänk om bebisen aldrig kommer kunna gunga. Solen skiner och det finns vår i luften. Besöket i lekparken hade varit underbart om inte oron bitit sig fast i kroppen som ett stort öppet sår. Vi pratar med Lasse om att han måste följa med svärmor och svärfar hem på natten eftersom vi måste åka till sjukhuset med lillebror igen på måndagen. Vår kloka underbara lille son går med på detta och vi säger hejdå. Jag gråter en skvätt när han åker. På kvällen går jag upp med bebisen och tar av honom kläderna. Han är vaken och jag observerar hans rörelser. Jag ropar på Stefan och vi tycker båda att han är ytterligare lite bättre. Hoppet väcks. Under natten sover han med syreövervakningen igen och den här gången går det bättre. Han småsnuttar under småtimmarna och sover i min famn.

På tisdagen åker vi in igen och får träffa en expert på området som också i grunden är barnläkare. Han konstaterar att bebisen rör sig bra men är muskelsvag alternativt har problem med styrningen av musklerna. Han tycker dock att det är mycket som är bra. Att han kan suga och äta så bra, att han kan syresätta sig själv och att lungorna är fina. Han kontrollerar reflexerna och tycker iaf att de kan anas. Han berättar för oss att det i sådana här situationer gäller att låta tiden ha sin gång. För att kunna ställa diagnos måste bebisen kontrolleras över tid. Det är väldigt svårt att bedöma muskelstyrka på en liten bebis. Kuratorn kommer tillbaka och lyssnar hon också. Vi pratar mycket när läkaren lämnar rummet över alla de frågor som uppstått.

Barnöverläkaren kommer in i rummet och berättar att vi kommer skrivas ut från avdelning 33 och från och med nu kommer ingå i ett team av läkare som är specialiserade på neurologiska symptom. Dessa skall vi få träffa om två veckor. Vi frågar om utsikterna och svaret bränner värre än det värsta brännsåret. Nu är sannolikheten att något är fel större än att symptomen skall försvinna av sig själv. Jag ställer en massa frågor som nästan inga går att besvara. Det enda vi vet i dagsläget är att han är mer slö i sin kropp än vad vi förväntar oss av ett nyfött barn. Hur allvarliga hans symptom är kan ingen i nuläget besvara. Läkaren kan inte svara på om bebisen en dag kommer kunna gunga. Han berättar dock att det fortfarande är positivt att han äter bra och inte har någon defekt på lungorna. Han gör en fysisk undersökning och tycker också att bebisen blivit bättre sedan senaste bedömningen i fredags. Det i sig är också positivt. Innan vi skrivs ut tas ett kompletterande blodprov och hörseln kontrolleras. Han hör bra. Jag och Stefan pratar lite när vi blivit ensamma. Det känns på sätt och vis skönt att veta att vi måste ställa in oss på att något är fel samtidigt som hela kroppen bara vill brista och önska att allt bara kunde försvinna och bli bra.

Vi är tysta hela vägen hem. När vi kommer hem äter vi och jag säger att jag skall se bebisen gunga om jag så skall behöva gjuta en form för honom att sitta i. Vi brister ut i gråt båda två men på nått sätt kommer vi snabbt tillbaka igen. Vi har för länge sedan bestämt oss för att vi älskar vår son precis som han är. Han är här nu, och vi vill inte ha något annat barn. Han är fantastiskt vacker och charmar alla med sin vakna blick och stora blå ögon. Vi kommer göra allt vi kan för att hela familjen skall få ett så bra liv som möjligt. Det bästa vi kan göra just nu för stunden är försöka bara vara här och nu och behandla honom och oss själva precis som om vi kommit hem med honom direkt från BB.

Vår önskan är att alla i vår omgivning behandlar oss precis som vanligt. Vi kommer självklart ha bra och dåliga dagar kring det här men det är inte synd om oss. Vi är jätteglada och stolta över vår lilla gosse och förväntar oss att alla andra ser honom för den han är, precis som vilket barn som helst. Hur han sedan utvecklas och vem han blir kan bara framtiden svara på. Det enda som vi med säkerhet vet är att vi älskar honom för precis den han är.

För oss är han en otroligt söt liten gosse som vi gett namnet Olle.


/Evelina 2012-03-12

PS

Det är idag tisdag 2012-03-13 och i morse spelades Björn Afzelius låt - Du är det finaste jag vet – på radion. Jag hör mig själv börja storgråta, nästintill skrika. Det är en blandning av sorg, oro, rädsla, glädje och lycka som kommer ut. Lasse kommer in och försöker trösta. Han hämtar en filt att torka min tårar med och undrar varför jag är ledsen. Jag kan inte svara på det, men säger att mamma och pappa ibland också kommer behöva vara ledsna. Det kan bli så svarar Lasse.

Du är det finaste jag vet

Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

Friheten är ditt vackra namn, vänskapen är din stolta moder,
rättvisan är din broder, freden är din syster,
kampen är din fader framtiden ditt ansvar.

Ja du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.

DS





Ett nytt liv. Del 1 - Förlossningen

Ett nytt liv

Mycket har hänt de senaste veckorna. Händelser som för alltid kommer förändra vårt liv. Jag kommer nu skriva två inlägg för att bearbeta det som hänt. Den här berättelsen kommer också finnas till för alla som vill veta och förstå. Vi kommer inte orka prata med alla om det som hänt, så jag hoppas den här berättelsen kan ge den insikt alla behöver. Slutligen så vill jag att denna berättelse skall finnas kvar som ett avtryck för att kunna minnas och förstå i framtiden.

Del 1 - Förlossning

Egentligen började allt natten till skottdagen, den 29 februari. Lasse och jag åkte på magsjuka nästan samtidigt. Hela natten plågades jag av kräkningar och samtidigt drog värkar igång. Vi ringde till förlossningen men fick rådet att avvakta, så länge jag kände fosterrörelser skulle allt vara OK.

Jag hade dock de sista veckorna under graviditeten känt väldigt lite fosterrörelser. Jag påtalade detta vid flera tillfällen för min barnmorska och begärde till och med en extra kontroll. Allt tycktes dock vara helt normalt vid kontrollerna. Magen växte som den skulle och hjärtljuden var bra. Så länge jag kände rörelser minst en gång per dag, vilket jag också gjorde, så var det OK tyckte hon.

På eftermiddagen, onsdagen, efter magsjukan ringde vi till förlossningen igen eftersom jag kände mig så orolig för att jag inte känt några rörelser under hela natten. Samtidigt blev också värkarna starkare. Då fick vi rådet att åka in om jag inte kunde känna minst tio rörelser under de följande två timmarna. Efter 1,5 timme åkte vi in eftersom jag inte känt något alls.

Väl därinne hänvisades vi till ett separat rum för ”smittade”. Hjärtljuden kontrollerades omedelbart med ultraljud och bebisen mådde bra. CTG kopplades på magen för att mäta bebisens hjärtljud och mina värkar. En undersökning gjordes som visade att värkarna var ”falska”, dvs inte skulle sätta igång en förlossning. Jag fick Bricanyl och Alvedon som fick värkarna att stanna av. Sedan åkte vi hem igen.

Dagarna som följde var fortsatt turbulenta. På torsdagen fick vi hjälp av mamma och pappa med barnvakt. Både jag och Lasse fick i oss lite mat och trodde att magsjukan var över. Lasse kräktes dock på affären när han handlade med mormor och jag började kräkas igen på natten. På fredagen kände jag mig dock mycket piggare igen förutom att jag hade börjat få klåda på kroppen, framförallt på fötterna, och brunfärgat urin. Jag kände till att leverpåverkan kan ge klåda i samband med graviditet men jag lade ingen större vikt vid detta eftersom jag ibland har klåda på fötterna ändå. Att urinen hade så konstig färg trodde jag berodde på vätskebrist.

På fredagen drabbades även mamma av magsjuka men allt verkade lugnt i magen så vi bara hoppades att förlossningen skulle vänta på sig så alla skulle hinna bli ordentligt friska igen. Lördagen mådde jag fortsatt OK, bortsett från klådan och det färgade urinet. På kvällen efter melodifestivalen mådde jag lite halvdant och gick och lade mig. Jag vaknade vid midnatt och kräktes igen. Dock kändes det inte längre som magsjuka utan som väldig obalans med för mycket syra i magen. Dagen efter kissade jag i en burk på morgonen då urinet nu blivit helt brunt. Jag googlade på symtomet och förstod att klådan och det färgade urinet kunde hänga samman. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen som kopplade mig till förlossningen som gav oss rådet att åka in på kontroll. Vi ringde efter mamma som kom och skulle vara barnvakt. Vi tog med oss den redan färdigpackade BB-väskan och åkte in, även om vi trodde att vi skulle bli hemskickade igen.

När vi kom in blev vi återigen hänvisade till rummet för ”smittade”. Jag hade lite sammandragningar och dessa och barnets hjärtljud kontrollerades med CTG. Sköterskan reagerade direkt när hon såg provet med urin jag tagit med mig. Hon ringde läkaren som begärde blodprover. När blodproverna gjorts kom sköterskan tillbaka och sa att vi nog inte skulle bli hemskickade eftersom proverna inte alls såg bra ut. Det blev en nervös väntan på läkaren som konstaterade att jag hade graviditetshepatos. Jag kände redan till att detta i värsta fall kunde göra så att bebisen dog i magen. Läkaren förklarade dock att botemedlet helt enkelt var att få ut bebisen och att eftersom vi nu var under uppsikt så var det ingen fara för bebisen. Eftersom jag gått en vecka över tiden bestämdes det att försök skulle göras för att sätta igång förlossningen. Stefan gick och flyttade bilen och under tiden gjorde läkaren en vaginal undersökning som sved och gjorde väldigt ont. Han konstaterade snabbt att livmodertappen inte alls var mogen.

Vi flyttades till BB och en ”tampong” som innehöll prostaglandin sattes in. Denna skulle sitta i 24 timmar varvid en ny bedömning skulle göras om inte förlossningen då kommit igång. Klockan hade hunnit blivit fyra på eftermiddagen och under hela kvällen kändes ingenting. Stefan fick också sova kvar och vi somnade runt elvatiden på kvällen. Klockan fyra på natten vaknade jag av lite molande mensvärk. Jag bad en sköterska kontrollera att bebisen mådde bra och det gjorde den fortsatt. Jag slumrade vidare till klockan 05.30 men började känna att sammandragningarna blev smärtsamma. Jag väckte Stefan och sa att det kanske kommit igång. Sedan dröjde det inte länge förrän värkarna blev ”oändligt” starka. De kom helt oregelbundet, ibland med bara en minut mellan och ibland upp till fem. CTG kontrollerades åter och jag visste inte hur jag skulle ligga eller sitta för att stå ut med smärtan. Försöka slappna av var helt omöjligt. Klockan sju gick det inte längre. Jag bad att så snabbt som möjligt få komma till förlossningen för att få hjälp och vi fick komma upp dit nästan direkt. Jag hade flera värkar på vägen dit och fick stanna i trappan och andas.

När vi kom upp till förlossningen fick vi ett rum och hjälp av en jätteduktig barnmorska. Hon instruerade mig hur jag skulle använda lustgasen samt ordnade så att prostaglandintampongen togs ut. Värkarna blev därefter mer regelbundna, 3-4 på 10 minuter. Jag andades på jättebra i masken tyckte både barnmorskan och Stefan men tyvärr hade mina värkar ingen normal stegring utan gick från ”noll till hundra” nästan direkt. Eftersom lustgasen hade en fördröjning på 15 sek så var det svårt att få effekten precis när det gjorde som ondast.

Runt niotiden kom en läkare och kände hur öppen jag var, 2-3 cm vilket var överraskande bra med tanke på hur sluten livmodertappen varit dagen innan. Jag bad om bedövning redan då, eftersom smärtan var outhärdlig, men skulle få vänta 1-2 timmar till och 4 cm öppenhet. 45 minuter senare bad (bönade) jag barnmorskan att göra en kontroll och eftersom jag då redan var öppen 4-5 cm kom narkosläkaren och gav mig epiduralbedövning.

Den gjorde verkligen underverk. Jag kände ingen smärta alls längre. Värkarna fortsatte precis som tidigare och under hela eftermiddagen så öppnade sig livmodern cm för cm. Jag var uppe och gick fram och tillbaka i korridoren, eller satt på en pilatesboll, nästan oavbrutet för att låta gravitationen göra sitt. Allt såg ut att gå kanonbra ända till klockan fyra på eftermiddagen. Då var jag öppen 8 cm och alla väntade på att vattnet skulle gå. Det som hände var dock istället att värkarna glesades ur men blev å andra sidan längre, cirka 2 minuter/värk. Barnmorskorna, som för övrigt var fantastiska, tippade fortfarande på att barnet skulle komma ut före tolvslaget.



Vid halvåtta på kvällen hade det fortfarande inte hänt något mer varvid beslut togs om att ta hål på hinnorna. Värkarna blev därefter lite mer intensiva men inget mer hände med öppningsgraden. Tempen mättes och det visade sig att jag fått feber. Jag började också känna mig allt mer trött och lade mig ner för att slumra en stund. Jag låg då på sidan vilket gjorde att bedövningen ”rann” bort på ena sidan av livmodern varvid det började göra ont där igen.

Vid skiftbytet fick vi den mest erfarna barnmorskan på hela förlossningen och hon gav oss en plan för att som hon sa ”överhuvudtaget ha en chans att få barnet att komma ned i bäckenet”. Jag skulle stå upp och vagga från sida till sida så mycket som möjligt för att få barnet att komma ned. Jag följde planen så gott det gick men började bli väldigt trött och darrig. Jag fick en extra skjuts med bedövning för att få bort obalansen som blivit i bedövningen och det lyckades.

Vid klockan halv tolv togs beslut om att sätta in värkstimulerande dropp för att intensifiera värkarbetet ytterligare. Detta hade jag en rädsla för, som jag skrivit i min födelseplan, eftersom det kan öka risken för att livmodern spricker när man som jag är snittad en gång sedan tidigare. (Detta hände för min moster när hon födde sitt andra barn).

Redan i detta läge började jag känna mig ytterst tveksam till att det här skulle gå den naturliga vägen. Barnmorskan förklarade att droppet skulle sättas in och ökas successivt och kontrollerat, vilket gjordes de efterföljande två timmarna. Under helat tiden satt jag upp i sängen och slumrade medan barnmorskan kände på min mage hur livmodern jobbade. Vid klockan två på natten väckte hon mig och sa att livmodern inte slappnat av mellan två värkar och att hon måste gå och rådfråga läkaren. Stefan satt och vakade under tiden och när hon kom tillbaka hade jag haft en värk som pågått i 14 minuter. Barnmorskan stängde då av droppet och satte in Bricanyl för få värkarna att stanna av. Hon kontrollerade att jag inte hade några smycken på mig, vilket jag tolkade som att hon trodde det skulle bli snitt.

Läkaren kom in i rummet och jag var helt övertygad om att han skulle ta beslut om snitt. Han tyckte dock att vi inte gjort ett riktigt försök ännu. Han tyckte vi kunde fortsätta med droppet längre. Jag blev både chockad, besviken och arg och argumenterade för snitt. Jag sa tydligt att jag inte orkade mer och att jag tyckte det verkade lönlöst att fortsätta eftersom inga framsteg hänt på 10 timmar. Han svarade med att säga att han inte skulle föreslå en fortsättning om han inte trodde på den. Jag sa slutligen att jag inte ville ifrågasätta hans kompetens men att det är min kropp det handlar om att jag inte ville mer. Då, äntligen, tog han beslut om snitt!

Läkaren gick ut och barnmorskan kom tillbaka.  Jag bröt ihop totalt och började storgråta. Jag kände mig illabehandlad och kände att jag ”kört över” läkaren i en stund då jag istället hade behövt allt stöd och medkänsla i världen. Barnmorskan försökte lugna och det kändes som att hon var på ”vår sida”. Hon sa att nu skall vi se till att det kommer ut ett friskt barn och berättade att när en förlossning startar på konstgjord väg kan det sluta med snitt eftersom livmodern egentligen inte är redo för en förlossning.  Jag sa att jag inte ville träffa läkaren något mer men barnmorskan berättade att han kommer vara med och genomföra snittet. Det kändes obehagligt.

Barnmorskan, ytterligare en sköterska och en narkosläkare gör i ordning mig för snittet och så småningom rullades jag ned till operationssalen. Eftersom epiduralen kopplades ur i samband med beslutet började värkarna kännas starka återigen på vägen ned till operationssalen. Jag kände hur jag började må illa och paniken började växa i kroppen. Jag hade inte glömt smärtan från morgonen och blev livrädd för att värkarna skulle bli lika starka som då. Jag började skaka i hela kroppen och hackade tänder. Jag kunde omöjligt slappna av. Jag fick dropp och bedövning sattes in igen så att jag inte kände något över magen. Snittet genomfördes och jag hörde hur den gamla ärrvävnaden klipptes upp undan för undan. Narkosläkaren gav mig en syrgasmask men jag upplevde det som om jag inte kunde andas. Under hela snittet satt Stefan bredvid mig och försökte få mig att slappna av. Det var omöjligt. Hela armarna skakade kraftigt. Bebisen kom ut 02.47 och skrek omgående. Det var en pojke. Stefan och barnmorskan tog hand om honom och klippte navelsträngen. Stefan höll honom i sin famn eftersom jag fortfarande låg och skakade. Jag syddes igen och hade barnet på mig en liten stund men var för rädd och panikslagen för att orka en längre stund.

Det bestämdes att Stefan och bebisen skulle följa med barnmorskan upp till förlossningen medan jag skulle ligga på uppvaket och försöka lugna ner mig en stund. Stefan och de andra gick iväg. Narkossköterskan försökte lugna mig, men det gick inte. Jag började må illa och kräktes. De ringde till narkosläkaren som kom tillbaka och ordinerade efedrin. Paniken släppte lite efter att jag kräkts och jag rullades sedan iväg till uppvaket. Långsamt blev jag bättre och bättre och efter cirka en timme rullades jag upp till Stefan och bebisen. Stefan låg då med bar överkropp med lillen på sig. Han vägde 3980 gram och var 52 cm lång och låg och sög på sin lilla hand. Vi pratade om att vi tyckte han var lik sin storbror. Han är underbar och äntligen här!

Barnmorskan kom in och hoppades att allt nu skulle kännas bättre. Vi grät en skvätt både jag och Stefan. Det var all spänning som släppte. Vi låg alla tre och slumrade in på småtimmarna och var väldigt, väldigt trötta. Barnmorskan kom in och sa hej då eftersom hennes pass var slut. Den nya barnmorskan gav mig smärtstillande morfin och kom sedan in med den traditionsenliga frukostbrickan. Vi åt och rullades därefter ned till BB.

Fortsättning följer del 2.