De räddande änglarna

Skrivet natten till lördagen:

Efter lunch idag åkte maken på den årliga Laknäsfesten som varar i dagarna tre. Jag och Lasse brukar alltid följa med på den barnvänliga delen av festen men sedan åka hem medan festfolket partajar vidare. I år kunde jag inte förmå mig att följa med. För många okända ansikten, för mycket fest. Jag känner mig för sorgsen, för sargad. Passar inte in bland alla glada, bekymmerslösa människor. Jag med sorgeplakatet, ni vet.

Syster Bella hade tidigare i veckan erbjudit sig att ställa upp som mitt personliga stöd under helgen på hemmaplan men jag insisterade på att hon skulle åka till sina kompisar i Örebro som hon planerat. Istället ringde jag syster Karin idag och frågde om jag fick sova hos dem medan Stefan är borta.

Jag är för rädd att sova ensam. Ensam med Lasse. Mina systrar är mina räddande änglar. Ställer alltid upp. Tar emot. Lyssnar. De får ta i allt. Mitt ständiga ältande, mina vredesutbrott och känslostormar. De svarar, stöttar, kramar och torkar mina tårar. De har sin egen sorg, de är mostrar till en förlorad liten gosse. De behöver också få gråta, älta och skrika. Ibland berättar de om sina känslor som de bär inom sig och skyddar mig ifrån. Då blir jag så ledsen. Jag vill dem inget ont och jag behöver dem. De och många andra bär mig genom sorgen.

Känner ibland sådan skuld. Skuld för allt som hänt. Skuld att jag ibland är ett stormande hav och ibland ett skeppsbrutet vrak. Jag tar sådan plats. Kräver så mycket av dem jag älskar. Jag vet att de protesterar i samma stund som de läser detta men ändå. Jag älskar dem så mycket och önskar dem bara gott i livet.

Så, som så många gånger förr styrde jag bilen till Tylla och tas om hand av lillasyster Karin. Spegelbilden av mig själv. Hon som vet precis hur jag känner och tänker utan att jag ens behöver yppa ett ord. Den nyblivna mamman till Majken. Det gör så förbannat ont att hennes föräldraledighet och upplevelse att bli mamma skulle bli kantad med vår gemensamma tragedi.

En del av er undrar säkert. Hur känns det? Två systrar som får barn nästan samtidigt och så händer detta ofattbara. Ja, om vi verkligen tänker efter så känns det rent ut sagt förjävligt. Och då talar jag för både mig själv och min syster. Vi hade ju så länge sett framemot att vara föräldralediga samtidigt och att få se våra barn växa upp så nära varandra. Lyckan skulle ju vara total. Och så nu, det här.

Men då kommer överlevnadsinstinkten in i bilden. Jag vägrar att släppa in de där tankarna. Både Majken och Olle är för goda för dessa bittra och förtärande tankar. De tankarna gör ingen skillnad. LIVET hände oss alla. Livets goda och onda på samma gång. Det finns en enorm kärlek mellan mig och min syster, mellan mig och alla mina syskon för den delen. En kärlek som för oss gemensamt framåt.

Majken är underbar och förtjänar all min kärlek. Hon bär ingen som helst skuld. Hennes liv är hennes eget men det är fint att tänka att hon kanske kom till tack vare Olle. Om det inte varit för att Olle legat i min mage hade kanske inte hennes mammas tjat på hennes pappa lett till att hon kommit till.

Majken och jag trivs i varandras sällskap. Hon känner nog igen mig sedan länge. Min röst och mitt skratt har hon hört många gånger inuti sin mammas mage.  Nu ikväll låg hon bredvid mig och sov. Plötsligt börjar hon fäkta med armar och ben och små oroliga ljud hörs från hennes lilla mun. Då lägger jag min panna intill hennes och låter hennes händer fatta mina fingrar. Hon blir alldeles lugn och somnar om. Jag ligger så en stund och känner att hon, det lilla livet, är en kärleksgåva fylld av läkande kraft och helande energier. Bebisdoften, nappen i munnen, händerna runt mitt pekfingar och de lätta andetagen. Ljuvliga lilla Majken.

Jag återgår till att läsa boken ”När tiden stannar” av Malin Sävstam som förlorade två av tre barn samt sin man i Tsunamin 2004. Jag plöjer sida upp och sida ned. Började i morse och snart är halva boken avklarad. När jag läser är jag Malin. Känner hennes smärta, sorg och saknad. Orden, tankarna och känslorna så bekanta.

Hennes kamp att försöka överleva själv i kontrast till att försöka vara mamma till det barn som överlevde. Jag känner igen mig i mitt förhållande till Lasse. Vi börjar hitta varandra någorlunda igen. Jag kan skratta, skoja och busa med honom igen men fortfarande skulle jag vilja kunna vara så mycket mer stabil och moderlig för honom. Vi bygger en ny plattform att stå på och den kommer nog att svaja ett bra tag till innan vi får den att stå still.

Jag känner igen overklighetskänslorna. Som när Malin beskriver att hon plockar ned sin makes, Mats, kläder och hon tänker. ”Undra vad Mats säger när han kommer hem, då får vi köpa nya kläder åt honom”. Jag kommer ihåg när jag för några veckor sedan städade lekrummet och plockade upp alla de små legobitarna. Hur det flög genom mitt huvud att; ”det är bäst vi tar bort de här från golvet så att inte Olle får dem i sig när han kommit tillbaka och lärt sig krypa”.

Jag känner igen hennes överlevnadsinstinkt när hon mitt i katastrofen sitter med hårt sargad kropp, efter timmar i helvetets tvättmaskin, högt upp i bergen utan sina två yngsta barn och tänker. ”Vi kanske kan skaffa fler barn”. Jag minns såväl ögonblicket då läkaren berättar att Olles sjukdom är allvarlig och hur han därefter bekräftar min fråga om Olle kommer lämna oss. I samma ögonblick som han uttalar orden väcks en önskan om fler barn inuti mig.

Jag känner igen den absurda känslan att planera för dödsannons och begravning. Jag känner igen oförmågan och rädslan att uppleva det som förut var förknippat med glädje och lycka. Jag känner igen sökandet efter aktiviteter att fylla dagarna med för att slippa känna och tänka alltför mycket.  

Jag känner också igen den strida strömmen av människor i den direkta närheten som vill hjälpa till. De som ställer upp, som delar sorgen, de räddande änglarna.

Möten och människor

Den här veckan har vi träffat flera av våra vänner. Vänner som vi inte träffar så ofta men som alla, i hela processen, visat sitt deltagande och sitt stöd.

Det sägs att i när tragedier händer så prövas vännen. Att vi har många vänner, det visste vi redan förut. Men att vi hade så många vänner som är så modiga och kärleksfulla det visste vi inte. Jag är otroligt glad för alla mina och våra vänner. Ni ä många som på olika sätt; genom ord, genom text eller genom kramar, visat ert deltagande och som fortfarande vill att vi skall finnas i er vänskapskrets. Tack för att ni bjuder in oss och att ni fortfarande vill träffa oss.

Familjen Malmqvist/Gulenius drog med Stefan och Lasse till äventyrsbadet
 Efteråt käkade vi mat på vår veranda. En av de första sittningarna där i år.



På grillfest hos Mikaela och Calle i Västerby.
Solen värmde, maten smakade gott. Tack alla för en fin kväll. 
Härligt att också äntligen få träffa familjen Mörks senaste medlem. 

Lasse på bästa bushumör igår kväll.
Bjöd på sin väl repeterade version av "Mänboj" och "Liko Pokulä"

Resten av mitt liv kommer bli helt annorlunda mot vad jag någonsin kunnat tro och jag är inte samma människa som förut. En del av er kanske inte kommer känna igen mig längre. Så måste det få vara. Jag kommer aldrig kunna bli som vanligt igen. Som vanligt existerar inte längre.

Jag är inne i en process utan slut. En process av personlig förändring. En förändring som kräver mycket energi och många gånger är det både plågsam och outhärdlig men även utforskande och spännande.

Den öppna, glada, skrattande och sociala Evelina finns kvar någonstans inom mig. Men energin kommer endast ut i små portioner. Portioner som jag inte i förväg kan adressera. Ibland mår jag bra och då kan jag vara glad. Ibland är jag inåtvänd, tyst, rädd och blyg. De känslorna är relativt obekanta för mig själv och således även för er.

Jag vill fortsätta umgås med alla er som ”bjuder upp till dans” men det kommer nog också vara så att att jag ibland säger nej för att jag inte orkar med. Jag vill ju kunna vara den glada Evelina som kan ge och ta in energi när jag träffar mina vänner.

Stora folksamlingar och oförberedda möten skrämmer mig ännu så länge för mycket. Då är jag helt oskyddad. Kan inte gömma mig, inte parera, inte fly. Det är så underligt. Jag inser ju att det inte är bra att låsa in sig och undvika alla fester, affärer och annat skoj. Jag vet egentligen inte vad jag fruktar men jag känner mig liksom märkt. Som om någon satt på mig ett stort plakat med texten ”Se upp, här kommer hon med den svarta sorgen”. Så är det naturligtvis inte. Det är ingen som stirrar och alla som jag möter vill ju i så fall väl.

Det är verkligen en balansgång det här med människor och möten. Jag förstår att det inte är lätt för någon att veta vad man skall säga eller hur man skall bete sig. För fastän jag inte vill bli bemött som ”det svarta fåret” vill jag heller inte att människor låtsas som ingenting har hänt. Att låtsas som om Olle aldrig funnits. Det känns mycket, mycket värre. Då känner jag mig sviken och framförallt känns det som att Olle blir sviken.

Så vad vill jag då?
Jag hoppas inte att jag skrämmer iväg någon genom att "ge direktiv" hur människor skall vara. Det är inte alls min mening. De allra flesta jag mött och möter gör alldeles rätt men jag märker ibland att det är svårt för er att veta. En del av er är till och med modiga nog att berätta hur svårt det är och därför tänkte jag att det kan vara skönt för många av er om jag förklarar hur jag känner.  

Och det är nog så att om ni träffar mig i all hast någonstans, då vill jag nog bli sedd som vem som helst. Inget svart får och inga plakat helt enkelt. Däremot om ni träffar mig och umgås ett längre tag, då önskar jag att jag kan få vara så naturlig som möjligt. Glad om jag är glad och ledsen om jag är ledsen. Och det allra viktigaste, att Olle får vara en naturlig del av mig. Att tiga om honom, eller låtsas som om han inte funnits gör väldigt ont inuti mig. Det är inte så att jag ständigt vill prata om Olle, men jag vill kunna säga, och att alla andra kan säga, hans namn och prata om honom som vi gör om Lasse eller om andra barn.

Jag förstår att det är svårt för många att veta vad ni skall säga och ibland behövs inga ord. En kram kan säga så mycket mer många gånger. Och är det alltför svårt eller plågsamt att hitta orden, berätta det eller fråga bara ”hur är det?”. Jag svarar nästan alltid ”efter omständigheterna OK”, men det räcker, för då vet jag att ni bryr er även om ni inte hittar orden.

Många kramar
Er vän Evelina

Inre dialog

Sorgen efter Olle är som en slingrig och skumpig bilfärd. Bilen tar sig över kullar och genom berg och dalar. På dagarna är det lättare att se vägen framför sig och emellanåt, till och med, kunna njuta lite av utsikten. Ibland kör bilen fort utan att veta varför det är så bråttom. Ibland stannar bilen och jag kliver ut och lyssnar, doftar och ser omgivningen omkring mig. På natten är det svårt att köra överhuvudtaget. Då kommer mörkret och skuggorna och bilen sniglar sig fram för att då och då tvärbromsa framför alltför svårgenomtränglig mark eller alltför branta bergväggar.

Dagarna går an men om natten är det svårt. Jag är rädd för mörkret och för natten. I samma stund som skymningen gör intåg rullar det stora vemodet in. Ångesten kommer smygande och jag fruktar ögonblicket då jag måste släcka lampan och sluta ögonen för att somna. Allt som oftast hör jag Stefans snarkningar långt före sömnen omfamnar mig. Jag ligger vaken och försöker hindra de hemska tankarna att ta plats. Ibland kan jag byta ut de hemska tankarna mot timslånga grubblerier över tillsynes helt oviktiga saker som inredning, pyssel och hemmaprojekt. Är det bra eller inte?


Jag är så rastlös. Vill ha saker att göra. Saker jag tycker om. Hjärnan säger det. Jag kanske flyr, och jag struntar faktiskt i vilket. Hjärnan säger att det är bra med idéer och projekt även om jag tror att min kropp inte orkar med i samma takt. Den rastlösa hjärnan går på högvarv mest hela tiden och kroppen får lida.


Värst är det när overklighetskänslorna kommer. När de sköljer över hela kroppen. Jag har drabbats av det värsta. Jag har förlorat ett barn. Det här är en del av mitt liv och något som jag måste leva med. Det har hänt mig. Det finns inget slut på den här sorgen, den kommer finnas kvar så länge jag lever. Jag inser det och det känns både skrämmande och förfärligt.


Men så i min inre dialog, som ofta också blir en yttre dialog mellan mig och mannen i mitt liv, kommer jag till samma slutsats varje gång. Även om det inte finns ett slut på sorgen så är inte mitt liv slut nu. Inte mitt och inte Stefans och inte Lasses. Vi föddes alla tre att vara en del av denna jord. Med livet kommer ett ansvar. Ett ansvar att fylla våra liv med så mycket gott som möjligt. Vi får den här tiden och det här livet och det är upp till oss själva att försöka fylla det med de som vi vill uppleva.


Ingen vet vad som händer efter detta liv. Alla väljer att tro på sitt sätt. Jag funderar ganska mycket på min egen tro. Min syster berättade för mig att en del människor tror att livet är universum som upplever sig självt och det kan jag faktiskt hålla med om när allt kommer omkring. För om allting består av någonting så finns ju allting kvar i universum oavsett form. Olles minsta beståndsdelar, partiklar och atomer finns kvar här i universum precis som mina.


Jag har alltid tyckt det varit otäckt att tänka på universums oändliga storhet eller partiklars oändliga litenhet. Det går inte att tänka oändlighet. Hjärnan har inte den kapaciteten. Jag hoppas inte heller att den mänskliga hjärnan någonsin kommer få den kapaciteten. Vetenskapen bygger på att leta efter svar men jag vill inte ha några svar. Ovissheten kan ibland vara en trygghet och jag väljer att tro på livet som det är.


Jag tror på  att vi, våra liv, finns någonstans mittemellan univesums oändliga storhet och partiklarnas oändliga litenhet. Men jag tror också på en annan dimension. Våra själar. Jag kan bara inte gå med på någan vetenskaplig förklaring när det kommer till själen.  Jag vägrar tro att mina känslor, mina tankar och min vilja bara kan bara kan vara gjorda av signalsubstanser, beståndsdelar och partiklar. För mig är själen något annat, någonting del av något större, något som är omöjligt för den mänskliga hjärnan att förstå.

I den allra, allra bästa förklaringen, som jag väljer att TRO på kommer våra själar återförenas efter detta jordeliv.


Till Olle: Eftersom jag älskar dig, mer än ord någonsin kan förklara, är jag mån om din frihet men jag kommer aldrig säga farväl för jag tror vi möts igen.  

Hänt i veckan

Alla klagar så mycket på det dåliga vädret, men en som inte bryr sig alls är Lasse. Han tycker det är roligt att hoppa i vattenpölar och han är så glad att han äntligen vuxit i sitt regnställ som han fick av mormor och morfar redan som nyfödd. En del är ute i väldigt god tid...

Kul i lekparken.

Färgglatt!

Förra veckan träffade vi Mats, Fia och Lina hemma hos familjen Wikar/Nilsson. Mycket god mat, (tack för receptet fam Waller). Att umgås med Fia och Mats är alltid lika trevligt och det är spännande att följa deras husbygge! Vi var förbi och tjuvkikade en regnig kväll förra veckan. Vill du också se, kika här.

God mat och trevligt sällskap i Torsång.

I lördags var vi till Furuvik tillsammans med hela "tjocka släkten". En trevlig dag. Lasse är världens bästa lilla kille. Han hade turen att hamna precis bredvid djurskötaren som matade och berättade om schimpanserna. Han pratar fortfarande om hur aporna "hällde ut saften" och "att den stora apan hade en stövel på ryggen". När vi var inne hos getterna sa Lasse, "det är roligt att klappa getingar". ¨




Lasse, laddar med gamlingarna. Snart dags för matning av aporna.

Kärlek 



En get, flera getingar.

På bryggan vid vattnet picknickade vi och hade det bra. Mamma hade traditionsenligt med sig köttfärspaj. Tack mamma!

Lasse mumsar jordgubbar på bryggan.

När vi kom till tivolit var lyckan gjord för Lasse. Han älskar att åka karusell och åkte allt som fanns i bruk men när han kom ut från spöktåget såg han lite bekymrad ut. Det var läskigt tyckte han men en stund senare sprang han själv runt och lekte låtsasspöke. Han gick fram till helt okända människor, satte kepsen för ansiktet och morrade. Som tur var tyckte alla han försökte skrämma att det bara var roligt :-). 

Äntligen fick han åka "stolarna".

Ihiii...

Snurr...

Spexare...

Turturduvor i furuviksdjurpark, deras nyaste sevärdhet.

Syster yster har också skrivit om vårt besök i Furuvik. Läs gärna här.

I tisdags var vi till Säterdalen med Johan, Sofie och Wilma. Karin och Majken földje också med. På plats i Säterdalen stötte vi också på mamma och pappa som gått ner för att köpa sig en glass i fäboden. Varje tisdag är det loppis i Säterdalen och vi hittade grejer till fyndpris allihop!

Johan och Wilma kollar in fåret.

Glasspaus i fäboden.

2 månader...

...har gått sedan du somnade i min och pappas famn. Vi saknar dig ofantligt mycket och vi kämpar vidare. Idag har det varit en bra dag. Vi har tillbringat dagen i Torsång tillsammans med familjen Nilsson/Wikar, kusin Joakim och Carolin och moster Bella. Trevligt sällskap, lite sol, lite regn, en promenad, god mat och blåbärspaj till efterrätt. Lasse dansar just nu till "Erik Sadel", "Sän Banan" och "Lojen" så det står härliga till.

Vi tänker på dig ofta och du finns med oss i allting vi gör. Idag när jag och moster Karin sprang i skogen för att hinna ikapp de andra plingade mitt halsmycke, två silverbrickor med Lasses och Olles namn, som en påminelse om dig och brorsan.

Puss och kram, vi älskar dig.

Minnen

Det finns smärtsamma minnen som gör så ont, så ont. Kroppen svettas, hjärtat klappar, pulsen vibrerar. Ångesten sköljer över hela mig. Börjar i hjärnan. Som en film spelas scenerna upp. Beskedet, sjukhuset, sista andetaget. Jag kan inte sova. Tar mig för pannan. Kryper närmare Stefan. Kramar om honom. Känner värmen från hans kropp. Lyssnar på hans lugnande röst. Naturligt, säger han. Det är naturligt. Jag slår bort minnena och scenerna som spelas upp. Så småningom somnar jag. Samma sak, nästan varje natt. Jag tänker, kommer jag någonsin att somna lycklig och rofylld igen?

Det finns vemodiga minnen som varken gör ont eller gott. När jag tänker, han var ju här, nu är han inte här, hur är det möjligt? Han låg ju där på filten, nakenfis i bara blöja, och sov på sidan med sina händer intill munnen. Han var ju där på skötbordet och log när vi masserade och rörde hans ben och armar. Han badade ju i badbaljan och njöt av det varma vattnet och förmågan att röra sig.

Det finns arga minnen. För, fan, det hade ju gått bra. Jag hade redan hunnit tänka tankar om hur han åkte runt här med permobil och jagade Lasse. Jag hade redan börjat fundera på vart vi skulle kunna installera en hiss i huset. Jag hade redan sett framför mig hur han med en liten laserpekare pekat på varorna i affären som vi bestämdhet skulle hämta. Fan, det hade ju gått bra. Fan, vi hade ju allt vi kunnat önska oss, säger Stefan.

Det finns varma minnen som skänker sköna känslor. Känslor av tacksamhet och kärlek. När jag minns allt vi gjorde. Mys, kel och gos. Lek, bus och skratt. Sång och musik. Promenader och utflykter. Jag minns våra amningsstunder. Jag mins dig i knät hos Lasse och på pappas mage. Jag minns hur du förde oss samman.  Kärleken förde oss samman.

Solen står högt över fälten
Vinden går lojt genom säden
Värmen vilar och väntar
Det susar oss över i träden

Idag är det bara du och jag
Idag är det bara vi två
Du är min
Och jag är din
Och kärleken förde oss samman.

Ta min hand så följer vi vägen
Genom regn och sol är jag din
Vi tar med oss den gyllene regeln
Och förs fram av en viskande vind

Idag är det bara du och jag ...

Delar av Ulf Lundells
Kärleken förde oss samman

Jag har de senaste dagarna bokstavligen gått igenom vartenda minne av dig. Jag har tittat på alla foton och valt ut de bästa. Jag har skapat en minnesskatt. En fotobok över ditt liv och vårt fantastiska liv. En saga om dig.

Du är en saga för god för att vara sann
det är en saga i sig att vi funnit varann
vi kunde lika gärna
aldrig nånsin mötts
eller var vårt möte
redan bestämt långt innan vi fötts

vem vet, inte du
vem vet. inte jag
vi vet ingenting nu
vi vet inget idag
vem vet, inte du
vem vet. inte jag
vi vet ingenting nu
vi vet inget idag

Delar av Lisa Ekdahls
Vem vet

Jag är så tacksam för alla de foton och minnen vi skapade tillsammans med dig Olle och äntligen har jag förstått att det är himla tur att jag är som jag är.  Att jag alltid har så bråttom, att jag aldrig väntar, att jag har en idérikedom som är få förunnad och vägrar att ta det lugnt. Varför undrar ni? Jo för utan det hade vi inte fått så många bilder, gjort så många saker och skapat så många minnen som vi faktiskt gjorde. Den skatt av bilder och minnen vi har är dyrare än alla världens diamanter, juveler och ädelstenar. Därför, ett råd till alla er därute. Vänta inte.

Midnight
Not a sound from the pavement
Has the moon lost her memory?
She is smiling alone
In the lamplight
The withered leaves collect at my feet
And the wind begins to moan

Memory
All alone in the moonlight
I can smile at the old days
I was beautiful then
I remember
the time I knew what happiness was
Let the memory live again

Every street lamp seems to beat a fatalistic warning
Someone mutters at the street lamp gutters
And soon it will be morning

Daylight
I must wait for the sunrise
I must think of a new life
And I mustn't give in
When the dawn comes
Tonight will be a memory too
And a new day will begin

Burnt out ends of smoky days, the stale cold smell of morning
A street lamp dies, another night is over, another day is dawning

Touch me
It's so easy to leave me
All alone with my memory
Of my days in the sun
If you touch me
You'll understand what happiness is
Look a new day has begun

Länk till Sara Brightmans version av Memory

Stockholm i mitt hjärta.

Förra veckan åkte familjen Stark och familjen Wikar/Nilsson till Stockholm för att hälsa på bästa familjen Waller. Stockholm och familjen Waller bjöd på underbart vackert väder, god mat och trevligt sällskap. Tack alla för en härlig vistelse!

Lekparken i Liljeholmskajen är rolig för stora och små.

Maria och Klara.

Majken hon tog en tupplur istället.

Till Lasses stora förtjusning hann vi med både lekparker, färjeturer och Gröna Lund! Även om köerna till karusellerna var långa och solen gassade väntade Lasse snällt på sin tur. Lasse njöt av snurrarna, farten, guppen, vinden, fläkten, glassen, folket och vimlet. Både han och mamman tjöt så det hördes över hela Gröna Lund. Olle ropade vi till, jag och Lasse, när vi flög i elefanterna högt uppe i luften. Är säker på att han log där han än är.

På färjan till Gröna Lund.

Karuseller är roligt.

Karuseller är hysteriskt roligt.

Pettsson?

En kväll kom också bäste herr PG med sin båt och hämtade upp oss på kajen. Tre barnfamiljer och 10 ICA-kassar hoppade ner i båten och fick avnjuta ett underbart vackert Stockholm i kvällsolen. Tack PG!

PG hämtade upp oss med sin båt.

Glidare.

Familjen Waller.

Majken hängde förstås på också,
men hon syntes knappt i sin flytväst...

Lovely.

Hela gänget på Pampas Marina.

Innan vi åkte hem besökte vi ännu en lekpark i Liljeholmen och vem hittade vi inte där om inte ett litet troll minsann.

Två små bustroll...

En 300 år gammal bebis

Idag skulle du fyllt 4 månader. Du är vår bebis. Vi kommer alltid ha en bebis. Om pappa och mamma blir gamla, sådär en 70 år eller så, då kommer vi fortfarande ha en liten bebis. En alldeles perfekt och underbar liten bebis. Det är en väldigt vacker tanke.

När du var här nere med oss på jorden tittade vi så många gånger in i dina djupa kloka ögon. De där trofasta ögonen som bara du hade. De där ögonen som såg rakt in i våra ögon och sa till oss:

• Mamma, jag älskar dig, du behöver inte vara rädd allt kommer att bli bra.
• Pappa, oroa dig inte för mig, din kärlek är allt jag vill ha.
• Lasse, du är den bästa storebror som finns och jag är din lillebror för alltid oavsett vad som händer.
• Jag vet allting. Jag är inte rädd. Det skall inte ni heller vara. Jag valde att komma till er för att ni är så fina, varma och kärleksfulla människor. Jag såg att ni ville, vågade och kunde ta emot min enorma kärlek till er. Jag kom för att lära er. Lära er att livet är en gåva. Jag är er gåva. Då likaväl som nu. Ni gav mig det lyckligaste livet jag kunnat tänka mig. Jag ger er styrkan att fortsätta leva och styrkan att fylla livet med kärlek. Jag älskar er i evighet.

Så klokt talade Olles ögon till oss. De talar ännu. De ögonen tillhörde en liten bebis. Men vi tror att bebisen var mycket, mycket gammal. En 300 år gammal bebis brukar vi säga. För hur skulle han annars kunna förmedla så mycket vishet och så mycket klokskap. Det är ett privilegium att ha träffat en så vis gammal själ som Olle.  Han kom till oss och det är vi oändligt tacksamma för.

En annan person jag är oändligt tacksam över är Ida Kedling. Ida gav oss den finaste gåva vi kunde ha fått. En familjefotografering. Den 7 maj fotograferade vi oss i hennes fotostudio i Gävle. På vår bröllopsdag. Då visste vi inte att vi bara hade några få dagar kvar tillsammans med Olle. Därför är minnet av den dagen och alla de bilder vi fick helt ovärderliga för oss. Ida, jag vet inte hur jag skall kunna tacka dig. Inga ord räcker till. Men din givmildhet kommer för alltid ha en väldigt speciell plats i våra hjärtan och i vårt hem. Tack så mycket!

Några av de ovärderliga bilder vi fick av Ida:

Främling i sin egen kropp

Allt som händer runt mig påverkar mig. Alla sånger, alla filmer, alla människor, ord, liv och rörelser.
Peace and Love. En festival i vår stad. Glada människor, hög musik, vackert väder. Stämning. Jag besökte festivalen en dag. På onsdagen. Jag våndades länge innan om jag skulle våga. Var rädd för alla eventuella möten med vänner och bekanta. Men jag gjorde det. Jag klarade av det och lät festivalyran fylla min kropp. Lyssnade på Timbuktu och kände en stund av glädje. Lät den höga musiken och pulsen nå min kropp. Lyssnade på orden. Tittade upp i luften. Ovanför oss fanns ett stort moln, som med lite fantasti, bildade formen av ett hjärta. Jag formade mina händer som ett hjärta och riktade dem upp i skyn. Ser du mig Olle? Jag såg hur fåglarna seglade ovanför scenen. Jag såg hur löven fladdrade i grenarna. Jag kände solen värma mina axlar. Festivalen, så mycket mer än någonsin förut. Aldrig förut har jag intagit festivalen med alla sinnen och sett livets skådespel delta runt omkring.

Peace and LOVE

Hjärta Olle

Syskonkärlek

När Timbuktu lägger "Flickan och kråkan" vid sin mun låter jag vemodet rulla in. Vemod, en blandning av sorg och lycka. Svårbeskrivlig, men numera, bekant känsla. När jag var liten och lyssnade på Wiehes version på pappas cd-spelare hemma i vardagsrummet förstod jag aldrig vad texten handlade om. Idag vet jag. Den handlar om mig. Om alla oss som gått vilse. Om alla som förlorat någon och förtvivlat letar. Leter efter något utan att veta efter vad eller efter vem.

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögonhon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Lasse egna festivaläventyr.
Han var så lycklig och stolt över sin stora godispåse,
och att få följa med sin mamma, moster och Majken
och lyssna på fesivalen utanför staketet.

Snyltgäster på festival.

Så här glad blir jag av choklad!

Älska mig igen. En film som jag såg igår tillsammans med mina systrar. En film baserad på en verklig händelse om en kvinna som förlorade fem år av sitt minne i samband med en bilolycka. När hon vaknade kände hon inte igen sin man och kände inte till den livsförändring hon gjort under de senaste åren. Hon skilde sig och gick tillbaka till sitt gamla jag. Men sanningen kom ifatt henne och hon förstod varför hon tidigare gjort den livsförändring hon gjort. Hon sökte upp sin man och prövade på nytt. I eftertexterna stod det att paret sedan fått två barn ihop men att hon aldrig hade återfått minnena av de fem förlorade åren.

Filmtime

Jag blev märkbart berörd av filmen. När vi åkte hem så berättade jag för Stefan att jag känner mig som kvinnan i filmen. Som att jag är en främling i min egen kropp. Jag är inte samma person nu som då. Långt ifrån. Alla mina värderingar, sätt att tänka och vara har kastats ikull. Jag famlar och letar, söker och irrar. Försöker hitta tillbaka. Tillbaka till trygghet. Inser att det är försent. Jag skall sluta leta tillbaka. Jag börjar inse att jag inte kan gå tillbaka. Jag måste hitta mitt nya jag. Jag måste inse att det inte är farligt att hela mitt inre jag stormar. Att det inte är farligt att vara helt vilsen och inte känna sig själv. Det är naturligt. Det är nödvändigt. Det är spännande. Det är början på en process. En saga. Ett liv.

Tänker på Lasse. Han har sett igenom allt detta. Han känner att mamma inte riktigt är mamma. Hon ser ut som mamma men hon är inte riktigt sig lik. Pappa är tryggare. Han är lite mer som han brukar. Därför bäst att hålla hårt i pappa. Lasse älskar sin mamma fortfarande men måste vänja sig vid det nya, vänja sig med processen. Mamma älskar sin lilla Lasse mer än något annat men måste tillåta sig att förändras. Tillsammans måste vi hitta nya roller, nya tankebanor och trygghetsmönster. Olle hände oss alla. Jag tänker inte låta Olle gå obemärkt förbi. Tvärtom, han är vägvisaren, stöttepelaren och kärleksgåvan. Mitt, Stefans, Lasses och många andras liv är för alltid märkta med Olle. Ett kärlekens och livets märke. Ett annorlunda födelsemärke.

Sådan far, sådan son. Riktiga bundisar de två.

Lasse som "krösamaja".
En liten kille som alltid kan busa och muntra upp mig.
Mitt allt!

Vår psykolog har många gånger sagt att man kan jämföra det vi går igenom med en jordbävning eller en Tsunami. Och så idag på dalaradion. En intervju med Malin Sävstam som förlorade sin man och två av tre barn i Tsunamin 2004. Och där kom dem. Samma ord och tankar som jag uttalat i bilen igår på väg hem. Samma slutsatser. Jag citerar några av hennes kloka ord här nedan.

"När jag tänker tillbaka på det så kan jag vara själv förundrad hur jag har överlevt och att mitt kött och blod har lyckats gå vidare. För att den gamla Malin, den som fanns, hon finns inte längre idag. Och jag tror inte, när man går igenom om en sån här tragedi, att man bara kan bryta ihop och resa sig och borsta av sig och säga då går jag vidare. Så det är inte så att jag gått vidare. Men min kropp har gått vidare och startat ett nytt liv. Och sen har det vuxit fram en ny person inom mig."


"Ibland brukar jag säga så här. Jag fölorade oskulden på livet. Jag trodde nog att livet var en oändligt lång lek än det jag blivit varse. Jag trodde verkligen att det var så att jag gick i skolan, jag skulle träffa min man, så skulle vi få barn, så skulle vi jobba, så skulle vi bli gamla, så skulle vi få barnbarn. Att livet skulle vara så där förutbestämt.... Och det har jag totalt släppt nu.... Jag har kortat mitt tidsperspektiv. Om jag levde mitt liv 3 månader framåt i tiden förut så lever jag inom en 20-minutersradie idag."

På frågan "Har du blivit mer hårdhudad?" svarar hon så här. "Tvärtom, jag har mycket mindre hud idag. Jag tänker mycket mer. Jag reflekterar mycket mer på livet. Man kan säga att jag blivit hårdhudad för jag har inga problem att prata om döden och jag är inte ett dugg rädd för att dö. Men när man tänker på vad jag tycker är viktigt, vad jag värdesätter idag, så är det helt andra saker. Jag orkar inte bry mig om saker som jag brydde mig om tidigare."


"För det mesta mår jag bra idag. Men min livstragedi den ligger som en blöt filt omkring kroppen. Allt annat vore ljug. Det är ungefär som att säga att det inte gör ont att föda barn. Jag bär hela tiden det här inom mig. Och det har varit en sådan lång period som jag försökt springa ifrån det hela. Och säga nej, nej, nej det har inte hänt. Att jag har försökt springa ifrån sorgen. Nu har jag bestämt mig för att nu skall jag vända mig mot sorgen och säga; Vet du vad, du sorgen, du finns där och du kommer finnas med mig hela mitt liv. Så nu har jag bestämt mig för att lägga armen om sorgen och så ska vi två vandra genom livet tillsammans. Och det kommer komma nya sorger och då gäller det att möta mina problem istället för att springa ifrån dem."


Vill du höra intervjun finns den på den här länken http://sverigesradio.se/sida/ljud/4016569 (intervjun börjar efter halva ljudklippet). Malin har också sommarpratat 2009, finns i SR:s arkiv och skrivit boken "När livet stannar." Jag skall både lyssna till henne och låna hennes bok.