Möten och människor

Den här veckan har vi träffat flera av våra vänner. Vänner som vi inte träffar så ofta men som alla, i hela processen, visat sitt deltagande och sitt stöd.

Det sägs att i när tragedier händer så prövas vännen. Att vi har många vänner, det visste vi redan förut. Men att vi hade så många vänner som är så modiga och kärleksfulla det visste vi inte. Jag är otroligt glad för alla mina och våra vänner. Ni ä många som på olika sätt; genom ord, genom text eller genom kramar, visat ert deltagande och som fortfarande vill att vi skall finnas i er vänskapskrets. Tack för att ni bjuder in oss och att ni fortfarande vill träffa oss.

Familjen Malmqvist/Gulenius drog med Stefan och Lasse till äventyrsbadet
 Efteråt käkade vi mat på vår veranda. En av de första sittningarna där i år.



På grillfest hos Mikaela och Calle i Västerby.
Solen värmde, maten smakade gott. Tack alla för en fin kväll. 
Härligt att också äntligen få träffa familjen Mörks senaste medlem. 

Lasse på bästa bushumör igår kväll.
Bjöd på sin väl repeterade version av "Mänboj" och "Liko Pokulä"

Resten av mitt liv kommer bli helt annorlunda mot vad jag någonsin kunnat tro och jag är inte samma människa som förut. En del av er kanske inte kommer känna igen mig längre. Så måste det få vara. Jag kommer aldrig kunna bli som vanligt igen. Som vanligt existerar inte längre.

Jag är inne i en process utan slut. En process av personlig förändring. En förändring som kräver mycket energi och många gånger är det både plågsam och outhärdlig men även utforskande och spännande.

Den öppna, glada, skrattande och sociala Evelina finns kvar någonstans inom mig. Men energin kommer endast ut i små portioner. Portioner som jag inte i förväg kan adressera. Ibland mår jag bra och då kan jag vara glad. Ibland är jag inåtvänd, tyst, rädd och blyg. De känslorna är relativt obekanta för mig själv och således även för er.

Jag vill fortsätta umgås med alla er som ”bjuder upp till dans” men det kommer nog också vara så att att jag ibland säger nej för att jag inte orkar med. Jag vill ju kunna vara den glada Evelina som kan ge och ta in energi när jag träffar mina vänner.

Stora folksamlingar och oförberedda möten skrämmer mig ännu så länge för mycket. Då är jag helt oskyddad. Kan inte gömma mig, inte parera, inte fly. Det är så underligt. Jag inser ju att det inte är bra att låsa in sig och undvika alla fester, affärer och annat skoj. Jag vet egentligen inte vad jag fruktar men jag känner mig liksom märkt. Som om någon satt på mig ett stort plakat med texten ”Se upp, här kommer hon med den svarta sorgen”. Så är det naturligtvis inte. Det är ingen som stirrar och alla som jag möter vill ju i så fall väl.

Det är verkligen en balansgång det här med människor och möten. Jag förstår att det inte är lätt för någon att veta vad man skall säga eller hur man skall bete sig. För fastän jag inte vill bli bemött som ”det svarta fåret” vill jag heller inte att människor låtsas som ingenting har hänt. Att låtsas som om Olle aldrig funnits. Det känns mycket, mycket värre. Då känner jag mig sviken och framförallt känns det som att Olle blir sviken.

Så vad vill jag då?
Jag hoppas inte att jag skrämmer iväg någon genom att "ge direktiv" hur människor skall vara. Det är inte alls min mening. De allra flesta jag mött och möter gör alldeles rätt men jag märker ibland att det är svårt för er att veta. En del av er är till och med modiga nog att berätta hur svårt det är och därför tänkte jag att det kan vara skönt för många av er om jag förklarar hur jag känner.  

Och det är nog så att om ni träffar mig i all hast någonstans, då vill jag nog bli sedd som vem som helst. Inget svart får och inga plakat helt enkelt. Däremot om ni träffar mig och umgås ett längre tag, då önskar jag att jag kan få vara så naturlig som möjligt. Glad om jag är glad och ledsen om jag är ledsen. Och det allra viktigaste, att Olle får vara en naturlig del av mig. Att tiga om honom, eller låtsas som om han inte funnits gör väldigt ont inuti mig. Det är inte så att jag ständigt vill prata om Olle, men jag vill kunna säga, och att alla andra kan säga, hans namn och prata om honom som vi gör om Lasse eller om andra barn.

Jag förstår att det är svårt för många att veta vad ni skall säga och ibland behövs inga ord. En kram kan säga så mycket mer många gånger. Och är det alltför svårt eller plågsamt att hitta orden, berätta det eller fråga bara ”hur är det?”. Jag svarar nästan alltid ”efter omständigheterna OK”, men det räcker, för då vet jag att ni bryr er även om ni inte hittar orden.

Många kramar
Er vän Evelina