God-Jul

God-Jul alla läsare!

Tack för att ni velat ta del av vårt liv och tack för allt stöd ni skänkt mig och min familj.

God-Jul vill jag också önska dig Olle.

Såg du den kinesiska lyktan vi släppte till dig igår?

Vi skall försöka släppa en till idag om vädret tillåter.

Vi tänker på dig varje dag och älskar dig i evighet.

Många varma kramar till dig önskar mamma, pappa och storebror.

Jullovstankar

Nu har vi tagit jullov, hela familjen. Lasse har varit hemma från dagis hela veckan dessutom eftersom han haft en infektion och ätit penicillin. Usch vilken plåga det varit att försöka få i honom medicinen. Vi har jagat honom runt, runt i hela huset och vi har försökt att muta på alla sätt och vis.

Vi: Du får godis om du tar medicinen.
Lasse: Jag vill inte ha något godis.

Vi: Du vill väl bli frisk till julafton så du kan öppna alla julklappar.
Lasse: Då vill jag inte ha några julklappar.

Vi: Du vill väl bli frisk så du kan gå till dagis igen.
Lasse: Då vill jag aldrig mer gå till dagis.

Inte så lätt att muta honom med andra ord. Jag är totalt ägd och blir alldeles gråtfärdig när jag måste tvinga honom till något som han så tydligt visar obehag för. Men Steffe har verkligen varit en klippa och skött all medicinering och Lasse har blivit så duktig. Genom att spruta in det och lite milt hotat med att "annars måste vi åka till doktorn, så får han göra det" har det fungerat ganska bra.

Det går ganska lång tid mellan inläggen som ni märker. Ibland går jag här hemma och funderar och kommer på något jag vill skriva om men jag har liksom inte kommit till skott att sätta mig ner och skriva. Som ett slags inre motstånd att orden kanske kommer göra ont.

Jag antar att det är ett sundhetstecken. Att skrivandet inte längre är ett måste för att sortera och kanalisera ut alla känslor. Känslorna stormar inte längre lika mycket så tankens kraft räcker långt för att få vinden att mojna.

Jag skulle dock vilja berätta om ett TV-program som varje gång får mig att tänka: "Är det så där det kommer bli för oss". Jag tittar ibland på programmet Spårlöst som handlar om adopterade som återvänder till sitt födelseland för att söka sina rötter.

Jag gråter mängder när jag ser det programmet. Jag ser dels hur den sökande känner en enorm kärlek till sina föräldrar i Sverige och till det liv den har fått i Sverige men jag ser också vilken stark kärlek som uppstår i samband med återföreningen i födelselandet. Då kan jag inte låta bli att undra:

Är det så det kommer vara när jag återser Olle? Tänk om han kunde få vara stor när vi återförenas?
Jag undrar om det finns någon där han är som tar hand om honom och älskar honom lika gränslöst som jag skulle ha gjort om han varit här? Jag undrar om vi kommer att återförenas i den där kramen, som jag sett så många göra i Spårlöst? Den där kramen som betyder allt, som sätter alla känslor ur spel och bara är KÄRLEK. Kramen som får tiden att stå still och som blåser bort alla förlorade år i ett ögonblick.

Jag hoppas att det blir så. Det skulle kännas tryggt att veta att han har det bra där han är nu och att när vi väl ses igen så är kärleken den samma som den skulle varit om vi vandrat här på jorden bredvid varandra.

Idag skall vi träffa Olles läkare igen. Som en slags avslutning. Det är gruvsamt. Att behöva gå i det där korridorerna vi en gång gjorde. Alla minnesbilder som flimrar på näthinnan. Dofterna, rädslan och ångesten som hotar. Det kommer att bli jobbigt men jag vet också att det som Olles läkare en gång sa till oss är sant. Han sa: "Det här kommer vara ert livs värsta kris, men ni kommer att ta er igenom den också".

Livet går faktiskt vidare. Det måste gå vidare. Ibland är det helt outhärdligt att jag skall gå här, dag ut och dag in, utan Olle. Men de flesta dagar lever jag rätt bra. I morse låg Lasse bredvid mig och jag drog fingrarna genom hans yviga kalufs och hörde hans andetag. Snart kommer han att vakna och stappla nedför trappan på nyvakna ben. Han kommer att dyka upp här i dörröppningen och med en något bister uppsyn säga "mamma jag vill ha välling och se på TV".

Lasse är mitt mirakel och den bästa orsaken i hela världen att alltid göra livet så gott som möjligt.

Lasse på Luciafirande på dagis.

93 årskalas och första advent

Förra helgen firades gammel-Lasse som vi brukar kalla honom. Nämligen min farfar som fyllde 93 år. Mamma och pappa stod för värdskapet i Säter och huset fylldes snart av både barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Tack mamma och Britt-Marie för maten och fikat!

Födelsedagsbarnet och Steffe

Barnbarnsbarn in action

Tremänningar i samspråk 

Julen har smygit sig in hemma hos oss på Wikargården. Lasse och jag har bakat pepparkakor och pepparkakshus och Lasse och Stefan har bakat lussekatter. I fönstren lyser stjärnor och stakar och på bordet i vardagsrummet står Lasses favoritstilleben. Så särskilt stilla är det dock inte i tomtebyn eftersom Lasse varje dag roar sig med att flytta runt på innevånarna i byn. Besvikelsen var stor när han upptäckte att mammas modell av pepparkakshus varken kunde öppna eller stänga dörrarna och heller inte rymde fler än de allra minsta tomtarna.

Familjen Starks tomteby.

Den här helgen har bjudit på fantastisk snörik vistelse hos familjen Sköld i Uppsala. Familjen Stark och Familjen Engström/Gustavsson bjöds på varmt välkomnande och stora portioner mat och omtanke. Tack allesammans!

Liten trötter 

Storebror redo för Pulkapappa?

På väg till pulkabacken.

På vandring i vinterskrud.

Helgen avslutades med ett besök på Säters julmarknad. Lasse träffade både en häxa och självaste jultomten. I kyrkan tände vi ett ljus för Olle och sedan bjöd mormor och morfar på adventsfika i originalets Wikargården på Åsen i Säter.

Ett halvt år

Mer än ett halvt år, sex månader och 3 dagar, har du varit ifrån oss. Igår när jag skulle sova kom tårarna. Hur kan detta bara vara sant? Hur kunde jag, pappa och Lasse förlora dig? Vårt älskade barn och Lasses älskade bror. 

Vi vill att du skall vara här hos oss just nu. Om du hade fått vara frisk skulle du suttit här bredvid oss på en filt, omgiven av leksaker. Du skulle ha skrattat åt din storebror som gjorde jordens alla konster för att roa dig. Jag skulle beskådat er båda och känt lyckan inombords. 

Om vi bara kunde ändra på allt... lilla älskade lilla du. Jag saknar dig så mycket.

Jag kommer ihåg när jag besökte ängeln Elliots blogg, saganomelliot.blogspot.com, för första gången. Det var när du precis lämnat jordelivet. Jag minns vad Elliots mamma Emma hade det skrivit när Elliot varit ifrån dem i nästan sju månader. Hennes inre frustration lyste igenom och hon skrev "tiden läker inte alls alla sår".

Jag är beredd att hålla med. Det här såret kommer aldrig att läka helt och hållet. I början kunde jag inte acceptera att det skulle bli så. Jag kunde inte acceptera att det aldrig skulle gå över. Att det inte fanns någonting som skulle göra att allt det onda försvann för gott. Nu har jag gett vika. Jag förstår och har accepterat att mitt liv blev så här. Det kommer att innehålla den största sorg en människa kan uppleva. Förlusten av ett barn. Saknaden kommer jag alltid att bära med mig. Den går inte att gömma undan eller glömma bort. Den måste också få finnas och vara en del utav mig. Precis som glädjen, kärleken och lyckan också är en del av mig. 

Snart börjar julmånaden. December. Det blir en dubbel tid. Förra året drömde vi om hur härligt det skulle bli den här julen. Då skulle vi ha två barn. Det skulle bli ännu mer livat och glatt i vårt hus. 

Julen 2012 blev allt annat än vi föreställt oss. Olle är inte här. Men det finns en annan som är det. Lasse är här. För honom skall jag göra jul och fira jul. Hans fjärde jul skall inte skyndas förbi och glömmas bort. Nej, den förtjänar att bli vacker och full av liv. Hans stora blå ögon förtjänar att tindra och hans små nyfikna fingrar förtjänar att få fingra på klapparna under granen.

Den här julen är för Lasse. Min älskade lilla Lasse. 

Den här julen är också för Olle. För även om han inte är här såsom vi föreställt oss så kommer han vara här i alla fall. På något sätt. På Olles sätt.

 

Farsdag

Vi önskar alla pappor därute en trevlig farsdag!

Här hemma har vi firat pappa Stefan i lagom skala tycker jag och Lasse. Lasse gav honom en teckning och jag pimpade hans telefon med några väl valda.

Dessutom bakade jag och Lasse en tigerkaka medan Stefan tog en springtur. Kakan blev ganska misslyckad till utseendet visserligen men de kakorna brukar tendera att smaka desto bättre. 

Nu skall jag bjuda mina grabbar på fika här hemma. För er andra bjuder jag istället på några härliga bilder att bli glad åt. 

Så här brukar Lasse se ut efter att vi har bakat.
Chokladskägget påminner mig om
någon jag känner väl...

De här tre trollen känner jag däremot inte igen...

För att inte tala om monstret till vänster. Vem är han?

Farsdagspresenterna...

Pappan i trikåer blir glad åt kakan.
Den stolte bagaren ser upp till sin far.

Alla helgons dag

Helgen har varit händelserik på många sätt. I flera veckor har jag funderat över hur den här helgen skulle kännas/bli. Vi har ingen grav än. Vi har börjat ta tag i frågan men inte bestämt oss. Därför kändes den här helgen extra laddad. Alla helgons dag. Vårt lilla helgon. Vad skulle vi göra för honom?

För en gångs skull lät jag dock helgen bli som den blev. Jag och syrran inledde helgen i fredags med att börja tapetsera om hos mor och far. Tapetserandet sysselsatte oss i dagarna tre. I djup koncentration, med noggrann mätning och fokusering kom våderna upp en efter en. Min kreativa själ fick liv medan mina tankar fick vila. 

Lasse tillbringade två nätter hos farmor och farfar. Han verkar helnöjd med sin vistelse där och intygade stolt att han inte gjort några dumheter hemma hos dem :-)

På lördag eftermiddagen tog hela gänget en paus i tapetserandet och åkte till Torsångs kyrka på minnesgudstjänst. Lasse skötte sig finemang i kyrkan, i Lassemått mätt åtminstone. Vi mutade honom med lite godis när viljan att härja loss blev för stor. 

Olles namn lästes upp och ett ljus tändes för honom. Han var mer än 60 år yngre än alla andra som blivit helgon under året. Trots det sorgliga i det perspektivet gick minnesgudstjänsten bra. Det märks att vi kommit långt i vårt sorgearbete. 

Efter gudstjänsten åkte vi hem till syrran med familj och släppte varsin ballong till Olle i himlen från deras veranda. Sedan köpte vi pizza och tittade på Så mycket bättre tillsammans allihop. Majken, jag och Lasse satt på en madrass på golvet och lekte. Det kändes fridfullt och härligt. Jag är så glad för min fina familj. 

Helgen avslutades lika fint idag när vi blev klara med tapetseringen. Ursnyggt blev det i mammas och pappas kök och första premiärsittningen bjöd på mammas goda stek och potatisgratäng. Mums! 

Tack alla för att hela helgen blev så bra. Utan att jag hade planerat det minsta blev Alla-helgona-helgen precis så vacker som jag någonsin hade kunnat önska. 

I afton dans

Ikväll, en sån där kväll när orden bygger sina egna välformulerade meningar inuti mitt mentala inre. Försöker fånga dem och spara dem till senare tillfälle även om jag vet hur lättflyktiga de brukar vara.

Jag och Lasse tar en promenad i skymningen. Vi går ned till älven. I vattenytan speglar sig de nakna träden. Ovanför trädkronorna seglar molnen förbi. De lyser med all sin prakt i varma rödrosa toner. Ser du hur vacker himlen är ikväll, så fint änglarna har målat, säger jag till Lasse. Jag har tidigare förklarat för honom att jag tror att himlens alla färger och toner är uttryck av änglarnas alla konstverk.

Vi vandrar vidare och medan mörkret omfamnar oss beskådar vi fullmånen som sprider sitt ljus. Det kanske är Olle som lyser på oss, säger jag till Lasse. Ja, säger Lasse, han kanske har gjort en egen lampa, svarar han.

Vi går tysta en stund. Jag funderar åter på jorden. Hur allting är uppbyggt. Som om allt i själva verket är atomer som ligger huller om buller i en burk. Som om någon eller något varsamt väljer en efter en och bygger ihop till molekyler som blir till ämnen som blir till skapelser.

Är allting i själva verket lika enkelt som att bygga lego? Att den skapalse som mina legobitar formats till råkade bli jag.

Jag återvänder till det som är här och nu. Du är mitt mirakel, säger jag till Lasse. Ord som aldrig tidigare passerat mina läppar, men ändå så uppenbart sant.

Lycklig över att livets byggstenar, de avancerade legobitarna, skapade min älskade Lasse, promenerar jag den sista biten hem.

En lätt välbehaglig rysning går över mina skuldror och längs med överarmarna. Det händer ibland och då brukar jag se det som ett tecken från Olle. Som en liten lätt beröring, en närvaro och en trygghet.

Hemma igen, härjar mitt lilla mirkael vidare. Genom kvällen. Som en dans. Som en afton dans.

Att kunna glömma och fortsätta drömma

Tisdagen den 16 oktober passerade omärkt förbi. Dagen då du varit ifrån oss i fem månader. Utan att jag, eller någon annan tänkte efter. Vi glömde bort den. Visserligen var jag sjuk, men ändå, den bara flöt förbi.

Att kunna glömma är viktigt. Inte att glömma bort Olle eller det vi varit med om, men händelser som sätter sorgen i främsta rummet. Sorgen har länge varit mitt yttersta lager och datum i kalendern milstolpar att ta sig förbi. Att kunna glömma bort ett sådant datum känns befriande, som ett tecken att vardagen tar större plats än sorgen.

De djupaste dalarna är inte lika djupa längre. Tårarna är inte lika många och inte lika salta. Stormstyrkan sjunker även om det fortfarande blåser. Nu griper vinden tag i seglen för att föra båten närmare mot hamn.

Sorgen förändras. Vi har mera ro även om vi har mycket sorgligt kvar. Vi närmar oss beslut om gravplats, gravsten och urnsättning. Jag gruvar mig. Känns så definitivt. Behöver vi en grav? För mig får du vara precis där du vill och du har för alltid en naturlig och central plats här hemma. Känns konstigt att du skall ha en egen plats som inte är hemma. Men å andra sidan finns det något fint med att du får en alldeles egen plats också, bara för dig, som bara är din.

När sorgen stillas och ger själen ro händer något annat. Det rastlösa jaget får ny energi att rikta mot andra saker. Barnet inom mig börjar att torka tårarna och blir nyfiken igen. Tonåringen inom mig är frustrerad, redo att rusa iväg men vet inte riktigt mot vad. Mamman inom mig har bråttom och har ingen tid att vänta.

Då är det dags. Dags att låta den gamla gumman inom mig att ta plats. Hon som med osvikligt tålamod kan sätta händerna i arbete. I handarbete.

Jag har börjat att väva. Några kvällar i veckan åker jag till vävstugan och fascineras över denna uråldriga teknik. De gamla damerna, som också är där, är nästa dubbelt så gamla som jag men tar varmt emot mig. Sedan sitter jag där och trär varpen genom otaliga olika sorters kammar, öglor och träpinnar. Samarbetet mellan mina flinka fingrar och min fokuserade hjärna ger själen ro. Efter timmar av tålamod och nitiskt trädande får jag äntligen börja att väva. Vilken fröjd det är att se hur makens gamla trasig jeans omvandlas till en blåsmönstrad matta. Jag har bara börjat men känner kreativiteten flöda och kärleken till lära mig något nytt.

Till Olle:
Olle jag älskar dig och skulle vilja tacka dig för så mycket. Du förändrade mitt liv för alltid. Dina ögon öppnade mina ögon för en ny tid, en ny värld och ett nytt liv. Jag vet ingenting om det liv jag kommer att leva, men det kommer att bli nytt på många sätt.

Du gav mig många vackra drömmar att uppfylla och visade mig livet som en upptäcksfärd.
Du gav mig kärleken att kunna känna, modet att våga prova och styrkan att kunna förverkliga.

Din kropp var inte menad för denna jord. Men det var du. Det är du fortfarande.
Det är din kropp som inte längre finns kvar men jag tror att du är här. Alltid tätt intill. Alltid vid min sida.

En härlig lördag

Idag sitter jag hemma i soffan under täcket och är krasslig. Ont i halsen och begynnande nästäppa. Lasse har också varit förkyld ett par dagar men det märks inte så mycket på humöret. Han härjar runt och livar om lika mycket för det. Men tur är väl det.

Även om förkylningen lagt sorti över söndagen så har helgen allt som allt varit riktigt härlig.

Lördagen bjöd på strålande vackert väder. Jag och Lasse bestämde oss för att ta en promenad runt älven och mata änderna. Jag tog med kameran och passade på att fota min lille guldklimp bland höstens alla färger. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Jag låter därför bilderna nedan tala för sig själva.

Lördagskvällen avslutades sedan med en kanonkväll hos syster yster. God mat och sällskapsspel. Mycket skratt och härligt sällskap till långt in på natten. Det får vi snart göra om.

Pappa upp i dan...

Tog med lite av hösten in.

Hösten, Bettan och jag

Sitter i bilen. Vår Toyota-00. Vår gamla Bettan. Hon är vår första bil och hennes svarta yttre har förvärvat några skavanker under årens lopp. Hon är är lappad och lagad men fortsätter pålitligt och rulla mil efter mil.  

Ut på motorvägen. Motorn brummar. Vinden viner in genom glipan i den provisoriskt lagade rutan i förardörren.

Utanför målar hösten den vackraste av tavlor. Trädens alla färger. Djupaste röd, gyllene gul, brinnande orange och klaraste grön. Dimslöjor över bergen och himlen som ett betryggande tak.

Gasar. Reggie på radion. Maxar volymen. Skön känsla. Känner rytmen. Gungar i takt. Sjunger med.

"Yes, Im gonna be OK 

I guess,Im gonna be alright 

With my family here beside me 

My family is here to guide me

Yes, Im gonna be OK 

I guess, Im gonna be alright 

With my family here beside me,day and night"

Min familj finns kvar. Vi finns för varandra. Det kommer att bli bra.

Summerat September

September månad har gått. Undra om det är den månaden jag kommer se tillbaka på som en brytpunkt. Kanske. September är i alla fall den månad då jag faktiskt börjar känna att jag vill identifiera mig som jag igen. Sorgen upptar inte längre hela mitt väsen utan när jag spatserar gatan fram känner jag allt oftare att det är jag, bara lilla jag, som går där. 

Har varit väldigt tomt här på bloggen ett tag. Har inga egentliga orsaker till varför utan den har fått vila bara. Djupa tankar har fortsatt cirkulera inom mig. Teorier ger mig grubblerier och jag har skrivit en del om mina känslor vid sidan om bloggen. Kanske publicerar jag dessa rader längre fram men just nu vill jag bara skriva något lättsamt. Här kommer därför September månad i bilder.

Bröllopsfest

Det vackra brudparet. Våra härliga vänner Johanna & Fredrik.

Skål!

Plantera rosor

Fyndade två klätterrosor, New Dawn,
till vrakpris som jag planterade.
Har aldrig varit trädgårdsintresserad förut,
men att hålla på med växter och jord
är verkligen så läkande som det sägs vara.

Apropå rosor.
Titta och njut till bilderna från Änglagård och lyssna till sången
"Där rosor aldrig dör". Först med Görel Crona och sedan Viveca Sehldahl. 

Hoppas du är där nu Olle:

...Där som rosor aldrig dör.

Där skall rosor aldrig falna

ingen frostnatt dem förstör.

Till en stad jag är på vandring,

där som rosor aldrig dör.

Bus i kvadrat

Vårt charmtroll hittar alltid på nya bus och förgyller
ständigt tillvaron med nya roliga uttryck.

Och när han till slut somnar... finns det ofta
en liten Majken som kan liva upp stämningen.

Lekstugebygge och 3-årskalas!

Bästa vännerna säljer godsaker i koisken.

Hotellweekend - Victoria Tower Kista

Jag och maken spenderade lite tid med varandra på nybyggda
hotell Victoria Tower i Kista. Champagnen fick vi i bröllops-
present för över ett år sedan... Bättre sent än aldrig. 

Vi shoppade lite nya kläder och gick på bio.
Något som vi inte gjort på åratal.
Sovmorgon, god mat och dryck, stod också på programmet.

 Borta bra men hemma bäst

Två konstnärer målar med vattenfärger.

Pojken med guldbyxorna och ärvd
slipover över 30 år gammal.
Allting kommer igen...

Änglar, finns dem?

Har känt ett plötsligt behov att veta. Ett sökande efter svar. Jag vill ha tecken och bekräftelse från det okända. Det som ingen vet någonting om.

Vacklar, tvekar och känner ingen övertygelse. Jag lånar några rader ur Lars Winnerbäcks sång Tvivel för att förklara det som känns inuti kroppen just nu.

Här står livet I farstun, så nära inpå

Men det är nåt som gnager ändå...

Det kallas tvivel, det där som stör

Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör

Och jag ser hur du tänker på nåt

Hur du längtar dig bort

Som en fågel I bur

En obehaglig distans

En konstig känsla nånstans

Det känns tomt - eller hur?

Excistensiell ångest var för bara ett halvår sedan ett okänt begrepp i min tillvaro. Nu är det som om besten har tågat in för att förvrida mitt inre och krama ur det som finns kvar av livets vattnet.

Blir så påverkad av allt som händer i världen. Vi såg nyligen filmen "Machine gun preacher" som handlar om en man som går från kriminell till frälst och viger sitt liv åt att hjälpa de föräldralösa barnen i Sudan. Han bygger barnhem och vägrar ge vika för förtryck och den obarmhärtiga situationen som råder där.

Filmen gjorde starkt avtryck på mig och lämnade kvar en känsla av tvivel i kroppen. Hur kan människor leva på den här jorden, samma jord, med så olika förutsättningar. Och hur kan hat och ondska förvrida människor att skrida till de mest horribla handlingar.  

Då blir jag så tveksam till allt det jag så gärna vill hoppas på. Om vi alla kommit ur samma moderliga underbara källa kan jag inte begripa hur vi bröder och systrar av denna jord kan göra så mycket ont mot varandra. Och hur skall vi i så fall kunna återförenas i den slutliga gemenskapen igen?

Försök inte att förstå, för ingen vet ändå. Ett råd jag får av mina närmaste på vägen. Okej, men jag undrar i alla fall. Lånar en bok om änglar. En del säger sig ha sett dem. Googlar på nära-döden-upplevelser. Verkar så trovärdiga. Är det bara påhitt? Syrebrist i hjärnan?

Varför får jag inga tecken som ger mig övertygelse. Har åren av naturvetenskapliga studier gjort mig förblindad? Är jag helt stängd? Sluten? Eller är jag bara för skör för att kunna se? 

Har alltid varit så övertygad förut i livet. Övertygad om att det funnits något mer, men inte intresserad av att veta exakt vad. Hellre leva med en tro, lyckligt ovetandes än att riskera att få visshet och vetskap om någonting jag inte vill veta.

Okej. Döden kan vi inte veta någonting om, men livet då? Vad är livet? Mitt hjärta pulserar, mina lungor tar in syre och andas ut koldioxid, cellernas komplexitet är långt mer avancerad än de allra modernaste kärnkraftverk. Fantastiskt att det fungerar.

Rådfrågar en god vän. Det hjälper. Stannar upp. Stoppar tankarna. Stoppar OM tankarna. Universum är oändligt. Partiklar påverkar varandra även om de separeras. Energi kan inte förgöras, bara omvandlas. All materia är i grunden uppbyggda av samma grundämnen. Grundämnen som kan exciteras och emitteras inom olika stadier av energi. Människor är också materia. Men det som inte är materia. Tomrummen. Det som håller allting samman. Det som finns men inte syns. Det är någonting annat. Kanske är det det som är själen? 

Jag stannar där för nu. Vilar vid min slutsats. Andas. Känner. Kärlek.

Födelsedagskalas i lekstugan

Hela helgen har vi firat vår underbara älskade 3-åring.
För tre år sedan klockan 10:44 kom han till världen. Världens finaste lilla Lasse.
Han är ljuset i allt mörker, han är svaret på alla frågor och han är en gåva av livet.

Igår var det också 4 månader sedan livets andra stora gåva återvände hem till allas vårt ursprung.
Underbarnet som vi bara fick låna i en liten, liten stund. Jag tror du har det bra där du är, lilla vännen min. Lilla vännen vår.

I dagarna två har släkt och vänner varit här på födelsedagskalas.
Vackert väder och härlig kamratskap bland både vuxna och barn.  Korvgrillning, tårta och presenter.

Tack alla! Två mycket fina dagar i våra liv. Lasses, mitt och Stefans. Jag låter bilderna och bildtexterna tala för sig själv.

I torsdags när Lasse kom hem från dagis
premiärfikade vi i lekstugan för första gången.

Lasse säljer varor i sin kiosk...

och busar med sin mamma...

Nästan all inredning består av gamla loppis-
fynd eller fynd från Stefans morfars loge.
I logen kan man hitta det mesta.
De gamla drickabackarna och
den lilla kranen till exempel...

.... och en gammal spis. Den var helt
brun av lerdamm när vi hittade den.
Efter noggrann rengöring och lite färg
blev den som ny igen. 

Möblemanget består av sådant som jag redan hade hemma.
Tallrikshyllan är ett loppisfynd och likaså det mesta av porslinet.

Spiderman, har kalas!

Lekstugan pyntad med ballonger och gästerna mumsar på korv.

Majken och morbror David.

Bella läser upp sina fina dikt för Lasse:

Lasse, världens bästa du är.
Moster Bella håller dig oändligt kär.
3 år gammal och egen stuga.
Måtte det dröja länge tills du finner en fruga.
Jag önskar dig en fin födelsedag.
Utan tjat och annat klag.
Glöm aldrig att du är bäst.
Nu ställer vi till med fest.
YEAH!!!

Lasse, som precis har blåst ut ljusen.

Kalasare.

Partajare.

Spindelmannen gräver med nya grävskopan
från mormor och morfar medan han väntar
på alla kalasgästerna på söndagen.