Jag vet att du finns på en plats där du har det bra, där du och alla dina lekkamrater hittat varandra. Samuel, William, Felix, Anton, Elliot, Ellen, Ella, Paulina, Freja, Kerstin, August, Alice och alla ni andra små underbara änglar där uppe i det blå. Ni är våra fantastiska vägvisare som skänker er styrka till oss som ännu vandrar här på jorden. Tack för att ni valde oss och gav oss en gåva större än livet.
I förrgår landade en vit fjäder i min rabatt och jag väljer att tolka det som ett tecken från dig Olle. Ett tecken som glädjer mig och ger mig fortsatt stöd att gå vidare.
Din mamma är en stark människa idag. Jag har valt livet och att förvalta den tid som kallas min. Du kommer alltid att prägla mitt liv och jag ser det som min uppgift att vårda de goda egenskaper som du väckt hos mig.
Det här inlägget blir ett slags avslut. Jag har slutat att skriva eftersom behovet inte längre finns. Jag är trygg där jag är nu. Tårarna rinner ibland men mitt bubblande skratt har letat sig fram och min vardag har blivit vardag igen. Vi åker upp och ned genom berg och dalar fortfarande emellanåt men vi omfamnas av ett ljus som hindrar mörkret från ta över. Min vardag innehåller nya spännande utmaningar och kärleken som spirar bland våra vänner och familjer smittar av sig.
Den här bloggen kommer att finnas kvar och det kan hända att jag återvänder hit med mina tankar om jag behöver.
Jag vill rikta ett stort tack till alla som stöttat och följt oss under hela vår resa. Ett speciellt tack till våra respektive familjer. Vi hade inte varit där vi är utan er. Vi älskar er alla.
Stefan och Lasse. Vi växer oss starka tillsammans. En dag i taget, ett ögon blick i sänder. Jag älskar er av hela mitt hjärta.
Slutligen vill jag hylla vår älskade Olle. Vi minns dig med glädje och vi älskar dig i evighet.
