Skrivet natten till lördagen:
Efter lunch idag åkte maken på den årliga Laknäsfesten som
varar i dagarna tre. Jag och Lasse brukar alltid följa med på den barnvänliga
delen av festen men sedan åka hem medan festfolket partajar vidare. I år kunde
jag inte förmå mig att följa med. För många okända ansikten, för mycket fest.
Jag känner mig för sorgsen, för sargad. Passar inte in bland alla glada,
bekymmerslösa människor. Jag med sorgeplakatet, ni vet.
Syster Bella hade tidigare i veckan erbjudit sig att ställa
upp som mitt personliga stöd under helgen på hemmaplan men jag insisterade på
att hon skulle åka till sina kompisar i Örebro som hon planerat. Istället
ringde jag syster Karin idag och frågde om jag fick sova hos dem medan Stefan
är borta.
Jag är för rädd att sova ensam. Ensam med Lasse. Mina
systrar är mina räddande änglar. Ställer alltid upp. Tar emot. Lyssnar. De får
ta i allt. Mitt ständiga ältande, mina vredesutbrott och känslostormar. De
svarar, stöttar, kramar och torkar mina tårar. De har sin egen sorg, de är
mostrar till en förlorad liten gosse. De behöver också få gråta, älta och
skrika. Ibland berättar de om sina känslor som de bär inom sig och skyddar mig
ifrån. Då blir jag så ledsen. Jag vill dem inget ont och jag behöver dem. De
och många andra bär mig genom sorgen.
Känner ibland sådan skuld. Skuld för allt som hänt. Skuld
att jag ibland är ett stormande hav och ibland ett skeppsbrutet vrak. Jag tar
sådan plats. Kräver så mycket av dem jag älskar. Jag vet att de protesterar i
samma stund som de läser detta men ändå. Jag älskar dem så mycket och önskar
dem bara gott i livet.
Så, som så många gånger förr styrde jag bilen till Tylla och tas
om hand av lillasyster Karin. Spegelbilden av mig själv. Hon som vet precis hur
jag känner och tänker utan att jag ens behöver yppa ett ord. Den nyblivna
mamman till Majken. Det gör så förbannat ont att hennes föräldraledighet och
upplevelse att bli mamma skulle bli kantad med vår gemensamma tragedi.
En del av er undrar säkert. Hur känns det? Två systrar som
får barn nästan samtidigt och så händer detta ofattbara. Ja, om vi verkligen
tänker efter så känns det rent ut sagt förjävligt. Och då talar jag för
både mig själv och min syster. Vi hade ju så länge sett framemot att vara
föräldralediga samtidigt och att få se våra barn växa upp så nära varandra.
Lyckan skulle ju vara total. Och så nu, det här.
Men då kommer överlevnadsinstinkten in i bilden. Jag vägrar
att släppa in de där tankarna. Både Majken och Olle är för goda för dessa
bittra och förtärande tankar. De tankarna gör ingen skillnad. LIVET hände oss
alla. Livets goda och onda på samma gång. Det finns en enorm kärlek mellan mig
och min syster, mellan mig och alla mina syskon för den delen. En kärlek som
för oss gemensamt framåt.
Majken är underbar och förtjänar all min kärlek. Hon bär ingen
som helst skuld. Hennes liv är hennes eget men det är fint att tänka att hon
kanske kom till tack vare Olle. Om det inte varit för att Olle legat i min mage
hade kanske inte hennes mammas tjat på hennes pappa lett till att hon kommit
till.
Majken och jag trivs i varandras sällskap. Hon känner nog
igen mig sedan länge. Min röst och mitt skratt har hon hört många gånger inuti
sin mammas mage. Nu ikväll låg hon
bredvid mig och sov. Plötsligt börjar hon fäkta med armar och ben och små
oroliga ljud hörs från hennes lilla mun. Då lägger jag min panna intill hennes
och låter hennes händer fatta mina fingrar. Hon blir alldeles lugn och somnar
om. Jag ligger så en stund och känner att hon, det lilla livet, är en
kärleksgåva fylld av läkande kraft och helande energier. Bebisdoften, nappen i
munnen, händerna runt mitt pekfingar och de lätta andetagen. Ljuvliga lilla
Majken.
Jag återgår till att läsa boken ”När tiden stannar” av Malin
Sävstam som förlorade två av tre barn samt sin man i Tsunamin 2004. Jag plöjer
sida upp och sida ned. Började i morse och snart är halva boken avklarad. När
jag läser är jag Malin. Känner hennes smärta, sorg och saknad. Orden, tankarna
och känslorna så bekanta.
Hennes kamp att försöka överleva själv i kontrast till
att försöka vara mamma till det barn som överlevde. Jag känner igen mig i mitt
förhållande till Lasse. Vi börjar hitta varandra någorlunda igen. Jag kan
skratta, skoja och busa med honom igen men fortfarande skulle jag vilja kunna
vara så mycket mer stabil och moderlig för honom. Vi bygger en ny plattform att
stå på och den kommer nog att svaja ett bra tag till innan vi får den att stå
still.
Jag känner igen overklighetskänslorna. Som när Malin
beskriver att hon plockar ned sin makes, Mats, kläder och hon tänker. ”Undra
vad Mats säger när han kommer hem, då får vi köpa nya kläder åt honom”. Jag
kommer ihåg när jag för några veckor sedan städade lekrummet och plockade upp alla
de små legobitarna. Hur det flög genom mitt huvud att; ”det är bäst vi tar bort
de här från golvet så att inte Olle får dem i sig när han kommit tillbaka och
lärt sig krypa”.
Jag känner igen hennes överlevnadsinstinkt när hon mitt i
katastrofen sitter med hårt sargad kropp, efter timmar i helvetets tvättmaskin,
högt upp i bergen utan sina två yngsta barn och tänker. ”Vi kanske kan skaffa
fler barn”. Jag minns såväl ögonblicket då läkaren berättar att Olles sjukdom
är allvarlig och hur han därefter bekräftar min fråga om Olle kommer lämna oss.
I samma ögonblick som han uttalar orden väcks en önskan om fler barn inuti mig.
Jag känner igen den absurda känslan att planera för
dödsannons och begravning. Jag känner igen oförmågan och rädslan att uppleva det som
förut var förknippat med glädje och lycka. Jag känner igen sökandet efter
aktiviteter att fylla dagarna med för att slippa känna och tänka alltför
mycket.
Jag känner också igen den strida strömmen av människor i den
direkta närheten som vill hjälpa till. De som ställer upp, som delar sorgen, de
räddande änglarna.
