De räddande änglarna

Skrivet natten till lördagen:

Efter lunch idag åkte maken på den årliga Laknäsfesten som varar i dagarna tre. Jag och Lasse brukar alltid följa med på den barnvänliga delen av festen men sedan åka hem medan festfolket partajar vidare. I år kunde jag inte förmå mig att följa med. För många okända ansikten, för mycket fest. Jag känner mig för sorgsen, för sargad. Passar inte in bland alla glada, bekymmerslösa människor. Jag med sorgeplakatet, ni vet.

Syster Bella hade tidigare i veckan erbjudit sig att ställa upp som mitt personliga stöd under helgen på hemmaplan men jag insisterade på att hon skulle åka till sina kompisar i Örebro som hon planerat. Istället ringde jag syster Karin idag och frågde om jag fick sova hos dem medan Stefan är borta.

Jag är för rädd att sova ensam. Ensam med Lasse. Mina systrar är mina räddande änglar. Ställer alltid upp. Tar emot. Lyssnar. De får ta i allt. Mitt ständiga ältande, mina vredesutbrott och känslostormar. De svarar, stöttar, kramar och torkar mina tårar. De har sin egen sorg, de är mostrar till en förlorad liten gosse. De behöver också få gråta, älta och skrika. Ibland berättar de om sina känslor som de bär inom sig och skyddar mig ifrån. Då blir jag så ledsen. Jag vill dem inget ont och jag behöver dem. De och många andra bär mig genom sorgen.

Känner ibland sådan skuld. Skuld för allt som hänt. Skuld att jag ibland är ett stormande hav och ibland ett skeppsbrutet vrak. Jag tar sådan plats. Kräver så mycket av dem jag älskar. Jag vet att de protesterar i samma stund som de läser detta men ändå. Jag älskar dem så mycket och önskar dem bara gott i livet.

Så, som så många gånger förr styrde jag bilen till Tylla och tas om hand av lillasyster Karin. Spegelbilden av mig själv. Hon som vet precis hur jag känner och tänker utan att jag ens behöver yppa ett ord. Den nyblivna mamman till Majken. Det gör så förbannat ont att hennes föräldraledighet och upplevelse att bli mamma skulle bli kantad med vår gemensamma tragedi.

En del av er undrar säkert. Hur känns det? Två systrar som får barn nästan samtidigt och så händer detta ofattbara. Ja, om vi verkligen tänker efter så känns det rent ut sagt förjävligt. Och då talar jag för både mig själv och min syster. Vi hade ju så länge sett framemot att vara föräldralediga samtidigt och att få se våra barn växa upp så nära varandra. Lyckan skulle ju vara total. Och så nu, det här.

Men då kommer överlevnadsinstinkten in i bilden. Jag vägrar att släppa in de där tankarna. Både Majken och Olle är för goda för dessa bittra och förtärande tankar. De tankarna gör ingen skillnad. LIVET hände oss alla. Livets goda och onda på samma gång. Det finns en enorm kärlek mellan mig och min syster, mellan mig och alla mina syskon för den delen. En kärlek som för oss gemensamt framåt.

Majken är underbar och förtjänar all min kärlek. Hon bär ingen som helst skuld. Hennes liv är hennes eget men det är fint att tänka att hon kanske kom till tack vare Olle. Om det inte varit för att Olle legat i min mage hade kanske inte hennes mammas tjat på hennes pappa lett till att hon kommit till.

Majken och jag trivs i varandras sällskap. Hon känner nog igen mig sedan länge. Min röst och mitt skratt har hon hört många gånger inuti sin mammas mage.  Nu ikväll låg hon bredvid mig och sov. Plötsligt börjar hon fäkta med armar och ben och små oroliga ljud hörs från hennes lilla mun. Då lägger jag min panna intill hennes och låter hennes händer fatta mina fingrar. Hon blir alldeles lugn och somnar om. Jag ligger så en stund och känner att hon, det lilla livet, är en kärleksgåva fylld av läkande kraft och helande energier. Bebisdoften, nappen i munnen, händerna runt mitt pekfingar och de lätta andetagen. Ljuvliga lilla Majken.

Jag återgår till att läsa boken ”När tiden stannar” av Malin Sävstam som förlorade två av tre barn samt sin man i Tsunamin 2004. Jag plöjer sida upp och sida ned. Började i morse och snart är halva boken avklarad. När jag läser är jag Malin. Känner hennes smärta, sorg och saknad. Orden, tankarna och känslorna så bekanta.

Hennes kamp att försöka överleva själv i kontrast till att försöka vara mamma till det barn som överlevde. Jag känner igen mig i mitt förhållande till Lasse. Vi börjar hitta varandra någorlunda igen. Jag kan skratta, skoja och busa med honom igen men fortfarande skulle jag vilja kunna vara så mycket mer stabil och moderlig för honom. Vi bygger en ny plattform att stå på och den kommer nog att svaja ett bra tag till innan vi får den att stå still.

Jag känner igen overklighetskänslorna. Som när Malin beskriver att hon plockar ned sin makes, Mats, kläder och hon tänker. ”Undra vad Mats säger när han kommer hem, då får vi köpa nya kläder åt honom”. Jag kommer ihåg när jag för några veckor sedan städade lekrummet och plockade upp alla de små legobitarna. Hur det flög genom mitt huvud att; ”det är bäst vi tar bort de här från golvet så att inte Olle får dem i sig när han kommit tillbaka och lärt sig krypa”.

Jag känner igen hennes överlevnadsinstinkt när hon mitt i katastrofen sitter med hårt sargad kropp, efter timmar i helvetets tvättmaskin, högt upp i bergen utan sina två yngsta barn och tänker. ”Vi kanske kan skaffa fler barn”. Jag minns såväl ögonblicket då läkaren berättar att Olles sjukdom är allvarlig och hur han därefter bekräftar min fråga om Olle kommer lämna oss. I samma ögonblick som han uttalar orden väcks en önskan om fler barn inuti mig.

Jag känner igen den absurda känslan att planera för dödsannons och begravning. Jag känner igen oförmågan och rädslan att uppleva det som förut var förknippat med glädje och lycka. Jag känner igen sökandet efter aktiviteter att fylla dagarna med för att slippa känna och tänka alltför mycket.  

Jag känner också igen den strida strömmen av människor i den direkta närheten som vill hjälpa till. De som ställer upp, som delar sorgen, de räddande änglarna.