Inre dialog

Sorgen efter Olle är som en slingrig och skumpig bilfärd. Bilen tar sig över kullar och genom berg och dalar. På dagarna är det lättare att se vägen framför sig och emellanåt, till och med, kunna njuta lite av utsikten. Ibland kör bilen fort utan att veta varför det är så bråttom. Ibland stannar bilen och jag kliver ut och lyssnar, doftar och ser omgivningen omkring mig. På natten är det svårt att köra överhuvudtaget. Då kommer mörkret och skuggorna och bilen sniglar sig fram för att då och då tvärbromsa framför alltför svårgenomtränglig mark eller alltför branta bergväggar.

Dagarna går an men om natten är det svårt. Jag är rädd för mörkret och för natten. I samma stund som skymningen gör intåg rullar det stora vemodet in. Ångesten kommer smygande och jag fruktar ögonblicket då jag måste släcka lampan och sluta ögonen för att somna. Allt som oftast hör jag Stefans snarkningar långt före sömnen omfamnar mig. Jag ligger vaken och försöker hindra de hemska tankarna att ta plats. Ibland kan jag byta ut de hemska tankarna mot timslånga grubblerier över tillsynes helt oviktiga saker som inredning, pyssel och hemmaprojekt. Är det bra eller inte?


Jag är så rastlös. Vill ha saker att göra. Saker jag tycker om. Hjärnan säger det. Jag kanske flyr, och jag struntar faktiskt i vilket. Hjärnan säger att det är bra med idéer och projekt även om jag tror att min kropp inte orkar med i samma takt. Den rastlösa hjärnan går på högvarv mest hela tiden och kroppen får lida.


Värst är det när overklighetskänslorna kommer. När de sköljer över hela kroppen. Jag har drabbats av det värsta. Jag har förlorat ett barn. Det här är en del av mitt liv och något som jag måste leva med. Det har hänt mig. Det finns inget slut på den här sorgen, den kommer finnas kvar så länge jag lever. Jag inser det och det känns både skrämmande och förfärligt.


Men så i min inre dialog, som ofta också blir en yttre dialog mellan mig och mannen i mitt liv, kommer jag till samma slutsats varje gång. Även om det inte finns ett slut på sorgen så är inte mitt liv slut nu. Inte mitt och inte Stefans och inte Lasses. Vi föddes alla tre att vara en del av denna jord. Med livet kommer ett ansvar. Ett ansvar att fylla våra liv med så mycket gott som möjligt. Vi får den här tiden och det här livet och det är upp till oss själva att försöka fylla det med de som vi vill uppleva.


Ingen vet vad som händer efter detta liv. Alla väljer att tro på sitt sätt. Jag funderar ganska mycket på min egen tro. Min syster berättade för mig att en del människor tror att livet är universum som upplever sig självt och det kan jag faktiskt hålla med om när allt kommer omkring. För om allting består av någonting så finns ju allting kvar i universum oavsett form. Olles minsta beståndsdelar, partiklar och atomer finns kvar här i universum precis som mina.


Jag har alltid tyckt det varit otäckt att tänka på universums oändliga storhet eller partiklars oändliga litenhet. Det går inte att tänka oändlighet. Hjärnan har inte den kapaciteten. Jag hoppas inte heller att den mänskliga hjärnan någonsin kommer få den kapaciteten. Vetenskapen bygger på att leta efter svar men jag vill inte ha några svar. Ovissheten kan ibland vara en trygghet och jag väljer att tro på livet som det är.


Jag tror på  att vi, våra liv, finns någonstans mittemellan univesums oändliga storhet och partiklarnas oändliga litenhet. Men jag tror också på en annan dimension. Våra själar. Jag kan bara inte gå med på någan vetenskaplig förklaring när det kommer till själen.  Jag vägrar tro att mina känslor, mina tankar och min vilja bara kan bara kan vara gjorda av signalsubstanser, beståndsdelar och partiklar. För mig är själen något annat, någonting del av något större, något som är omöjligt för den mänskliga hjärnan att förstå.

I den allra, allra bästa förklaringen, som jag väljer att TRO på kommer våra själar återförenas efter detta jordeliv.


Till Olle: Eftersom jag älskar dig, mer än ord någonsin kan förklara, är jag mån om din frihet men jag kommer aldrig säga farväl för jag tror vi möts igen.