Ett nytt liv. Del 2 - Tiden på BB och avd. 33

Ett nytt liv

För dig som vill läsa om förlossningen har jag beskrivit detta i del 1. Nedan följer den beskrivning som gäller bebisens första dagar.

Mycket har hänt de senaste veckorna. Händelser som för alltid kommer förändra vårt liv. Jag kommer nu skriva två inlägg för att bearbeta det som hänt. Den här berättelsen kommer också finnas till för alla som vill veta och förstå. Vi kommer inte orka prata med alla om det som hänt, så jag hoppas den här berättelsen kan ge den insikt alla behöver. Slutligen så vill jag att denna berättelse skall finnas kvar som ett avtryck för att kunna minnas och förstå i framtiden.

Del 2 - Tiden på BB och avd 33

Klockan är nio när vi kommer ned till BB. Vi får ett eget rum. Stefan skall ligga på madrass på golvet. Jag är totalt slut och vill bara sova. Stefan följer med barnmorskan till barnläkaren som just då befinner sig på BB. När han kommer tillbaka berättar han att läkaren inte tyckte ena armen hade rätt reflex. Det kunde bero på att han till exempel blivit svullen där i samband med snittet. En ny kontroll skall göras efterföljande dag.

Vi lägger oss för att sova. Stefan somnar omedelbart och snarkar så högt att jag inte kan sova. Jag plågas av smärtsamma eftervärkar och ber om mer smärtlindrande morfin. Vi småslumrar några timmar. Därefter blir vi flyttade till ett nytt rum eftersom det blivit kris på förlossningen. Stefan får dock fortsatt stanna kvar. Jag minns inte så mycket av dagen då jag var otroligt trött. Jag pratar med pappa och syster Karin om min upplevelse och blir ledsen båda gångerna. Stefan hämtar mat och servar med vatten. Jag är hela tiden törstig och dricker säkert över 6 liter vatten under dagen. Kateterpåsarna fylls gång på gång och byts av personalen. På kvällen kommer jag upp på benen och går några steg. Eftervärkarna har börjat klinga av men jag får morfin en sista gång för att bättre kunna sova. Under natten snuttar bebisen av och till hela tiden. Vi somnar i emellanåt båda två. Jag försöker några gånger lägga ned honom i BB-vagnen bredvid sängen men han sover bäst i min famn.

På morgonen tas katetern bort kommer jag upp och duschar. Sminkar mig lite och vi går och äter frukost. Lyckan är total! Vi går på läkarbesök intet ont anande om vad som startade i just den stunden. Den nya läkaren bedömer bebisen som slö i kroppen. Hon ordinerar barnskötaren att testa blodsockret. Bebisen får därefter lite babysemp, bröstmjölksersättning, och ett nytt blodsocker tas. Han blir inte piggare och beslut tas om att han skall flyttas till avdelning 33, neonatalavdelningen. Vi får följa med dit och läkarna därnere misstänker att han har en infektion. Sänka, blodprover och odlingsprover tas på honom. Sänkan tyder inte på infektion men eftersom den kan vara fördröjd med upp till 24 timmar sätts antibiotika in i förebyggande syfte. Bebisen läggs därefter i en övervakningssäng. Elektroder sätts på kroppen och syremättnaden mäts av en prob som tejpas på foten.

Under dagen går vi fram och tillbaka mellan BB och avdelning 33. Vi får ingen information om vad som gäller och jag känner mig förvirrad. Jag skall tydligen stanna kvar på BB över natten för att efterföljande dag skrivas ut. Samtidigt behöver jag befinna mig nere på avdelning 33 eftersom bebisen lärt sig ammas så bra. På kvällen vid niotiden ordnar personalen på 33:an ett rum så jag kan stanna kvar därnere. Stefan sover på BB. Jag väcks under natten och går upp för att amma var tredje timme, bebisen matas i samband med amning även med babysemp som sprutas in intill bröstet i samband med amningen. Alla påpekar att han är jätteduktig på att suga. Amningstekniken är helt korrekt.

Det har nu blivit torsdag morgon. Jag går tillbaka till BB och väcker Stefan. Jag duschar och äter frukost. Det känns hemskt att vara på BB utan sitt barn. Vi går ner igen för att höra vad läkarna säger på ronden. När vi kommer ner berättar läkaren att bebisen fortfarande känns seg. Misstankarna om att det skall vara en infektion är små, eftersom sänkan fortfarande är låg. Antibiotikan hålls dock kvar ytterligare ett dygn. Det beslutas om ytterligare blodprover och urinprover. Ingenting hittas på dem heller. Ultraljud görs på hjärnan, urinblåsa och njurar. Lungorna röntgas. Inga fel hittas.

Under dagen skrivs jag ut från BB. Jag pratar med läkaren och bryter ihop. Jag klandrar mig själv för att bebisen symptom hade kunnat undvikas om jag inte hade stridit för snitt. Tänk om en naturlig förlossning hade hjälpt. Läkaren tror inte det har med saken att göra alls. Vi pratar länge och jag pratar även med barnmorska och uttrycker önskemål att få prata både med kurator och aurora-barnmorska. Jag blir utskriven och går ned till 33:an igen där Stefan väntar med bebisen. Jag bryter ihop och gråter. Stefan gör likadant. Dagen går som i dimma. Vi går fram och tillbaka till BB eftersom vi får äta där fortfarande. Vi pratar och är oroliga. Kuratorn kommer förbi under dagen och bara lyssnar till allt som hänt. Aurorabarnmorskan kommer ned och vi bestämmer oss för att hon skall kontakta läkaren och barnmorskan som varit med under förlossningen så att jag får prata med dem igen. Jag är tveksam till att träffa läkaren igen men går med på förslaget. Aurorabarnmorskan skall också skicka en kallelse för återsamtal slutet på mars. På torsdagkvällen tas ett beslut om att jag inte skall amma bebisen mer då ett nytt blodprov skall testas. Bebisen får dropp under tiden men provet visar ingenting och jag får börja amma igen vid elvatiden igen. Jag och Stefan tycker att bebisen är lite bättre i kroppen men läkarna verkar frustrerade över att de inte hittar några fel.

På fredagen görs en ny bedömning. Läkarna tycker att han blivit något bättre och kontaktar Uppsala som tycker det är ett jättebra tecken att han äter så bra och att trenden vänt. Det bestäms att inga fler undersökningar skall göras under helgen. Kuratorn kommer tillbaka och vi känner oss tillfälligt lite lugnare eftersom trenden vänt. Läkaren som genomförde snittet kommer och besöker oss trots att han är ledig. Han känns betydligt mer förstående och vi pratar igenom hela förloppet. Han ser heller inga skäl till att snittet skulle vara orsak till bebisens symtom. Stefan meddelar familjerna på hemmaplan då jag inte orkar prata med någon eftersom jag ständigt bryter ihop och brister ut i gråt. Jag mår dåligt över att inte få träffa Lasse och blir ledsen när pappa berättar att Lasse bett mormor om hjälp att få komma hem. Det bestäms att Lasse skall få komma och hälsa på dagen efter och att Stefan då skall åka hem med honom. Jag känner mig direkt väldigt orolig över att lämnas ensam med min oro och det tillfälliga lugnet som vi haft byts återigen till gnagande oro och gråtattacker. Innan jag somnar ber jag för att bebisen skall bli bra. På natten är bebisen är inte nöjd med att ligga själv på övervaket, så jag sover sittandes med honom på magen.

På lördagen mår jag som sämst hittills. Jag bryter ständigt ihop. Sköterskorna ser hur det är ställt och pratar med oss. Hon pratar med läkaren och vi får permission. Vi åker och köper en tårta. Vi kommer hem och mamma och pappa kommer med Lasse. Jag blir gråtfärdig så fort jag ser honom. Jag vill inte gråta så han ser men när jag kramar honom kommer tårarna. Han märker dock ingenting. Vi fikar och pratar med mamma och pappa som stannar med oss hela kvällen. Jag gråter vid något tillfälle och berättar för mamma och pappa att oavsett hur det går så kommer vi älska honom som han är. Det är skönt att vara hemma och bara plocka lite med våra saker. Vi tittar på melodifestivalen och bebisen sover omväxlande i mamma och pappas knä. De tycker han är jättefin. Han liknar farbror Tomas och moster Karin säger de. Han tittar på dem med sina stora blå ögon. Lasse sover mellan oss den natten och bebisen sover i spjälsängen bredvid. Han sover med syreövervakning. Kontakten är dålig och vi väcks av larmet flera gånger. Stefan blir orolig och ringer till avdelning 33. Vi tejpar om proben och sover vidare.

På söndagen kommer svärfar och svärmor klockan åtta på morgonen eftersom vi skall in till avdelning 33 igen för vägning och läkarundersökning igen. Det är en ny läkare så han kan bara konstatera att slöheten i kroppen finns kvar men han kan inte svara för om det blivit bättre eller sämre. Själva är vi åtminstone övertygade om att det inte blivit sämre.

Vi får åka hem igen. När vi kommer hem igen säger Lasse, tack för att ni kom hem. Mitt hjärta blöder. Resten av dagen umgås vi med svärmor och svärfar hela dagen. Vi går till lekparken och Lasse gungar. Han tjuter av glädje. Jag tänker, tänk om bebisen aldrig kommer kunna gunga. Solen skiner och det finns vår i luften. Besöket i lekparken hade varit underbart om inte oron bitit sig fast i kroppen som ett stort öppet sår. Vi pratar med Lasse om att han måste följa med svärmor och svärfar hem på natten eftersom vi måste åka till sjukhuset med lillebror igen på måndagen. Vår kloka underbara lille son går med på detta och vi säger hejdå. Jag gråter en skvätt när han åker. På kvällen går jag upp med bebisen och tar av honom kläderna. Han är vaken och jag observerar hans rörelser. Jag ropar på Stefan och vi tycker båda att han är ytterligare lite bättre. Hoppet väcks. Under natten sover han med syreövervakningen igen och den här gången går det bättre. Han småsnuttar under småtimmarna och sover i min famn.

På tisdagen åker vi in igen och får träffa en expert på området som också i grunden är barnläkare. Han konstaterar att bebisen rör sig bra men är muskelsvag alternativt har problem med styrningen av musklerna. Han tycker dock att det är mycket som är bra. Att han kan suga och äta så bra, att han kan syresätta sig själv och att lungorna är fina. Han kontrollerar reflexerna och tycker iaf att de kan anas. Han berättar för oss att det i sådana här situationer gäller att låta tiden ha sin gång. För att kunna ställa diagnos måste bebisen kontrolleras över tid. Det är väldigt svårt att bedöma muskelstyrka på en liten bebis. Kuratorn kommer tillbaka och lyssnar hon också. Vi pratar mycket när läkaren lämnar rummet över alla de frågor som uppstått.

Barnöverläkaren kommer in i rummet och berättar att vi kommer skrivas ut från avdelning 33 och från och med nu kommer ingå i ett team av läkare som är specialiserade på neurologiska symptom. Dessa skall vi få träffa om två veckor. Vi frågar om utsikterna och svaret bränner värre än det värsta brännsåret. Nu är sannolikheten att något är fel större än att symptomen skall försvinna av sig själv. Jag ställer en massa frågor som nästan inga går att besvara. Det enda vi vet i dagsläget är att han är mer slö i sin kropp än vad vi förväntar oss av ett nyfött barn. Hur allvarliga hans symptom är kan ingen i nuläget besvara. Läkaren kan inte svara på om bebisen en dag kommer kunna gunga. Han berättar dock att det fortfarande är positivt att han äter bra och inte har någon defekt på lungorna. Han gör en fysisk undersökning och tycker också att bebisen blivit bättre sedan senaste bedömningen i fredags. Det i sig är också positivt. Innan vi skrivs ut tas ett kompletterande blodprov och hörseln kontrolleras. Han hör bra. Jag och Stefan pratar lite när vi blivit ensamma. Det känns på sätt och vis skönt att veta att vi måste ställa in oss på att något är fel samtidigt som hela kroppen bara vill brista och önska att allt bara kunde försvinna och bli bra.

Vi är tysta hela vägen hem. När vi kommer hem äter vi och jag säger att jag skall se bebisen gunga om jag så skall behöva gjuta en form för honom att sitta i. Vi brister ut i gråt båda två men på nått sätt kommer vi snabbt tillbaka igen. Vi har för länge sedan bestämt oss för att vi älskar vår son precis som han är. Han är här nu, och vi vill inte ha något annat barn. Han är fantastiskt vacker och charmar alla med sin vakna blick och stora blå ögon. Vi kommer göra allt vi kan för att hela familjen skall få ett så bra liv som möjligt. Det bästa vi kan göra just nu för stunden är försöka bara vara här och nu och behandla honom och oss själva precis som om vi kommit hem med honom direkt från BB.

Vår önskan är att alla i vår omgivning behandlar oss precis som vanligt. Vi kommer självklart ha bra och dåliga dagar kring det här men det är inte synd om oss. Vi är jätteglada och stolta över vår lilla gosse och förväntar oss att alla andra ser honom för den han är, precis som vilket barn som helst. Hur han sedan utvecklas och vem han blir kan bara framtiden svara på. Det enda som vi med säkerhet vet är att vi älskar honom för precis den han är.

För oss är han en otroligt söt liten gosse som vi gett namnet Olle.

/Evelina 2012-03-12

PS

Det är idag tisdag 2012-03-13 och i morse spelades Björn Afzelius låt - Du är det finaste jag vet – på radion. Jag hör mig själv börja storgråta, nästintill skrika. Det är en blandning av sorg, oro, rädsla, glädje och lycka som kommer ut. Lasse kommer in och försöker trösta. Han hämtar en filt att torka min tårar med och undrar varför jag är ledsen. Jag kan inte svara på det, men säger att mamma och pappa ibland också kommer behöva vara ledsna. Det kan bli så svarar Lasse.

Du är det finaste jag vet

Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

Friheten är ditt vackra namn, vänskapen är din stolta moder,
rättvisan är din broder, freden är din syster,
kampen är din fader framtiden ditt ansvar.

Ja du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.

DS