Ett nytt liv. Del 1 - Förlossningen

Ett nytt liv

Mycket har hänt de senaste veckorna. Händelser som för alltid kommer förändra vårt liv. Jag kommer nu skriva två inlägg för att bearbeta det som hänt. Den här berättelsen kommer också finnas till för alla som vill veta och förstå. Vi kommer inte orka prata med alla om det som hänt, så jag hoppas den här berättelsen kan ge den insikt alla behöver. Slutligen så vill jag att denna berättelse skall finnas kvar som ett avtryck för att kunna minnas och förstå i framtiden.

Del 1 - Förlossning

Egentligen började allt natten till skottdagen, den 29 februari. Lasse och jag åkte på magsjuka nästan samtidigt. Hela natten plågades jag av kräkningar och samtidigt drog värkar igång. Vi ringde till förlossningen men fick rådet att avvakta, så länge jag kände fosterrörelser skulle allt vara OK.

Jag hade dock de sista veckorna under graviditeten känt väldigt lite fosterrörelser. Jag påtalade detta vid flera tillfällen för min barnmorska och begärde till och med en extra kontroll. Allt tycktes dock vara helt normalt vid kontrollerna. Magen växte som den skulle och hjärtljuden var bra. Så länge jag kände rörelser minst en gång per dag, vilket jag också gjorde, så var det OK tyckte hon.

På eftermiddagen, onsdagen, efter magsjukan ringde vi till förlossningen igen eftersom jag kände mig så orolig för att jag inte känt några rörelser under hela natten. Samtidigt blev också värkarna starkare. Då fick vi rådet att åka in om jag inte kunde känna minst tio rörelser under de följande två timmarna. Efter 1,5 timme åkte vi in eftersom jag inte känt något alls.

Väl därinne hänvisades vi till ett separat rum för ”smittade”. Hjärtljuden kontrollerades omedelbart med ultraljud och bebisen mådde bra. CTG kopplades på magen för att mäta bebisens hjärtljud och mina värkar. En undersökning gjordes som visade att värkarna var ”falska”, dvs inte skulle sätta igång en förlossning. Jag fick Bricanyl och Alvedon som fick värkarna att stanna av. Sedan åkte vi hem igen.

Dagarna som följde var fortsatt turbulenta. På torsdagen fick vi hjälp av mamma och pappa med barnvakt. Både jag och Lasse fick i oss lite mat och trodde att magsjukan var över. Lasse kräktes dock på affären när han handlade med mormor och jag började kräkas igen på natten. På fredagen kände jag mig dock mycket piggare igen förutom att jag hade börjat få klåda på kroppen, framförallt på fötterna, och brunfärgat urin. Jag kände till att leverpåverkan kan ge klåda i samband med graviditet men jag lade ingen större vikt vid detta eftersom jag ibland har klåda på fötterna ändå. Att urinen hade så konstig färg trodde jag berodde på vätskebrist.

På fredagen drabbades även mamma av magsjuka men allt verkade lugnt i magen så vi bara hoppades att förlossningen skulle vänta på sig så alla skulle hinna bli ordentligt friska igen. Lördagen mådde jag fortsatt OK, bortsett från klådan och det färgade urinet. På kvällen efter melodifestivalen mådde jag lite halvdant och gick och lade mig. Jag vaknade vid midnatt och kräktes igen. Dock kändes det inte längre som magsjuka utan som väldig obalans med för mycket syra i magen. Dagen efter kissade jag i en burk på morgonen då urinet nu blivit helt brunt. Jag googlade på symtomet och förstod att klådan och det färgade urinet kunde hänga samman. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen som kopplade mig till förlossningen som gav oss rådet att åka in på kontroll. Vi ringde efter mamma som kom och skulle vara barnvakt. Vi tog med oss den redan färdigpackade BB-väskan och åkte in, även om vi trodde att vi skulle bli hemskickade igen.

När vi kom in blev vi återigen hänvisade till rummet för ”smittade”. Jag hade lite sammandragningar och dessa och barnets hjärtljud kontrollerades med CTG. Sköterskan reagerade direkt när hon såg provet med urin jag tagit med mig. Hon ringde läkaren som begärde blodprover. När blodproverna gjorts kom sköterskan tillbaka och sa att vi nog inte skulle bli hemskickade eftersom proverna inte alls såg bra ut. Det blev en nervös väntan på läkaren som konstaterade att jag hade graviditetshepatos. Jag kände redan till att detta i värsta fall kunde göra så att bebisen dog i magen. Läkaren förklarade dock att botemedlet helt enkelt var att få ut bebisen och att eftersom vi nu var under uppsikt så var det ingen fara för bebisen. Eftersom jag gått en vecka över tiden bestämdes det att försök skulle göras för att sätta igång förlossningen. Stefan gick och flyttade bilen och under tiden gjorde läkaren en vaginal undersökning som sved och gjorde väldigt ont. Han konstaterade snabbt att livmodertappen inte alls var mogen.

Vi flyttades till BB och en ”tampong” som innehöll prostaglandin sattes in. Denna skulle sitta i 24 timmar varvid en ny bedömning skulle göras om inte förlossningen då kommit igång. Klockan hade hunnit blivit fyra på eftermiddagen och under hela kvällen kändes ingenting. Stefan fick också sova kvar och vi somnade runt elvatiden på kvällen. Klockan fyra på natten vaknade jag av lite molande mensvärk. Jag bad en sköterska kontrollera att bebisen mådde bra och det gjorde den fortsatt. Jag slumrade vidare till klockan 05.30 men började känna att sammandragningarna blev smärtsamma. Jag väckte Stefan och sa att det kanske kommit igång. Sedan dröjde det inte länge förrän värkarna blev ”oändligt” starka. De kom helt oregelbundet, ibland med bara en minut mellan och ibland upp till fem. CTG kontrollerades åter och jag visste inte hur jag skulle ligga eller sitta för att stå ut med smärtan. Försöka slappna av var helt omöjligt. Klockan sju gick det inte längre. Jag bad att så snabbt som möjligt få komma till förlossningen för att få hjälp och vi fick komma upp dit nästan direkt. Jag hade flera värkar på vägen dit och fick stanna i trappan och andas.

När vi kom upp till förlossningen fick vi ett rum och hjälp av en jätteduktig barnmorska. Hon instruerade mig hur jag skulle använda lustgasen samt ordnade så att prostaglandintampongen togs ut. Värkarna blev därefter mer regelbundna, 3-4 på 10 minuter. Jag andades på jättebra i masken tyckte både barnmorskan och Stefan men tyvärr hade mina värkar ingen normal stegring utan gick från ”noll till hundra” nästan direkt. Eftersom lustgasen hade en fördröjning på 15 sek så var det svårt att få effekten precis när det gjorde som ondast.

Runt niotiden kom en läkare och kände hur öppen jag var, 2-3 cm vilket var överraskande bra med tanke på hur sluten livmodertappen varit dagen innan. Jag bad om bedövning redan då, eftersom smärtan var outhärdlig, men skulle få vänta 1-2 timmar till och 4 cm öppenhet. 45 minuter senare bad (bönade) jag barnmorskan att göra en kontroll och eftersom jag då redan var öppen 4-5 cm kom narkosläkaren och gav mig epiduralbedövning.

Den gjorde verkligen underverk. Jag kände ingen smärta alls längre. Värkarna fortsatte precis som tidigare och under hela eftermiddagen så öppnade sig livmodern cm för cm. Jag var uppe och gick fram och tillbaka i korridoren, eller satt på en pilatesboll, nästan oavbrutet för att låta gravitationen göra sitt. Allt såg ut att gå kanonbra ända till klockan fyra på eftermiddagen. Då var jag öppen 8 cm och alla väntade på att vattnet skulle gå. Det som hände var dock istället att värkarna glesades ur men blev å andra sidan längre, cirka 2 minuter/värk. Barnmorskorna, som för övrigt var fantastiska, tippade fortfarande på att barnet skulle komma ut före tolvslaget.

Vid halvåtta på kvällen hade det fortfarande inte hänt något mer varvid beslut togs om att ta hål på hinnorna. Värkarna blev därefter lite mer intensiva men inget mer hände med öppningsgraden. Tempen mättes och det visade sig att jag fått feber. Jag började också känna mig allt mer trött och lade mig ner för att slumra en stund. Jag låg då på sidan vilket gjorde att bedövningen ”rann” bort på ena sidan av livmodern varvid det började göra ont där igen.

Vid skiftbytet fick vi den mest erfarna barnmorskan på hela förlossningen och hon gav oss en plan för att som hon sa ”överhuvudtaget ha en chans att få barnet att komma ned i bäckenet”. Jag skulle stå upp och vagga från sida till sida så mycket som möjligt för att få barnet att komma ned. Jag följde planen så gott det gick men började bli väldigt trött och darrig. Jag fick en extra skjuts med bedövning för att få bort obalansen som blivit i bedövningen och det lyckades.

Vid klockan halv tolv togs beslut om att sätta in värkstimulerande dropp för att intensifiera värkarbetet ytterligare. Detta hade jag en rädsla för, som jag skrivit i min födelseplan, eftersom det kan öka risken för att livmodern spricker när man som jag är snittad en gång sedan tidigare. (Detta hände för min moster när hon födde sitt andra barn).

Redan i detta läge började jag känna mig ytterst tveksam till att det här skulle gå den naturliga vägen. Barnmorskan förklarade att droppet skulle sättas in och ökas successivt och kontrollerat, vilket gjordes de efterföljande två timmarna. Under helat tiden satt jag upp i sängen och slumrade medan barnmorskan kände på min mage hur livmodern jobbade. Vid klockan två på natten väckte hon mig och sa att livmodern inte slappnat av mellan två värkar och att hon måste gå och rådfråga läkaren. Stefan satt och vakade under tiden och när hon kom tillbaka hade jag haft en värk som pågått i 14 minuter. Barnmorskan stängde då av droppet och satte in Bricanyl för få värkarna att stanna av. Hon kontrollerade att jag inte hade några smycken på mig, vilket jag tolkade som att hon trodde det skulle bli snitt.

Läkaren kom in i rummet och jag var helt övertygad om att han skulle ta beslut om snitt. Han tyckte dock att vi inte gjort ett riktigt försök ännu. Han tyckte vi kunde fortsätta med droppet längre. Jag blev både chockad, besviken och arg och argumenterade för snitt. Jag sa tydligt att jag inte orkade mer och att jag tyckte det verkade lönlöst att fortsätta eftersom inga framsteg hänt på 10 timmar. Han svarade med att säga att han inte skulle föreslå en fortsättning om han inte trodde på den. Jag sa slutligen att jag inte ville ifrågasätta hans kompetens men att det är min kropp det handlar om att jag inte ville mer. Då, äntligen, tog han beslut om snitt!

Läkaren gick ut och barnmorskan kom tillbaka.  Jag bröt ihop totalt och började storgråta. Jag kände mig illabehandlad och kände att jag ”kört över” läkaren i en stund då jag istället hade behövt allt stöd och medkänsla i världen. Barnmorskan försökte lugna och det kändes som att hon var på ”vår sida”. Hon sa att nu skall vi se till att det kommer ut ett friskt barn och berättade att när en förlossning startar på konstgjord väg kan det sluta med snitt eftersom livmodern egentligen inte är redo för en förlossning.  Jag sa att jag inte ville träffa läkaren något mer men barnmorskan berättade att han kommer vara med och genomföra snittet. Det kändes obehagligt.

Barnmorskan, ytterligare en sköterska och en narkosläkare gör i ordning mig för snittet och så småningom rullades jag ned till operationssalen. Eftersom epiduralen kopplades ur i samband med beslutet började värkarna kännas starka återigen på vägen ned till operationssalen. Jag kände hur jag började må illa och paniken började växa i kroppen. Jag hade inte glömt smärtan från morgonen och blev livrädd för att värkarna skulle bli lika starka som då. Jag började skaka i hela kroppen och hackade tänder. Jag kunde omöjligt slappna av. Jag fick dropp och bedövning sattes in igen så att jag inte kände något över magen. Snittet genomfördes och jag hörde hur den gamla ärrvävnaden klipptes upp undan för undan. Narkosläkaren gav mig en syrgasmask men jag upplevde det som om jag inte kunde andas. Under hela snittet satt Stefan bredvid mig och försökte få mig att slappna av. Det var omöjligt. Hela armarna skakade kraftigt. Bebisen kom ut 02.47 och skrek omgående. Det var en pojke. Stefan och barnmorskan tog hand om honom och klippte navelsträngen. Stefan höll honom i sin famn eftersom jag fortfarande låg och skakade. Jag syddes igen och hade barnet på mig en liten stund men var för rädd och panikslagen för att orka en längre stund.

Det bestämdes att Stefan och bebisen skulle följa med barnmorskan upp till förlossningen medan jag skulle ligga på uppvaket och försöka lugna ner mig en stund. Stefan och de andra gick iväg. Narkossköterskan försökte lugna mig, men det gick inte. Jag började må illa och kräktes. De ringde till narkosläkaren som kom tillbaka och ordinerade efedrin. Paniken släppte lite efter att jag kräkts och jag rullades sedan iväg till uppvaket. Långsamt blev jag bättre och bättre och efter cirka en timme rullades jag upp till Stefan och bebisen. Stefan låg då med bar överkropp med lillen på sig. Han vägde 3980 gram och var 52 cm lång och låg och sög på sin lilla hand. Vi pratade om att vi tyckte han var lik sin storbror. Han är underbar och äntligen här!

Barnmorskan kom in och hoppades att allt nu skulle kännas bättre. Vi grät en skvätt både jag och Stefan. Det var all spänning som släppte. Vi låg alla tre och slumrade in på småtimmarna och var väldigt, väldigt trötta. Barnmorskan kom in och sa hej då eftersom hennes pass var slut. Den nya barnmorskan gav mig smärtstillande morfin och kom sedan in med den traditionsenliga frukostbrickan. Vi åt och rullades därefter ned till BB.

Fortsättning följer del 2.