Sitter och läser forumet på Små änglars hemsida. Människor som skriver några rader om saknaden efter sina små änglar. Hur dem gick bort spelar ingen roll jag förstår oavsett hur det känns. Hur onaturligt det är. Att barn, så felfria, söta och underbara inte får fortsätta finnas här på jorden.
Nästan alla som skrivit är utom sig av sorg och nästan ingen utrycker någon glädje över livet. Det gör ont. Det gör så ont att jag är en av dem.
Jag förstår vad som har hänt mig. Det har gått in. Tror jag i alla fall. Men jag har inte förstått att jag är en av dem som skall bära en sorg med mig resten av mitt liv.
Jag vill inte må dåligt. Jag ville inte vara sorgsen. Jag vill inte vara trasig. Jag kan acceptera att det är så nu men rädslan för att det här är resten av livet gör mig livrädd. Jag förstår inte hur jag skall orka vara så här resten av livet. Jag vill ju bli mig själv igen. Jag vill kunna titta på dem jag älskar, Stefan och Lasse, utan att känna vemodet rulla in. Jag vill kunna vara med när Lasse leker utan att känna mig ledsen för att Olle inte fick vara med. Jag vill kunna titta på bilderna på Olle och känna mig glad över hur fin han är istället för att känna tårarna bränna bakom ögonlocken.
Även kroppen har sorg. Jag har varit sjuk ända sedan veckan innan Olle gick bort. Förkylningar, halsont, öronverk, feber kommer och går hela tiden. Mitt immunförsvar verkar ha förintats, antagligen på grund av den psykiska anspänning den här processen skapar. Jag längtar efter mig själv. Att få vara frisk och försöka påbörja någon slags väg tillbaka. Jag längtar efter att springa. Springa så fort att jag inte orkar tänka.
Nu skall Stefan hämta Lasse på dagis och jag skall ta en dusch och sedan gå ut och plantera några blommor. I eftermiddag åker vi till syrran och luktar på Majken och tittar på deras verandabygge och Sverigematchen ikväll. Livet går vidare och jag skall kämpa för glädjen.
Många kramar
Käraste Evelina jag är så ledsen över att du är en av dem som kommer att leva med en sorg resten av livet. Men jag vet att du är en av dem som kommer att bära sorgen som en erfarenhet som gör dig till en människa med flera dimensioner och mera djup.
SvaraRaderaDu kommer att uppskatta livet och nuet mer än många andra, du kommer att vara mera empatisk och ett stöd för många. Du kommer alltid att uppskatta det du har så mycket mera och du kommer att hitta tillbaka till lyckan igen !
Olle har redan givit dig så mycket klokhet och insikt, jag vet att han kommer att fortsätta att berika ditt liv.
Jag önskar dig lyckan och styrkan tillbaka!
Kram/Anna
Älskade Evelina, vilken vacker begravning ni hade för Olle! Jag är övertygad om att han log och glittrade med sina vackra ögon från sitt moln på himlen.Det ÄR hemskt..väldigt onaturligt att små underbara barn,felfria o söta inte får fortsätta finnas här på jorden. Det är såå fel såå fel att sådant här kan få hända!Sorgen måste du få känna,tillåta dig att vara sorgsen när du är det. Sorgen är som en berg-o-dal-bana..men sorgetopparna kommer att komma mer sällan framöver. Tiden läker inga sår..men med tiden så gör de inte lika ont. Glöm inte bort din man som även han bär på en sorg,kramas,pussas o dela på sorgen. Sedan kommer Lasseman att komma som en solstråle o lätta upp er, precis som barn gör, de lever här & nu,barn är underbara:-)Ni ska inte glömma Olle, han kommer alltid att vara med er alla. Vilket UNDERBART vackert foto på familjen Stark, låt det ha en central plats i ert hem! Glädjen kommer tillbaka,tro mig..varför skulle inte du få känna glädje till livet och glädjas med dem du älskar mest, din familj..de betyder ju trots allt mest. Önskar dig och din familj en helande och varm sommar, smultron på grässtrån och bruna barfota ben och solvarma pussar;-) Ta hand om varandra, kärlek till er i massor.
SvaraRaderaMånga kramar till er alla/Minna
Evelina, jag är säker på att du kommer känna glädje igen. Att du kommer må bra. Olle kommer alltid vara en del av dig men livet går vidare tids nog. Oroa dig inte för hur det kommer vara i framtiden. Var bara här och nu och låt allt som hänt er få sjunka in. Olle gav dig en gåva, gåvan att verkligen uppskatta livet och få dig att se vad som verkligen betyder något. Jag är säker på att även ni upplevde den där obeskrivliga villkorslösa kärleken som är så otorligt stor. När jag har känt mig nere så brukar jag tänka att nej, det var inte såhär Elliot ville att jag skulle leva mitt liv. Jag tänker att jag lever för honom också, att han på något sätt får uppleva livet genom mig och jag är långt ifrån klar med mitt liv här på jorden. Massor med kramar och kärlek till er ♥
SvaraRaderaJag tror helt säkert att ni och vi klarar av att gå vidare men ett är säkert finaste lilla Olle glömmer vi aldrig. Tycker vi hade en härlig eftermiddag i Norddalens blomsterprakt och i Säterdalen i söndags. David och du visade att ni har barnasinnet kvar. Trots att inte Lasse ville så åkte ni den stora rutchkanan. Det kommer även jag göra när armen är bra igen och då hoppas jag att Lasse också vill åka med sin gamla mormor. Tack för glassen! Nu är jag i Stockholm och trivs rätt bra på mitt enkelrum. Hoppas få se er i helgen. Kramar från mor och trippel-mormor.
SvaraRaderaHamnade här av en slump..är nu 3 och ett halv år sedan vi miste vrår dotter i e obotlig sjukdom..Tiden går men det slutar aldrig göra ont....Vissa dagar är bättre vissa sämre men tomheten i hjärtat kan aldrig någon göra ngt åt, man måste lära sig leva sida vid sida av sorgen och det är svårt...förbannat svårt....Kram från en änglamamma!
SvaraRaderawww.jozzan.com
test
SvaraRaderaKan verkligen inte förstå vad det betyder att mista ett barn.
SvaraRaderaHar en helt annan erfarenhet. Har nyligen träffat min biologiska mor, som av en ännu okänd anledning adopterade bort mig. Mötet var helt magiskt. Precis som att vi träffats förut (vilket vi ju hade också) och tanken att hon är min biologiska mor är helt naturlig. Jag dömer henne inte för att jag vet att hon gjorde det för att hon trodde jag skulle få det bättre. Trots detta har det inte gått en dag för henne som hon inte tänkt på mig. Ett så stort felsteg går aldrig att glömma. Men vi njuter av tiden nu. Nu har ingen av er valt er situation, ni har gjort det bästa ni har kunnat och förmått för Olle och han har haft det så bra tack vare er. Han kom till er och fyllde era liv och lämnade er så att ni skulle minnas honom så fin som bara han kunde vara. Som tur är behövde han inte lida så länge, tror det är det som är så fint med dig att du verkligen inte ville att Olle skulle lida. Du kanske känner glädje för att du vet att ni har varit perfekta för honom och han har varit perfekt för er, under den korta stund han var med er? Men ni har ju inte gjort något "fel" ni har bara älskar er son.
Hej Evelina!
SvaraRaderaJag läser allt du skriver, nästan med andakt, för du beskriver allt så fint.
Skönt att begravningen blev precis så som ni önskade. Ni har gjort allt för att det skulle bli bra. Så fantastiskt fina bilder du har lagt ut! Ballongerna måste har varit underbara att följa i luften. Jag är säker på att Olle såg dem från sin himmel. Antagligen har han också fångat den som Lasse skickade upp till honom - den var ju till och med adresserad!
En dag när regnet öste ner här hemma sa min dotter att det nog är änglarna som leker med vattenspridaren i solen i himlen. Den bilden tyckte jag var så fin. Alla änglabarnen leker tillsammans - med vattenpistoler och i vattenspridaren när det är så där varmt så att man inte vill göra något annat än att vara nära vatten. Jag tänker på det nu när det regnar - och jag tänker på er - och jag tänker på Olle.
Vi känner inte varandra alls, men det känns som om ni står mitt hjärta nära i alla fall.
Lev i kärlek - så som ni gjorde när Olle levde!
Massa kramar / Linda