Leva vidare

I två stycken fint inslagna lådor på vinden ligger hälsningar från vårt bröllop. Gästerna skrev dem på vår bröllopsfest och vi skulle få öppna dem ett år senare. Kartongerna står fortfarande oöppnade, hälsningarna ligger kvar där i. Jag klarar inte av att öppna kartongerna och läsa om hur det var tänkt att livet skulle bli, alla lyckönskningar och all glädje.

Ett år efter bröllopet levde vi med en dödsdömd liten gosse i famn, vi var till Gävle på familjefotografering. En lycklig dag. En av de sista, för efter ytterligare en vecka till var han borta.

Jag har bra dagar, det har jag. Ibland lägger sig lugnet och det känns bra. Livet kommer aldrig bli det samma mer, så är det bara, men det kan bli bra ändå. Det finns inget program, inget facit, ingen instruktionsbok för livet. Det som sker det sker och jag måste låta livet ha sin gång. Det tar tid att acceptera den insikten.

Förut kunde jag ha en tidshorisont på flera månader framåt, ibland år. Den tidshorisonten har krympt till dagar och veckor istället. Egentligen inget som direkt är sämre men i mötet med andra människor som är kvar i ekorrhjulet och som har längre tidshorisonter kan påminnelsen om hur det en gång var bli smärtsam.

Ibland när jag är i mataffären och handlar brukar jag studera och fantisera om de andra som handlar. De nyförälskade tonåringarna som köper chips och cola till videokvällen. Det äldre paret i kassan som handlar tillsammans. Hon packar upp varorna på bandet, kött och potatis, Werthers original, och bakelser i papperspåse. Hon gör sig ingen brådska. Han i andra änden som plockar ned varorna i kassar. Teamwork. I hyllan vid blöjorna. En nybliven mamma med babyn i barnstolen väljer mellan pampers och libero. Barnen som står vid smågodiset och ivrigt tar för sig av karamellkungens läckerheter. På vägen ut. De lyckliga familjerna med vagnarna fulla av matkassar på väg hem till fredagsmyset. Vid frukten. En liten pojke i rullstol och hans mamma. Ser glad ut. Jämför. Kunde varit jag och Olle om några år.

Okej, jag inser, min fantasi glamouriserar. Jag har i själva verket ingen aning om hur deras liv ser ut när de kommer hem. Varken vilken lycka eller vilka sorger som har drabbat deras liv. Jag vet bara att jag är där jag är nu och när jag åker hem är det till ett hus där det fattas en person och till ett liv som inte blev som det var menat.

Det är ett faktum som alla vi berörda så sakteliga försöker anpassa och förhålla oss till. Livet kommer att bli bra ändå. Det tror jag. Vemodet kommer att blekna med tiden, säkert blossa upp ibland, men det kommer en dag när vi också står där med kundvagnarna fyllda med matkassar på väg hem på fredagsmys.

Jag har kommit en liten bit på vägen. Jag har accepterat sanningen, det har jag nog gjort hela tiden. Ilskan över orättvisan och existentiella frågor har jag tryckt undan, men det är klart att jag också tänker:

Varför just vi? 

Gud. Finns Gud? Vad är gud? Jag har ingen aning. I nästan halva mitt liv har jag varje kväll bett till det jag kallade för gud. Bett att alla i min familj, släkt och vänner skall få vara friska och olycksfria. Det har jag slutat med. 

Mening. Finns det någon mening med det här? NEJ, NEJ, NEJ!!! Det finns ingen mening med det här. Olle skulle ha fötts frisk. Det var det som var meningen. Han skulle finnas hos sin familj nere på jorden nu. Det var det som var meningen. Han skulle växa upp i vårt hus. Det var det som var meningen. Han och Lasse skulle leka, brottas och bråka med varandra. Det var det som var meningen. Inte det här.

Livet i ekorrhjulet. Det som var. Jag saknar det. När allting snurrade runt, runt. Lämna, jobba, hämta. Handla, koka, fixa. Leka, läsa, natta. Träna, TV, slappa. Städa, feja, knoga. Bygga, spackla, måla. Pyssla, sy och sticka.

Nej okej… där gick jag för långt, sticka har jag aldrig gjort men ändå. Jag saknar det där hjulet. Det bekymmersfria ekorrhjulet. Synd att jag inte visste det jag vet nu. Där sprang jag runt och gjorde stora bekymmer utav små och skapade problem som inte fanns.

Vakna! Hållå! Vad håller jag på med. Ekorrhjulet, vad är det att sträva efter egentligen. Ekorrar skall inte springa runt i hjul. De skall sitta i granaa, skala kottar och hoppa på tallegrenar i det fria. De skall höra barnen och om de snubblar gör det inget. De finns alltid en mamma, eller någon annan att springa hem till. Någon som kan bädda ned och plåstra om.

Livet går vidare.