Hjälp hjältarna gunga!

Sedan Olle föddes finns det några personer som står mig mycket varmt om hjärtat fastän jag aldrig träffat dem. Riktiga hjältemammor. De gav mig hopp, kärlek och omtanke under tiden Olle levde och har funnits som stöd i vår sorg. Erika, Jessica, Madde, Jenny, Rosa, Caroline, Ninnie och Emma. Jag vet att ni alla kämpar på olika sätt. Fortsätt med det! Ni är fantastiska!

Och de ännu större hjältarna är barnen! Bella, Della, Jesper, Oskar, Viktor och Melvin.

Och de vackraste hjälteänglarna. Olle och Elliot.

Flera av dessa familjer finns att läsa om via länkar på min blogg.

Det är också många fler hjälteänglar, änglaföräldrar och änglaanhöriga som jag precis har fått kontakt med. Ni är alla hjältar som kämpar med sorgen, livet och lyckan. Tack för att ni finns och delar med er.

Jag skulle vilja hjälpa er så mycket jag kan och en hjältemamma som sträckt ut sin hand precis just nu är Jenny. Jag uppmanar nu alla mina läsare att läsa hennes berättelse på nedanstående länk och rösta för att en liten hjälte, en liten Oskar, skall få kunna gunga hemma i trädgården nästa sommar.

http://www.dromstipendiet.se/145

Kommer ni ihåg att jag i ett av mina första inlägg skrev att jag skulle se Olle gunga om jag så skulle behöva gjuta en form för honom att sitta i. Och jag fick se Olle gunga! Han gungade i min famn en gång i lekparken. Att jag verkligen fick det betyder enormt mycket för mig idag. Och varje gång Lasse gungar så ropar han "Hej Olle i luften!" eller "Hej Olle i skyn!"




Olle du kommer alltid gunga med mig, med pappa och med Lasse.

Att få se sitt barn gunga, se glädjen och skratten, är för de flesta föräldrar en självklarhet men för mina små hjältar och mina hjältemammor betyder det en stund av total lycka.

Lyssna gärna på Eva Dahlgrens låt Gunga mig. En bra beskrivning av mitt och mina hjältemammors liv.

http://www.youtube.com/watch?v=Jv_yLx5vOMQ

Gunga Mig: Älskade tro mej
jorden är rund
allting kan hända
om du blundar en stund
vakna upp och allting är
bak och fram och upp och ner
vad sanning är
hm…vem vet

Älskade tro mej
av allting jag lärt
ett enda att minnas
resten är ingenting värt
ena dagen i himmelen
nästa dag i skuggan av den
livet gungar mej
gungar mej
fram
och tillbaka
fram
och tillbaka
upp på ett dunvitt moln
ner i svarta hål
gungar mej
fram
och tillbaka
fram och tillbaka
älskade följ med mej
finn din rytm med mej
gunga mej

Älskade tro mej
livet är som en hiss
det enda som skrämmer
är om den nån gång står still
en våning upp mot framtiden
nästa sekund ner i källaren
livet gungar mej
fram
och tillbaka
fram
och tillbaka
upp på ett dunvitt moln
och ner i svarta hål
gungar mej
fram
och tillbaka
fram och tillbaka
älskade följ med mej
finn din rytm med mej
kom gunga mej

Midsommar

Lasse hade fått ledigt från sina föräldrar på midsommarafton och lovat att ta hand om sin mormor och morfar istället. De tog sig en svängom på gammelgården i Borlänge medan mamman och pappan styrde siktet mot Torsång.

Karin och Erik ställde till med stor fest på deras veranda med fantastisk utsikt över älven. Det fanns mycket att fira. Erik fyllde 29 år, verandan är klar och Majken firar sin första midsommar.

Vi var hela 15 unga ungdomar som festade dagen och natten lång. Jag och Stefan kände oss väl mottagna och med i gänget. Olle var med oss i hjärtat och vi kände oss båda glada och lyckliga under hela festen. Jag kommer aldrig glömma Mackans "felsägning" när han kom. En felsägning som inte kunde ha blivit mer rätt. Han frågade: vad har du Olle då? Jag svarade med ett leende: Ja Olle han är i himlen han och Lasse han är med mormor och morfar.

Både vi och Lasse säger ofta fel. Vi kallar Lasse för Olle och Lasse kallar Majken för Olle. Jag tycker det är ett bevis på att han fortfarande är med oss. Han är nära och en del av familjen. Vår gulle Olle.

Åter till midsommarfirandet. En riktigt lyckad dag helt enkelt; silllunch, ångbåtsparad, stångresning, 10-kamp, sällnäsplanka, marängsvisch, godis och chips, glada människor, solsken, pipiga heliumröster, matchogrillning och icke att förglömma: halvnakna män, hip hop och tomgångskörning med skotern i garaget.

Kyrkbåtar och ångbåtar i älva!

Silllunch

Sång för födelsdagsbarnet

Majken och mamsen

En skäggig sköning

Majken och Bella

Stången kom upp i år igen. 

Gren 1 i 10-kampen

Gissa vem som var lekledare och domare?

Sällnäsplanka... mums

Svinga råtta med släng.

Pastapussar

Kasta stövel lag 1

Kasta stövel lag 2

Majken höll reda på oss alla och var solskenet själv hela dagen.



Söt i sjömansklänning

En söt nattfjäril i liten krans som moster gjorde till sötnosen.

Tack alla för en härlig dag och kväll allesammans.

Midsorg

Jag i hallonröd tunn midsommarklänning. Nytvättat hår. Röda klackskor. Gnistrande armband. Solen skiner. Gotye på högsta volym i bilen. Jag minns dig och Lasse när ni dansade i köket. Det gör ont. Tårar rinner. Sprutar ut. Rösten spricker. Hulkar. Midsommarafton en glädjens dag. Midsommaafton en sorglig dag. För du är inte här. Älskar dig Olle. Vill vara stark men jag kan inte Olle. Jag saknar dig. Du fattas mig.

Pangbrud med vuxendamp?

Jag sitter i köket nu och skriver. Köket ser inte alls ut som det brukar. Ingrodd disk på diskbänken sedan igår. Viktiga papper utspridda över hela köksbordet. Smutstvätt på kökssoffan. Brödsmulor på golvet. Befriande att det är så på ett sätt. Jag orkar inte bry mig. Jag mår dåligt över att det ser ut som det gör. Egentligen vill jag alltid ha ordning omkring mig. Stefan också. Men ändå, ett stort steg, att det kan få se ut så här.

Istället för att först plocka i ordning och sedan ge sig själv utrymme att göra något bra så gör jag det braiga först. Imorse gick jag raka vägen ut med kaffekoppen ut i solskenet och lapade sol. För att sedan lägga mig på mage och läsa lite i Mia Skäringers bok. Därefter vardagsmotion med gräsklipparen. Sedan en tur till psykologen och slutligen hem till Karin och Erik för lite pastasallad på deras veranda i kvällssolen. Vi har nyss kommit hem och istället för att ta tag i ”plocket” sätter jag mig vid datorn och skriver. Stort Evelina. Bra Evelina.

För att inte tala om förra veckan. Jag fick min första P-bot. Vilken revolution Evelina. Lite wild and crazy minsann.

Hos psykologen idag pratade vi mycket om samtalet igår. Om min och Stefans relation. Jag mår inte bra just nu. Jag bara grubblar och grubblar. Gråter och gråter. Så jävla förvirrad. Undrar vem jag är egentligen. Känner inte igen mig själv. Hur skall då Stefan känna igen mig?

Idag när jag klippte gräset så tänkte jag på Stefan. Hur jag så ofta tänker att jag verkligen hittat rätt man. En man att vara väldigt rädd om. En tiopoängare som jag inte klarar mig utan. En guldklimp som gör mig hel. En klok man som tar hand om mig. Men så kommer det inre jaget och frågar. Evelina, är du lika bra för honom? Evelina, är du värd att vara rädd om? Evelina, har du egenskaper som han beundrar? Evelina, är du hans pangbrud som han inte vill klara sig utan?

Det inre jaget ställer sig tveksam i den frågan. Så många gånger tycker jag att ”alla” är så rädda om Stefan medan jag blir tagen för givet.  

Min syster sa det själv idag. Att det beror på att jag hela tiden visar och säger vad jag känner medan Stefan är den som bär känslorna inuti. Då är det lätt att ta ”Stefans parti” fast han inte ens bett om det. Jag som i själva verket vill ha partiet och lite ”tyck synd” blir utan.

Jag tycker till och med många gånger att jag behöver ”be om ursäkt” för de egenskaper som jag innerst inne beundrar hos mig själv.  Jag undrar tillexempel varför jag säger att jag nog har en släng av vuxendamp istället för att vara stolt över min enorma drivkraft, idérikedom och energi.

Svaret på den frågan finns inte hos någon annan än mig själv. Det börjar bli hög tid att den här bekräftelsesökerskan bekräftar sig själv för en gångs skull.

Det känns väl som en lätt uppgift. Jag är bra. Nu har jag sagt det. Tror ni det gick in. Nej. Jag har varit sådan jag är i 30 år nu. Men om jag ägnar de nästkommande 30 åren att försöka tänka om så kanske det går in när jag fyller 60. Det känns som ett ganska rimligt mål. Eller, det var nog lite ambitiöst föresten. Vi säger väl när jag blir 100 för säkerhetsskull J.

Såg ni, nu gjorde jag det igen. Skämtar bort allvaret. Jag blir förbannad på mig själv. Jag försöker ju inte ens förändra mig. Jag som alltid har trott att jag älskar förändring inser att det gäller inte när det kommer till att förändra sig själv.

Men ändå. Kanske är den där P-boten, disken, smulorna ett första steg. Olle, det blev du som fick lära mamma ta sina första trevande steg istället för tvärtom. Älskar dig för det mitt hjärtegull. Godnatt min skatt.

Min bästa kompis framtiden

Idag har det varit en sådan där känslomässigt turbulent dag. Vi hade återbesök hos Olles läkare och kuratorn på sjukhuset. Inte konstigt att känslorna svallar alltså.

Kuratorn mötte upp oss och jag är tacksam över att vi skulle sitta i hennes rum istället för läkarens rum. Det rum som förändrade vårt liv för alltid.

Jag grät under samtalet men jag beundrar Olles läkare så mycket . Jag har varit så arg på honom under den här resan, men jag har bett honom om förlåtelse för det.  ”Do not shoot the messenger…”

Hans röst, fraseringar och tonläge har etsat sig fast och jag kan när som helst framkalla hans ord ur minnet. Han utstrålar lugn, förståelse, medmänsklighet och omtanke. Inga svar är givna utan han belyser alltid flera alternativ.

Han och många andra som vi träffat på vår resa, har beundrat den uppslutning som funnits kring Olle och den kärlek och öppenhet som vår familj har visat. När Olle hade lämnat oss kom till och med min gammelfarfar, 92 år, till sjukhuset för att se Olle en sista gång och ta farväl. Läkaren sa idag att det varit en speciell, i det närmaste andaktsfull stund även för honom. Min farfar så gammal och Olle så liten mitt emot varandra i olika världar.

När vi kom hem satt jag och Stefan och pratade länge med varandra. Alla runt omkring oss säger att vi har en äkta och kärleksfull relation. Vi undrar ibland vad de menar men vi väljer att tro på orden. Dock är det svårt, oavsett hur nära vi står varandra, att dela en sorg.  Vi behöver olika utrymme och tänker olika. Stefan vill vara i nuet och inte tänka på framtiden. Han är ganska duktig på det. Jag ser upp till Stefan och vill göra som honom. Någonting säger mig också att ”alla andra” håller med Stefan.

Därför har jag försökt, jag försöker hela tiden, leva i nuet. Det går sådär. Jag gillar inte nuet. Nuet är ingen nära vän för mig. Jag saknar min bästa kompis framtiden. Framtiden och jag har mått bra ihop. Vi klickade från första stund och har så många gånger smidit fantastiska planer. Framtiden och jag har alltid varit ett vinnande koncept.

Nu har framtiden gått ifrån mig och lämnat mig ensam kvar. Ho Ho, det ekar tomt efter framtiden. Kvar står nuet och morsar försiktigt på mig. Jag tittar skeptiskt på nuet och undrar vad det är för en typ. Är nuet någon att lita på och någon att finna trygghet med.? Jag vet inte. Jag tvekar och tvivlar. Nuet verkar jobbigt, osäkert, ovant och inte alls lik mig. Hur skall det här gå? Kan vi verkligen bli vänner? Bästa kompisar?

När Olle var här kändes nuet uppenbart. Då var det en gåva att lära känna Olle och en utmaning att lära känna nuet. Nu är nuet inte självklart längre. Olle fattas mig. Det gör ont. Nuet innehåller sorg och det är jobbigt. Sorgen rymmer så mycket mer än bara Olle. Jag känner mig totalt vilsen. Jag har tappat både kartan och kompassen och ser inte stigen för alla träd. Jag famlar i mörker och försöker hitta skydd. Skydd från vinden, regnet, ljuden och skuggorna.

Tänk om nuet inte fungerar för alla. Jag vet inte om det fungerar för mig. Jag känner mig inte lycklig i nuet.

Låter jag bitter och egoistisk. Ja förmodligen. Men jag behöver få vara det nu. Jag är så tacksam för de jag älskar och jag vet att jag borde fokusera på dem just nu och ingenting annat. Men det är svårt. Jag vill så gärna segla iväg med mina tankar och tänka på framtiden i alla fall.

Jag är en sökare som sällan är nöjd. Jag mår bra av det och känner mig trygg när jag har något, mer eller mindre stort, projekt att tänka på.  Livets ”projekt” har avlöst varandra: utbildning, körkort, Stefan, vidareutbildning, instruktör, exjobb, jobb, hus, renovering, utbyggnad, Lasse, nytt jobb, bröllop och sen Olle.

Jag har ibland tänkt att här går jag fram som en ångvält. Undra vad ”folk” skall tycka. De tänker nog; den där hon kommer nog att bränna ut sig snart. Eller, stackars den där karln som har en sådan energisk fru. Eller, den där hon kan inte vara riktigt frisk som aldrig tar det lugnt… etc.

Men ”gott folk” vad jag tror ”ni” inte kanske tänker på är att jag faktiskt någonstans mår bra av just detta. Att vara mitt i mina pågående projekt. Att vara den där idérika inredaren, den där flitiga hantverkaren, den där studsande instruktören, den freekade bridezillan och den grävande journalisten. Det är en trygghet för mig. Att ha något att fokusera på. Att ständigt vara på väg framåt. Det är då jag lever mina drömmar.

Så nu då? Kommer jag bli en annan människa nu? Kommer jag att förändras? Vill jag förändras?

Många svåra frågor. Antagligen kommer jag att förändras. Konstigt vore annars. Men jag tror inte jag skall ha alltför stora ambitioner. Det är nog inte så att jag blir omstöpt i en annan form, utan mer som att någon filar lite på kanterna.

Jag kommer nog att fortsätta vara en sökare. En sökare som försöker uppfylla mina drömmar. Och jag vet vad min största dröm är…

Leva i nuet eller inte. Jag skall försöka. Nuet och jag kanske kan komma lite bättre överens men jag tror aldrig vi blir bästa vänner. Framtiden knackar på och jag vill så gärna öppna dörren. Hälsa den gamle vännen välkommen tillbaka och börja smida nya planer…

En månad

En månad har gått sedan Olle lämnade oss. Vi saknar honom. Vi längtar efter honom. Vi tänker på honom. Vi drömmer att få återse honom en dag. Vi pratar med honom. Vi frågar honom om råd. Vi undrar om han är här då och då. Vi funderar på om han har fjärilsvingar att flyga med där i himlen.

Vi måste fortsätta gå här på jorden med eller utan trasiga skor. Vi måste låta blommornas skönhet och doft träffa näsa och ögon. Vi måste smaka på sommarens första jordgubbar. Vi måste känna solens strålar värma kinden. Vi måste le mot varandra och fortsätta. Bara fortsätta.

Livet är inte rättvist men livet är värt att leva. Livet är inte långt men vi lever här en gång. Livet gör ont men livet gör också gott.

Saknaden efter Olle och lyckan över Lasse. Det är så dubbelt. När jag är lycklig och glad för att jag har Lasse säger samvetet att jag sviker Olle. När jag sörjer Olle säger samvetet att jag måste finnas till för Lasse.

Att leva är svårt. Det finns så mycket i livet som är underbart, bra, positivt, härligt, lyckligt, fantastiskt, oerhört och mäktigt. Men det finns också så mycket som är sorgligt, ledsamt, tungt, svårt, jobbigt, negativt, olyckligt och litet. För oss är alla de här känslorna nära. De bråkar och slåss och krigar med varandra. De går hand i hand och försöker att bli vänner med varandra.

Lära sig leva med sorgen säger man. Är det det vi försöker göra? Jag tvekar och tvivlar. Gillar inte alls det utrycket. Jag vill inte leva med någon sorg. Jag vill lära mig leva med livet.

Livet innehåller just nu långa och många samtal med vänner, familj och terapeufter. Vi berättar vår historia och tänker, vänder och vrider på orden. Lär känna varandra och oss själva.

Livet har också bjudit på en utflykt till Säterdalen med mormor och morfar, verandabygge och glasstund i Torsång, korvgrillning och lek med familjen Carlberg/Nilsson och besök hos Lasses bästa kompis Alrik med familj på gatan bredvid.

Fantastiska Nordalen i Säter.
Pappa brukar gå där och ropa efter Olle.
Där finns det ingen som undrar vem man ropar på.  

Stolta morföräldrar

Familjen picknick

Bella tar igen sig.

Lasse släppte smörblommor till Olle i ån och
tittade på hur de flöt under bron till andra sidan.

Lasse och Davve i egen hög person

På besök i Säterdalens fäbod.

Lasse vill också vara med och bygga "banda" (veranda)
hemma hos Ekke och Kani i Torsång

Mr Noggrann provar sågen.

Lasse tittar på båtarna som sjösätts...

... och kastar macka med mamma

Majken, hon sover mest eller kräks...

.... och titt som tätt bjuder hon på ett ljuvligt leende.

En av dem

Sitter och läser forumet på Små änglars hemsida. Människor som skriver några rader om saknaden efter sina små änglar. Hur dem gick bort spelar ingen roll jag förstår oavsett hur det känns. Hur onaturligt det är. Att barn, så felfria, söta och underbara inte får fortsätta finnas här på jorden.

Nästan alla som skrivit är utom sig av sorg och nästan ingen utrycker någon glädje över livet. Det gör ont. Det gör så ont att jag är en av dem.

Jag förstår vad som har hänt mig. Det har gått in. Tror jag i alla fall. Men jag har inte förstått att jag är en av dem som skall bära en sorg med mig resten av mitt liv.

Jag vill inte må dåligt. Jag ville inte vara sorgsen. Jag vill inte vara trasig. Jag kan acceptera att det är så nu men rädslan för att det här är resten av livet gör mig livrädd. Jag förstår inte hur jag skall orka vara så här resten av livet. Jag vill ju bli mig själv igen. Jag vill kunna titta på dem jag älskar, Stefan och Lasse, utan att känna vemodet rulla in. Jag vill kunna vara med när Lasse leker utan att känna mig ledsen för att Olle inte fick vara med. Jag vill kunna titta på bilderna på Olle och känna mig glad över hur fin han är istället för att känna tårarna bränna bakom ögonlocken.

Även kroppen har sorg. Jag har varit sjuk ända sedan veckan innan Olle gick bort. Förkylningar, halsont, öronverk, feber kommer och går hela tiden. Mitt immunförsvar verkar ha förintats, antagligen på grund av den psykiska anspänning den här processen skapar. Jag längtar efter mig själv. Att få vara frisk och försöka påbörja någon slags väg tillbaka. Jag längtar efter att springa. Springa så fort att jag inte orkar tänka.

Nu skall Stefan hämta Lasse på dagis och jag skall ta en dusch och sedan gå ut och plantera några blommor. I eftermiddag åker vi till syrran och luktar på Majken och tittar på deras verandabygge och Sverigematchen ikväll. Livet går vidare och jag skall kämpa för glädjen.

Många kramar

Begravning

Wikar Olle Stark

* 6 mars 2012
† 16 maj 2012

Torsångs kyrka

8 juni 2012

I fredags var det så dags för Olles begravning. Och om en begravning kan vara underbar så var den det. Olle hade till och med ordnat så det var underbart väder.

Jag åkte till kyrkan redan klockan 11 och då stod kistan där och väntade i kyrkan. Jag sa hej Olle och sen började jag arrangera blommor och föremål precis så som jag ville att det skulle se ut.

Hela begravningscermonin var fyllda av symboler, vackra ord och sånger. Det kanske verkar konstigt men jag kommer visa några bilder här på bloggen för er, som inte var där, men ändå vill veta hur det såg ut och hur det var.

På kistan hängde vi en jättestor, fantastisk vacker, krans av liljekonvaljer med ljusblå band. På banden stod det. "Vi älskar dig för Evigt" på det ena och på det andra. Mamma, pappa och Lasse. Ovanpå kistan stod ett litet hjärta med röda små rosor. Jag lade också dit Olles pippitröja och ovanpå den låg en avbild av Olles ena fot i gips. Jag Stefan och Lasse hade våra pippitröjor omkring våra axlar som en symbol för vår familj. Olles pippitröja låg på kistan och vi hade våra kring axlarna.

Vi älskar dig för evigt

En ballong från mamma, pappa och Lasse

Ser du din tröja och fot på kistan.

Till vänster om kistan ställde vi ett bord med vita dukar. Till höger på bordet brann Olles dopljus och i en glasflaska stod en liten liljekonvaljbukett. Glasflaskan kommer från neonatalavdelningen och i den blandade vi ersättning till Olle under hans första dagar i livet. Framför flaskan och ljuset stod Stefans fantastiska elektronikleksak han konstruerat och byggt ihop helt själv till Olle. Olles boksstäver tändes och släcktes efter varandra. Till vänster på bordet stod en till liljekonvaljbukett och den gröna elefanten Olle fått i present.

Bordet med allas blommor till dig.

Till höger om kistan fanns ett fantastiskt arrangemang. I centrum fanns vår familjetavla i Canvasduk på staffli. Den föreställer hela familjen i likadana pippitröjor med Olle i mitten. På golvet nedanför tavlan fanns ett stort blomsterhjärta från farmor och farfar och farbror med familj. Bredvid det en stor björn med ett blomsterarrangemang och ett hjärta i famn från mormor och morfar och mostrar och morbröder med familj. Två blomsterkvastar låg på golvet. Den ena från Stora Enso och den andra från släktingarna i Stockholm och Motala. På Olles amningskudde satt Alfonsfiguren och två nallar han också fått i present. I badbaljan simmade tre "näckrosor" och två badankor.




Det vackraste arrangemanget till bara dig.

Du kommer alltid att vara en del i vår familj.

Programmet vi gjort var väldigt fint. Begravningsakten inleddes med klockringning följt av en sång från Ronja Rövardotter på orgel. Sedan sjöng vår solist Ing-Marie "Sång till friheten" till tonerna av sin gitarr. Otroligt fint. Länk till orginalet finns här.

Efter det sjöng församlingen "Tryggare kan ingen vara" och sedan tog prästen vid och höll ett vackert griftetal. Istället för att säga "av jord är du kommen..." så sade han, efter önskemål från oss, "av stjärnstoft är du kommen, stjärnstoft skall du åter bli". Och istället för att lägga sand på kistan så satte han två vita fjädrar i hjärtat med de röda blommorna. Fjädrarna symboliserar både änglavingar och att fjädrar var något vi ofta lekte med tillsammans med Olle.

Därefter var det dags för Avskedet och jag, Stefan och Lasse tog varsin ballong, en röd, en gul och en blå och gick fram till kistan. Vi satte fast ballongerna på kistan i det röda hjärtat. Vi sa några ord till vår Olle och lämnade också varsin handbukett på bordet till vänster om kistan. Lasse hade bestämt sig för att han ville ha gula blommor så hans bukett var gjord av smörblommor och daggkåpa. Jag och Stefan hade varsin i liljekonvalj.

Sedan tog alla närvarande adjö på samma sätt. Nästan alla grät. Den som grät minst var nog jag. Vi kände stödet och medlidandet från alla inblandade. Fantastiskt att ni alla ville komma. När alla tagit adjö var bordet fullt med små buketter, de flesta i liljekonvalj. Även en ängel i garn och en liten nalle med änglavingar låg på bordet. Så fint. Under hela avskedet spelades sången "Nu i ro" på stora orgeln. Samma sång sjöng jag för Olle många gånger under hans kämpartid på sjukhuset.

När alla tagit farväl sjöng Ing-Marie min egenskrivna version av "Mors lilla Olle" ackapella i kyrkan. Texten kommer från djupet av mitt hjärta och är skriven till dig Olle. Jag älskar dig så mycket.

Mors lilla Olle i hjärtat bo
skänker sin värme så att jag får ro.
Minnena små utav ögonen blå
hjälper mig då att så ensam här gå.

Brusandebrus, vem som susar där
ljuslågan fladdra, är det du som är här.
Mamma är vaken, och Olle blir glad
giver mig kraften och natt blir till dag.

Klappar sin mamma med händer små
nöjd med att vara här i en vrå.
Mamma hon viskar till dig du är här
hör du, min Olle jag håller dig kär.

Far fick nu se dem, sa du är fri
Lasse kom in och lät leken förbli.
Olle min broder är alltid min vän
kramar från alla vi möts snart igen.

Prästen fortsatte akten och läste begravningsbönerna tillsammans med församlingen. Därefter sjöng vi sången Barnatro tillsammans. Den sista versen är fortfarande magisk då den precis beskriver vad jag gjorde Olles sista timmar i livet. Jag höll honom i min famn, jag sjöng för honom och jag överlämnade honom i änglars hand när jag kände hans sista andetag med min hand på hans mage.

Likt en seglare i hamn

blev du lugn i modersfamn,

ömt hon smekte dig och sjöng om himlens land.

Hennes stämma blev så varm,

när du låg vid hennes barm,

hon din framtid lade tryggt i änglars hand.

Barnatro, barnatro,

till himmelen du är en gyllne bro!

Barnatro, barnatro,

till himmelen du är en gyllne bro!

Begravningsakten avslutades med att Ing-Marie sjöng en av de vackraste sångerna som finns, nämligen "Himmlen är oskyldigt blå" ackompanjerad på piano följt avslutningsmusik "Hjärtats saga" på Orgel. Länk till solosången finns här.

När alla närvarande lämnat kyrkan dröjde vi oss kvar länge och tog kort. Stefan grät mycket. Jag var bara helt tom, men ändå lycklig över att begravningen varit så fin. Jag tog med mig Olles tröja, dopljuset och elektronikleksaken ned till församlingshemmet där gästerna, kaffe och tårta väntade. När jag kom dit kände jag en omedelbar önskan om att få gå tillbaka till kyrkan igen. Jag tog med mig min syster Karin och Majken. När vi kom dit hade de mesta av blommorna redan lyfts ut ur kyrkan och lagts på kyrkbacken. Kistan stod där lika naken som på morgonen när jag kom. Jag brast äntligen i gråt på riktigt. Satte mig ned och kramade om kistan. Pratade en stund med Olle innan jag tillslut kunde gå ut igen. Känslan av att nästa gång jag kommer in i kyrkan är kistan borta kändes jobbig men ändå lite lättare när jag hade gått dit en sista gång.

Jag pratade inte med så många under fikat. Jag sökte mig till de människor jag kände behov av att söka stöd hos. Ni vet vilka ni är. Tack för att ni finns. Prästen läste upp de kondoleanser vi fått. Många människor har skänkt pengar till Olles barnfond. Vi vill tacka så fantastiskt mycket för det. Jag kommer meddela här på bloggen när vi gör uttag ur fonden.

Minnesstunden avslutades med att gästerna skrev hälsningar till Olle på heliumballonger. Ballongerna släppte vi allihop tillsammans medan vi gemensamt ropade "Hej Olle i luften". Lasse hade valt en orange ballong och på den hade Lasse ritat ett O. O som i Olle. Jag skrev "Mors lilla Olle, mamma älskar dig". Stefan skrev "Pappa också och Lasse med förstås." Det var fantastiskt fint och stort att se ett femtiotal ballonger samtidigt stiga upp i skyn. Som ett fyrverkeri av glada färger.

Lasses O till dig.

Ett fyrverkeri av ballonger

"Hej Olle i luften"

Vi tittade länge efter ballongerna.

Kvällen avslutdes hemma hos Karin och Erik med god mat och nära och kära. Tomheten gjorde sig förstås påmind men jag kände mig ändå lycklig över att vi gett Olle den finaste begravning som någon kan tänkas få.

Jag vill tacka så mycket för all hjälp. Ing-Marie för vacker sång och vackra blommor. Du är en klippa! Prästen, kantor och vaktmästare för era strålande insatser. Mamma, pappa, Barbro, Roger, Karin, Erik, Bella, Marie och mormor med flera för all hjälp med arrangering, bakning, dukning, diskning och matlagning mm.

Innan vi åkte hem på kvällen åkte vi förbi kyrkan och tittade på blommorna. Då hade den röda ballongen försvunnit. Istället avtecknade sig ett moln som en ballong rakt ovanför kyrkan och när vi kom hem till huset fanns ett annat moln som liknade en ballong ovanför lekparken. Vem vet, kanske var det Olle som kommit och hämtat den röda ballongen och har den i himlen, där han är nu.

Olles "molnballong". Fotot taget hemma från oss när vi kom hem.

 Vi Älskar dig för Evigt Olle.

Hold me now

Vi sitter i soffan. Maken lyssnar på låtar i sin mobiltelefon. "Fix you:s" toner träffar trumhinnan. Jag kommer att tänka på en av världens bästa låtar, enligt mig. Nämligen Jonny Logans "Hold me now". Jag googlar texten och lyssnar. Förstår innebörden på ett helt annat sätt än tidigare.

Olle jag saknar dig så mycket. Älskade unge! Här nere på jorden går dagarna och vi förbereder din begravning. Tro inte att vi tycker det är jobbigt. Vi gör det som en hyllning till dig och din livsgärning. Liljekonvaljer i massor har vi plockat tillsammans hela familjen. De doftar underbart. Begravningsprogrammet är färdigt och så fint. Bilden på dig är underbar. Du är underbar. Sångerna vi valt är vackra. Mamma har till och med skrivit en egen sång till dig. Vänta bara när du får höra den i kyrkan på fredag. Den är värd att vänta på. 

Liljekonvaljerna doftar på verandan

Medan du väntar får du lyssna på Hold me now. En schlagerpärla som mamma älskar. Känn min kärlek. Älskar dig. Du är här nu och jag håller dig i famnen. Mammas trygga famn finns för alltid kvar. Länk till sången finns här

 

 

Veckans bus och upptåg

En vecka till har gått. Vårt lilla busfrö Lasse, Lassemannen, Laslo Stark hjälper oss att leva. Olle ler i himlen när han lyssnar på Lasses vuxna vokabulär och när han gör sina hyss som platsar mer än väl i Lönneberga socken i Småland.

Jag skulle vilja dela med mig lite av vad denna lilleman sagt och gjort. Tyvärr har han upptäckt svordomar. Ibland hör vi honom säga "jävla hiit" och tyvärr tror jag inte vi kan skylla på någon annan än oss själva. Häromdan sa han "jävla bra, jävla bra, jävla bra, inte bra". De orden kommer dock från ingen mindre än Sean banan. I likhet med sin mamma verkar lillemannen hittat sin kärlek till schlagern. "Vejle" (Loreen) är fortfarande favoriten men Sean banan med sin "kingen-dänga" ligger på god andraplats.

I morse när jag, för ovanlighetens skull, klädde mig i en hallonrosa klänning sa han. Åh mamma vad fin du är. Jag vill också ha klänning. Mitt mammahjärta ler. Många små pojkar vill också vara prinsessor och visst skall han få en egen blåsa att förgylla sin tillvaro med. Tänk, jag har en egen liten schlagerprinsessa. Erik, du får nog börja jobba lite nu om du skall få över honom i hip-hop-träsket och pappa Stefan, det känns som vägen till The Doors-musiken är lång att vandra.

I bilen idag sa han. "Hörru du Bella" följt av "Hörru du pappa" följt av "Hörru du mamma". Ja du Lasse, "Hörru du Lasse".

Över till veckans hyss. Får se om jag kan komma ihåg allt.

• Lillemannen har prövat om en toalettrulle kan flyta i toaletten. 
• Busen har också agerat konstnär med tuschpenna på sin bobbycar, på sina byxor, på sina ben och på mammas kökssoffa. Han var hur nöjd som helst medan mor och far bara suckar.
• Mammas älskade trägolv i köket fick smaka på en burk med vattenfärgsvatten. Vi upptäckte inte skadan förrän morgonen efter men som tur var gick det att torka bort.
• Lasse tyckte pappas hår på vår fina nya Canvastavla, med hela familjen, såg ovårdat ut och kammade därför hela tavlan med kam. Som tur var gick det bra det med.
• Pappa upptäckte med förskräckelse att busungen hade en av mammas pencillintabletter i munnen. Den hade han som av en händelse hittat högt upp i mammas garderob. Oansvariga föräldrar, ja jag vet, men vi upptäckte skadan i tid.

Veckan har också bjudit på livets första arbetspass i grävmaskin, bak i kvadrat, sommarens första mjukglass, en tur i Liljeqvistska parkens egen karusell och hämtning av bästaste Bella i Öret.

Vi bakar rabarberpaj

Lasse gräver. Häftigt

Puss

Snurr

Bakar gaffelkakor med mormor

Bus i morgonljus

Med bästaste Bella på samma restaurang vi var med Olle för inte alls längesedan.
 Jag slår vad om att Olle sitter där på elefanten och skrattar.

Vill också berätta något som jag tyckte var väldigt fint den här veckan. Vi åt spaghetti och köttfärsås och Lasse blev besviken över att ketchupen "försvann" (blandades med maten). Då sa jag: Ketchupen finns ändå. Den smakar fast den inte syns. Det är som med Olle, han syns inte men han finns ändå. Lasse accepterade mitt svar och åt glatt vidare. Min mage blev inte bara mätt, den blev lycklig också.

Vill också länka till min systers blogg och hennes fantastiska inlägg om Olle. Det tycker jag ni alla skall gå in och läsa. Tack Karin för allt! http://kungkarda.blogspot.se/