En stund på jorden

Somliga säger vi lever i evighet, 

fast döden är det sannaste som dom vet.

Andra säger lyckan finns i ett ögonblick,

fast dom aldrig hann i fatt de dom fick.

I kärlek och hat, fiende, kamrat,

glädje och sorg, hydda och borg.

Tar vi ett kort på barnen i sommar tid, 

när dom dansar, när vi dansar.

En stund på jorden.

Om du går runt i cirklar, eller rakt dit du vill, 

om du står långt i från eller tätt intill.

Vi spar alla lögner till morgonen efter,

och reser dom glas som föll under festen.

I kärlek och hat, fiende, kamrat.

glädje och sorg, hydda och borg.

Tar vi ett kort på barnen i sommartid,

när dom dansar, när vi dansar.

En stund på jorden.

Tar vi ett kort på barnen i sommartid,

när vi dansar, när vi dansar.

En stund på jorden. 

Lasse testar sin nya fyrhjuling.

Blåsa "blubblor" som Lasse säger.

Det gäller att ta i.

Sommarens första båttur.

Olle min älskling du finns med oss överallt. Jag väljer att tro att det är du som visat dig som den vackraste blomman i mammas rabatt. Jag har inga röda pioner i min rabatt. Bara rosa. Men i år var det en pion som började växa före alla andra mitt i rabatten och när den slog ut var det en röd. Röd som kärleken. Röd som hjärtat. Röd som kärleken. Din kärlek till mig, pappa och Lasse.

Olles pion

Jag slog upp betydelsen av Pion. Så här skriver Carina Solöga. Pion. Fånga dagen. Just nu är allt bra. Jag tillåter mig att njuta av den här dagen. Låt inte oro inför framtiden förmörka dagen.

Oroar mig för framtiden är precis vad jag plågas av just nu. Därför Olle, tack för att du är så klok och försöker hjälpa mamma. Du är den klokaste människa som jag någonsin mött. Jag är oändligt tacksam att du kom till just mig.  

Från Olle till alla där ute. Fånga dagen!  

Hjälp hjältarna gunga!

Sedan Olle föddes finns det några personer som står mig mycket varmt om hjärtat fastän jag aldrig träffat dem. Riktiga hjältemammor. De gav mig hopp, kärlek och omtanke under tiden Olle levde och har funnits som stöd i vår sorg. Erika, Jessica, Madde, Jenny, Rosa, Caroline, Ninnie och Emma. Jag vet att ni alla kämpar på olika sätt. Fortsätt med det! Ni är fantastiska!

Och de ännu större hjältarna är barnen! Bella, Della, Jesper, Oskar, Viktor och Melvin.

Och de vackraste hjälteänglarna. Olle och Elliot.

Flera av dessa familjer finns att läsa om via länkar på min blogg.

Det är också många fler hjälteänglar, änglaföräldrar och änglaanhöriga som jag precis har fått kontakt med. Ni är alla hjältar som kämpar med sorgen, livet och lyckan. Tack för att ni finns och delar med er.

Jag skulle vilja hjälpa er så mycket jag kan och en hjältemamma som sträckt ut sin hand precis just nu är Jenny. Jag uppmanar nu alla mina läsare att läsa hennes berättelse på nedanstående länk och rösta för att en liten hjälte, en liten Oskar, skall få kunna gunga hemma i trädgården nästa sommar.

http://www.dromstipendiet.se/145

Kommer ni ihåg att jag i ett av mina första inlägg skrev att jag skulle se Olle gunga om jag så skulle behöva gjuta en form för honom att sitta i. Och jag fick se Olle gunga! Han gungade i min famn en gång i lekparken. Att jag verkligen fick det betyder enormt mycket för mig idag. Och varje gång Lasse gungar så ropar han "Hej Olle i luften!" eller "Hej Olle i skyn!"




Olle du kommer alltid gunga med mig, med pappa och med Lasse.

Att få se sitt barn gunga, se glädjen och skratten, är för de flesta föräldrar en självklarhet men för mina små hjältar och mina hjältemammor betyder det en stund av total lycka.

Lyssna gärna på Eva Dahlgrens låt Gunga mig. En bra beskrivning av mitt och mina hjältemammors liv.

http://www.youtube.com/watch?v=Jv_yLx5vOMQ

Gunga Mig: Älskade tro mej
jorden är rund
allting kan hända
om du blundar en stund
vakna upp och allting är
bak och fram och upp och ner
vad sanning är
hm…vem vet

Älskade tro mej
av allting jag lärt
ett enda att minnas
resten är ingenting värt
ena dagen i himmelen
nästa dag i skuggan av den
livet gungar mej
gungar mej
fram
och tillbaka
fram
och tillbaka
upp på ett dunvitt moln
ner i svarta hål
gungar mej
fram
och tillbaka
fram och tillbaka
älskade följ med mej
finn din rytm med mej
gunga mej

Älskade tro mej
livet är som en hiss
det enda som skrämmer
är om den nån gång står still
en våning upp mot framtiden
nästa sekund ner i källaren
livet gungar mej
fram
och tillbaka
fram
och tillbaka
upp på ett dunvitt moln
och ner i svarta hål
gungar mej
fram
och tillbaka
fram och tillbaka
älskade följ med mej
finn din rytm med mej
kom gunga mej

Midsommar

Lasse hade fått ledigt från sina föräldrar på midsommarafton och lovat att ta hand om sin mormor och morfar istället. De tog sig en svängom på gammelgården i Borlänge medan mamman och pappan styrde siktet mot Torsång.

Karin och Erik ställde till med stor fest på deras veranda med fantastisk utsikt över älven. Det fanns mycket att fira. Erik fyllde 29 år, verandan är klar och Majken firar sin första midsommar.

Vi var hela 15 unga ungdomar som festade dagen och natten lång. Jag och Stefan kände oss väl mottagna och med i gänget. Olle var med oss i hjärtat och vi kände oss båda glada och lyckliga under hela festen. Jag kommer aldrig glömma Mackans "felsägning" när han kom. En felsägning som inte kunde ha blivit mer rätt. Han frågade: vad har du Olle då? Jag svarade med ett leende: Ja Olle han är i himlen han och Lasse han är med mormor och morfar.

Både vi och Lasse säger ofta fel. Vi kallar Lasse för Olle och Lasse kallar Majken för Olle. Jag tycker det är ett bevis på att han fortfarande är med oss. Han är nära och en del av familjen. Vår gulle Olle.

Åter till midsommarfirandet. En riktigt lyckad dag helt enkelt; silllunch, ångbåtsparad, stångresning, 10-kamp, sällnäsplanka, marängsvisch, godis och chips, glada människor, solsken, pipiga heliumröster, matchogrillning och icke att förglömma: halvnakna män, hip hop och tomgångskörning med skotern i garaget.

Kyrkbåtar och ångbåtar i älva!

Silllunch

Sång för födelsdagsbarnet

Majken och mamsen

En skäggig sköning

Majken och Bella

Stången kom upp i år igen. 

Gren 1 i 10-kampen

Gissa vem som var lekledare och domare?

Sällnäsplanka... mums

Svinga råtta med släng.

Pastapussar

Kasta stövel lag 1

Kasta stövel lag 2

Majken höll reda på oss alla och var solskenet själv hela dagen.



Söt i sjömansklänning

En söt nattfjäril i liten krans som moster gjorde till sötnosen.

Tack alla för en härlig dag och kväll allesammans.

Midsorg

Jag i hallonröd tunn midsommarklänning. Nytvättat hår. Röda klackskor. Gnistrande armband. Solen skiner. Gotye på högsta volym i bilen. Jag minns dig och Lasse när ni dansade i köket. Det gör ont. Tårar rinner. Sprutar ut. Rösten spricker. Hulkar. Midsommarafton en glädjens dag. Midsommaafton en sorglig dag. För du är inte här. Älskar dig Olle. Vill vara stark men jag kan inte Olle. Jag saknar dig. Du fattas mig.

Pangbrud med vuxendamp?

Jag sitter i köket nu och skriver. Köket ser inte alls ut som det brukar. Ingrodd disk på diskbänken sedan igår. Viktiga papper utspridda över hela köksbordet. Smutstvätt på kökssoffan. Brödsmulor på golvet. Befriande att det är så på ett sätt. Jag orkar inte bry mig. Jag mår dåligt över att det ser ut som det gör. Egentligen vill jag alltid ha ordning omkring mig. Stefan också. Men ändå, ett stort steg, att det kan få se ut så här.

Istället för att först plocka i ordning och sedan ge sig själv utrymme att göra något bra så gör jag det braiga först. Imorse gick jag raka vägen ut med kaffekoppen ut i solskenet och lapade sol. För att sedan lägga mig på mage och läsa lite i Mia Skäringers bok. Därefter vardagsmotion med gräsklipparen. Sedan en tur till psykologen och slutligen hem till Karin och Erik för lite pastasallad på deras veranda i kvällssolen. Vi har nyss kommit hem och istället för att ta tag i ”plocket” sätter jag mig vid datorn och skriver. Stort Evelina. Bra Evelina.

För att inte tala om förra veckan. Jag fick min första P-bot. Vilken revolution Evelina. Lite wild and crazy minsann.

Hos psykologen idag pratade vi mycket om samtalet igår. Om min och Stefans relation. Jag mår inte bra just nu. Jag bara grubblar och grubblar. Gråter och gråter. Så jävla förvirrad. Undrar vem jag är egentligen. Känner inte igen mig själv. Hur skall då Stefan känna igen mig?

Idag när jag klippte gräset så tänkte jag på Stefan. Hur jag så ofta tänker att jag verkligen hittat rätt man. En man att vara väldigt rädd om. En tiopoängare som jag inte klarar mig utan. En guldklimp som gör mig hel. En klok man som tar hand om mig. Men så kommer det inre jaget och frågar. Evelina, är du lika bra för honom? Evelina, är du värd att vara rädd om? Evelina, har du egenskaper som han beundrar? Evelina, är du hans pangbrud som han inte vill klara sig utan?

Det inre jaget ställer sig tveksam i den frågan. Så många gånger tycker jag att ”alla” är så rädda om Stefan medan jag blir tagen för givet.  

Min syster sa det själv idag. Att det beror på att jag hela tiden visar och säger vad jag känner medan Stefan är den som bär känslorna inuti. Då är det lätt att ta ”Stefans parti” fast han inte ens bett om det. Jag som i själva verket vill ha partiet och lite ”tyck synd” blir utan.

Jag tycker till och med många gånger att jag behöver ”be om ursäkt” för de egenskaper som jag innerst inne beundrar hos mig själv.  Jag undrar tillexempel varför jag säger att jag nog har en släng av vuxendamp istället för att vara stolt över min enorma drivkraft, idérikedom och energi.

Svaret på den frågan finns inte hos någon annan än mig själv. Det börjar bli hög tid att den här bekräftelsesökerskan bekräftar sig själv för en gångs skull.

Det känns väl som en lätt uppgift. Jag är bra. Nu har jag sagt det. Tror ni det gick in. Nej. Jag har varit sådan jag är i 30 år nu. Men om jag ägnar de nästkommande 30 åren att försöka tänka om så kanske det går in när jag fyller 60. Det känns som ett ganska rimligt mål. Eller, det var nog lite ambitiöst föresten. Vi säger väl när jag blir 100 för säkerhetsskull J.

Såg ni, nu gjorde jag det igen. Skämtar bort allvaret. Jag blir förbannad på mig själv. Jag försöker ju inte ens förändra mig. Jag som alltid har trott att jag älskar förändring inser att det gäller inte när det kommer till att förändra sig själv.

Men ändå. Kanske är den där P-boten, disken, smulorna ett första steg. Olle, det blev du som fick lära mamma ta sina första trevande steg istället för tvärtom. Älskar dig för det mitt hjärtegull. Godnatt min skatt.

Min bästa kompis framtiden

Idag har det varit en sådan där känslomässigt turbulent dag. Vi hade återbesök hos Olles läkare och kuratorn på sjukhuset. Inte konstigt att känslorna svallar alltså.

Kuratorn mötte upp oss och jag är tacksam över att vi skulle sitta i hennes rum istället för läkarens rum. Det rum som förändrade vårt liv för alltid.

Jag grät under samtalet men jag beundrar Olles läkare så mycket . Jag har varit så arg på honom under den här resan, men jag har bett honom om förlåtelse för det.  ”Do not shoot the messenger…”

Hans röst, fraseringar och tonläge har etsat sig fast och jag kan när som helst framkalla hans ord ur minnet. Han utstrålar lugn, förståelse, medmänsklighet och omtanke. Inga svar är givna utan han belyser alltid flera alternativ.

Han och många andra som vi träffat på vår resa, har beundrat den uppslutning som funnits kring Olle och den kärlek och öppenhet som vår familj har visat. När Olle hade lämnat oss kom till och med min gammelfarfar, 92 år, till sjukhuset för att se Olle en sista gång och ta farväl. Läkaren sa idag att det varit en speciell, i det närmaste andaktsfull stund även för honom. Min farfar så gammal och Olle så liten mitt emot varandra i olika världar.

När vi kom hem satt jag och Stefan och pratade länge med varandra. Alla runt omkring oss säger att vi har en äkta och kärleksfull relation. Vi undrar ibland vad de menar men vi väljer att tro på orden. Dock är det svårt, oavsett hur nära vi står varandra, att dela en sorg.  Vi behöver olika utrymme och tänker olika. Stefan vill vara i nuet och inte tänka på framtiden. Han är ganska duktig på det. Jag ser upp till Stefan och vill göra som honom. Någonting säger mig också att ”alla andra” håller med Stefan.

Därför har jag försökt, jag försöker hela tiden, leva i nuet. Det går sådär. Jag gillar inte nuet. Nuet är ingen nära vän för mig. Jag saknar min bästa kompis framtiden. Framtiden och jag har mått bra ihop. Vi klickade från första stund och har så många gånger smidit fantastiska planer. Framtiden och jag har alltid varit ett vinnande koncept.

Nu har framtiden gått ifrån mig och lämnat mig ensam kvar. Ho Ho, det ekar tomt efter framtiden. Kvar står nuet och morsar försiktigt på mig. Jag tittar skeptiskt på nuet och undrar vad det är för en typ. Är nuet någon att lita på och någon att finna trygghet med.? Jag vet inte. Jag tvekar och tvivlar. Nuet verkar jobbigt, osäkert, ovant och inte alls lik mig. Hur skall det här gå? Kan vi verkligen bli vänner? Bästa kompisar?

När Olle var här kändes nuet uppenbart. Då var det en gåva att lära känna Olle och en utmaning att lära känna nuet. Nu är nuet inte självklart längre. Olle fattas mig. Det gör ont. Nuet innehåller sorg och det är jobbigt. Sorgen rymmer så mycket mer än bara Olle. Jag känner mig totalt vilsen. Jag har tappat både kartan och kompassen och ser inte stigen för alla träd. Jag famlar i mörker och försöker hitta skydd. Skydd från vinden, regnet, ljuden och skuggorna.

Tänk om nuet inte fungerar för alla. Jag vet inte om det fungerar för mig. Jag känner mig inte lycklig i nuet.

Låter jag bitter och egoistisk. Ja förmodligen. Men jag behöver få vara det nu. Jag är så tacksam för de jag älskar och jag vet att jag borde fokusera på dem just nu och ingenting annat. Men det är svårt. Jag vill så gärna segla iväg med mina tankar och tänka på framtiden i alla fall.

Jag är en sökare som sällan är nöjd. Jag mår bra av det och känner mig trygg när jag har något, mer eller mindre stort, projekt att tänka på.  Livets ”projekt” har avlöst varandra: utbildning, körkort, Stefan, vidareutbildning, instruktör, exjobb, jobb, hus, renovering, utbyggnad, Lasse, nytt jobb, bröllop och sen Olle.

Jag har ibland tänkt att här går jag fram som en ångvält. Undra vad ”folk” skall tycka. De tänker nog; den där hon kommer nog att bränna ut sig snart. Eller, stackars den där karln som har en sådan energisk fru. Eller, den där hon kan inte vara riktigt frisk som aldrig tar det lugnt… etc.

Men ”gott folk” vad jag tror ”ni” inte kanske tänker på är att jag faktiskt någonstans mår bra av just detta. Att vara mitt i mina pågående projekt. Att vara den där idérika inredaren, den där flitiga hantverkaren, den där studsande instruktören, den freekade bridezillan och den grävande journalisten. Det är en trygghet för mig. Att ha något att fokusera på. Att ständigt vara på väg framåt. Det är då jag lever mina drömmar.

Så nu då? Kommer jag bli en annan människa nu? Kommer jag att förändras? Vill jag förändras?

Många svåra frågor. Antagligen kommer jag att förändras. Konstigt vore annars. Men jag tror inte jag skall ha alltför stora ambitioner. Det är nog inte så att jag blir omstöpt i en annan form, utan mer som att någon filar lite på kanterna.

Jag kommer nog att fortsätta vara en sökare. En sökare som försöker uppfylla mina drömmar. Och jag vet vad min största dröm är…

Leva i nuet eller inte. Jag skall försöka. Nuet och jag kanske kan komma lite bättre överens men jag tror aldrig vi blir bästa vänner. Framtiden knackar på och jag vill så gärna öppna dörren. Hälsa den gamle vännen välkommen tillbaka och börja smida nya planer…

En månad

En månad har gått sedan Olle lämnade oss. Vi saknar honom. Vi längtar efter honom. Vi tänker på honom. Vi drömmer att få återse honom en dag. Vi pratar med honom. Vi frågar honom om råd. Vi undrar om han är här då och då. Vi funderar på om han har fjärilsvingar att flyga med där i himlen.

Vi måste fortsätta gå här på jorden med eller utan trasiga skor. Vi måste låta blommornas skönhet och doft träffa näsa och ögon. Vi måste smaka på sommarens första jordgubbar. Vi måste känna solens strålar värma kinden. Vi måste le mot varandra och fortsätta. Bara fortsätta.

Livet är inte rättvist men livet är värt att leva. Livet är inte långt men vi lever här en gång. Livet gör ont men livet gör också gott.

Saknaden efter Olle och lyckan över Lasse. Det är så dubbelt. När jag är lycklig och glad för att jag har Lasse säger samvetet att jag sviker Olle. När jag sörjer Olle säger samvetet att jag måste finnas till för Lasse.

Att leva är svårt. Det finns så mycket i livet som är underbart, bra, positivt, härligt, lyckligt, fantastiskt, oerhört och mäktigt. Men det finns också så mycket som är sorgligt, ledsamt, tungt, svårt, jobbigt, negativt, olyckligt och litet. För oss är alla de här känslorna nära. De bråkar och slåss och krigar med varandra. De går hand i hand och försöker att bli vänner med varandra.

Lära sig leva med sorgen säger man. Är det det vi försöker göra? Jag tvekar och tvivlar. Gillar inte alls det utrycket. Jag vill inte leva med någon sorg. Jag vill lära mig leva med livet.

Livet innehåller just nu långa och många samtal med vänner, familj och terapeufter. Vi berättar vår historia och tänker, vänder och vrider på orden. Lär känna varandra och oss själva.

Livet har också bjudit på en utflykt till Säterdalen med mormor och morfar, verandabygge och glasstund i Torsång, korvgrillning och lek med familjen Carlberg/Nilsson och besök hos Lasses bästa kompis Alrik med familj på gatan bredvid.

Fantastiska Nordalen i Säter.
Pappa brukar gå där och ropa efter Olle.
Där finns det ingen som undrar vem man ropar på.  

Stolta morföräldrar

Familjen picknick

Bella tar igen sig.

Lasse släppte smörblommor till Olle i ån och
tittade på hur de flöt under bron till andra sidan.

Lasse och Davve i egen hög person

På besök i Säterdalens fäbod.

Lasse vill också vara med och bygga "banda" (veranda)
hemma hos Ekke och Kani i Torsång

Mr Noggrann provar sågen.

Lasse tittar på båtarna som sjösätts...

... och kastar macka med mamma

Majken, hon sover mest eller kräks...

.... och titt som tätt bjuder hon på ett ljuvligt leende.