Tisdagen den 16 oktober passerade omärkt förbi. Dagen då du varit ifrån oss i fem månader. Utan att jag, eller någon annan tänkte efter. Vi glömde bort den. Visserligen var jag sjuk, men ändå, den bara flöt förbi.
Att kunna glömma är viktigt. Inte att glömma bort Olle eller det vi varit med om, men händelser som sätter sorgen i främsta rummet. Sorgen har länge varit mitt yttersta lager och datum i kalendern milstolpar att ta sig förbi. Att kunna glömma bort ett sådant datum känns befriande, som ett tecken att vardagen tar större plats än sorgen.
De djupaste dalarna är inte lika djupa längre. Tårarna är inte lika många och inte lika salta. Stormstyrkan sjunker även om det fortfarande blåser. Nu griper vinden tag i seglen för att föra båten närmare mot hamn.
Sorgen förändras. Vi har mera ro även om vi har mycket sorgligt kvar. Vi närmar oss beslut om gravplats, gravsten och urnsättning. Jag gruvar mig. Känns så definitivt. Behöver vi en grav? För mig får du vara precis där du vill och du har för alltid en naturlig och central plats här hemma. Känns konstigt att du skall ha en egen plats som inte är hemma. Men å andra sidan finns det något fint med att du får en alldeles egen plats också, bara för dig, som bara är din.
När sorgen stillas och ger själen ro händer något annat. Det rastlösa jaget får ny energi att rikta mot andra saker. Barnet inom mig börjar att torka tårarna och blir nyfiken igen. Tonåringen inom mig är frustrerad, redo att rusa iväg men vet inte riktigt mot vad. Mamman inom mig har bråttom och har ingen tid att vänta.
Då är det dags. Dags att låta den gamla gumman inom mig att ta plats. Hon som med osvikligt tålamod kan sätta händerna i arbete. I handarbete.
Jag har börjat att väva. Några kvällar i veckan åker jag till vävstugan och fascineras över denna uråldriga teknik. De gamla damerna, som också är där, är nästa dubbelt så gamla som jag men tar varmt emot mig. Sedan sitter jag där och trär varpen genom otaliga olika sorters kammar, öglor och träpinnar. Samarbetet mellan mina flinka fingrar och min fokuserade hjärna ger själen ro. Efter timmar av tålamod och nitiskt trädande får jag äntligen börja att väva. Vilken fröjd det är att se hur makens gamla trasig jeans omvandlas till en blåsmönstrad matta. Jag har bara börjat men känner kreativiteten flöda och kärleken till lära mig något nytt.
Till Olle:
Olle jag älskar dig och skulle vilja tacka dig för så mycket. Du förändrade mitt liv för alltid. Dina ögon öppnade mina ögon för en ny tid, en ny värld och ett nytt liv. Jag vet ingenting om det liv jag kommer att leva, men det kommer att bli nytt på många sätt.
Du gav mig många vackra drömmar att uppfylla och visade mig livet som en upptäcksfärd.
Du gav mig kärleken att kunna känna, modet att våga prova och styrkan att kunna förverkliga.
Din kropp var inte menad för denna jord. Men det var
du. Det är
du fortfarande.
Det är din kropp som inte längre finns kvar men jag tror att
du är här. Alltid tätt intill. Alltid vid min sida.
