Nu har vi tagit jullov, hela familjen. Lasse har varit hemma från dagis hela veckan dessutom eftersom han haft en infektion och ätit penicillin. Usch vilken plåga det varit att försöka få i honom medicinen. Vi har jagat honom runt, runt i hela huset och vi har försökt att muta på alla sätt och vis.
Vi: Du får godis om du tar medicinen.
Lasse: Jag vill inte ha något godis.
Vi: Du vill väl bli frisk till julafton så du kan öppna alla julklappar.
Lasse: Då vill jag inte ha några julklappar.
Vi: Du vill väl bli frisk så du kan gå till dagis igen.
Lasse: Då vill jag aldrig mer gå till dagis.
Inte så lätt att muta honom med andra ord. Jag är totalt ägd och blir alldeles gråtfärdig när jag måste tvinga honom till något som han så tydligt visar obehag för. Men Steffe har verkligen varit en klippa och skött all medicinering och Lasse har blivit så duktig. Genom att spruta in det och lite milt hotat med att "annars måste vi åka till doktorn, så får han göra det" har det fungerat ganska bra.
Det går ganska lång tid mellan inläggen som ni märker. Ibland går jag här hemma och funderar och kommer på något jag vill skriva om men jag har liksom inte kommit till skott att sätta mig ner och skriva. Som ett slags inre motstånd att orden kanske kommer göra ont.
Jag antar att det är ett sundhetstecken. Att skrivandet inte längre är ett måste för att sortera och kanalisera ut alla känslor. Känslorna stormar inte längre lika mycket så tankens kraft räcker långt för att få vinden att mojna.
Jag skulle dock vilja berätta om ett TV-program som varje gång får mig att tänka: "Är det så där det kommer bli för oss". Jag tittar ibland på programmet Spårlöst som handlar om adopterade som återvänder till sitt födelseland för att söka sina rötter.
Jag gråter mängder när jag ser det programmet. Jag ser dels hur den sökande känner en enorm kärlek till sina föräldrar i Sverige och till det liv den har fått i Sverige men jag ser också vilken stark kärlek som uppstår i samband med återföreningen i födelselandet. Då kan jag inte låta bli att undra:
Är det så det kommer vara när jag återser Olle? Tänk om han kunde få vara stor när vi återförenas?
Jag undrar om det finns någon där han är som tar hand om honom och älskar honom lika gränslöst som jag skulle ha gjort om han varit här? Jag undrar om vi kommer att återförenas i den där kramen, som jag sett så många göra i Spårlöst? Den där kramen som betyder allt, som sätter alla känslor ur spel och bara är KÄRLEK. Kramen som får tiden att stå still och som blåser bort alla förlorade år i ett ögonblick.
Jag hoppas att det blir så. Det skulle kännas tryggt att veta att han har det bra där han är nu och att när vi väl ses igen så är kärleken den samma som den skulle varit om vi vandrat här på jorden bredvid varandra.
Idag skall vi träffa Olles läkare igen. Som en slags avslutning. Det är gruvsamt. Att behöva gå i det där korridorerna vi en gång gjorde. Alla minnesbilder som flimrar på näthinnan. Dofterna, rädslan och ångesten som hotar. Det kommer att bli jobbigt men jag vet också att det som Olles läkare en gång sa till oss är sant. Han sa: "Det här kommer vara ert livs värsta kris, men ni kommer att ta er igenom den också".
Livet går faktiskt vidare. Det måste gå vidare. Ibland är det helt outhärdligt att jag skall gå här, dag ut och dag in, utan Olle. Men de flesta dagar lever jag rätt bra. I morse låg Lasse bredvid mig och jag drog fingrarna genom hans yviga kalufs och hörde hans andetag. Snart kommer han att vakna och stappla nedför trappan på nyvakna ben. Han kommer att dyka upp här i dörröppningen och med en något bister uppsyn säga "mamma jag vill ha välling och se på TV".
Lasse är mitt mirakel och den bästa orsaken i hela världen att alltid göra livet så gott som möjligt.
 |
| Lasse på Luciafirande på dagis. |
