Ett halvt år

Mer än ett halvt år, sex månader och 3 dagar, har du varit ifrån oss. Igår när jag skulle sova kom tårarna. Hur kan detta bara vara sant? Hur kunde jag, pappa och Lasse förlora dig? Vårt älskade barn och Lasses älskade bror. 

Vi vill att du skall vara här hos oss just nu. Om du hade fått vara frisk skulle du suttit här bredvid oss på en filt, omgiven av leksaker. Du skulle ha skrattat åt din storebror som gjorde jordens alla konster för att roa dig. Jag skulle beskådat er båda och känt lyckan inombords. 

Om vi bara kunde ändra på allt... lilla älskade lilla du. Jag saknar dig så mycket.

Jag kommer ihåg när jag besökte ängeln Elliots blogg, saganomelliot.blogspot.com, för första gången. Det var när du precis lämnat jordelivet. Jag minns vad Elliots mamma Emma hade det skrivit när Elliot varit ifrån dem i nästan sju månader. Hennes inre frustration lyste igenom och hon skrev "tiden läker inte alls alla sår".

Jag är beredd att hålla med. Det här såret kommer aldrig att läka helt och hållet. I början kunde jag inte acceptera att det skulle bli så. Jag kunde inte acceptera att det aldrig skulle gå över. Att det inte fanns någonting som skulle göra att allt det onda försvann för gott. Nu har jag gett vika. Jag förstår och har accepterat att mitt liv blev så här. Det kommer att innehålla den största sorg en människa kan uppleva. Förlusten av ett barn. Saknaden kommer jag alltid att bära med mig. Den går inte att gömma undan eller glömma bort. Den måste också få finnas och vara en del utav mig. Precis som glädjen, kärleken och lyckan också är en del av mig. 

Snart börjar julmånaden. December. Det blir en dubbel tid. Förra året drömde vi om hur härligt det skulle bli den här julen. Då skulle vi ha två barn. Det skulle bli ännu mer livat och glatt i vårt hus. 

Julen 2012 blev allt annat än vi föreställt oss. Olle är inte här. Men det finns en annan som är det. Lasse är här. För honom skall jag göra jul och fira jul. Hans fjärde jul skall inte skyndas förbi och glömmas bort. Nej, den förtjänar att bli vacker och full av liv. Hans stora blå ögon förtjänar att tindra och hans små nyfikna fingrar förtjänar att få fingra på klapparna under granen.

Den här julen är för Lasse. Min älskade lilla Lasse. 

Den här julen är också för Olle. För även om han inte är här såsom vi föreställt oss så kommer han vara här i alla fall. På något sätt. På Olles sätt.

 

Farsdag

Vi önskar alla pappor därute en trevlig farsdag!

Här hemma har vi firat pappa Stefan i lagom skala tycker jag och Lasse. Lasse gav honom en teckning och jag pimpade hans telefon med några väl valda.

Dessutom bakade jag och Lasse en tigerkaka medan Stefan tog en springtur. Kakan blev ganska misslyckad till utseendet visserligen men de kakorna brukar tendera att smaka desto bättre. 

Nu skall jag bjuda mina grabbar på fika här hemma. För er andra bjuder jag istället på några härliga bilder att bli glad åt. 

Så här brukar Lasse se ut efter att vi har bakat.
Chokladskägget påminner mig om
någon jag känner väl...

De här tre trollen känner jag däremot inte igen...

För att inte tala om monstret till vänster. Vem är han?

Farsdagspresenterna...

Pappan i trikåer blir glad åt kakan.
Den stolte bagaren ser upp till sin far.

Alla helgons dag

Helgen har varit händelserik på många sätt. I flera veckor har jag funderat över hur den här helgen skulle kännas/bli. Vi har ingen grav än. Vi har börjat ta tag i frågan men inte bestämt oss. Därför kändes den här helgen extra laddad. Alla helgons dag. Vårt lilla helgon. Vad skulle vi göra för honom?

För en gångs skull lät jag dock helgen bli som den blev. Jag och syrran inledde helgen i fredags med att börja tapetsera om hos mor och far. Tapetserandet sysselsatte oss i dagarna tre. I djup koncentration, med noggrann mätning och fokusering kom våderna upp en efter en. Min kreativa själ fick liv medan mina tankar fick vila. 

Lasse tillbringade två nätter hos farmor och farfar. Han verkar helnöjd med sin vistelse där och intygade stolt att han inte gjort några dumheter hemma hos dem :-)

På lördag eftermiddagen tog hela gänget en paus i tapetserandet och åkte till Torsångs kyrka på minnesgudstjänst. Lasse skötte sig finemang i kyrkan, i Lassemått mätt åtminstone. Vi mutade honom med lite godis när viljan att härja loss blev för stor. 

Olles namn lästes upp och ett ljus tändes för honom. Han var mer än 60 år yngre än alla andra som blivit helgon under året. Trots det sorgliga i det perspektivet gick minnesgudstjänsten bra. Det märks att vi kommit långt i vårt sorgearbete. 

Efter gudstjänsten åkte vi hem till syrran med familj och släppte varsin ballong till Olle i himlen från deras veranda. Sedan köpte vi pizza och tittade på Så mycket bättre tillsammans allihop. Majken, jag och Lasse satt på en madrass på golvet och lekte. Det kändes fridfullt och härligt. Jag är så glad för min fina familj. 

Helgen avslutades lika fint idag när vi blev klara med tapetseringen. Ursnyggt blev det i mammas och pappas kök och första premiärsittningen bjöd på mammas goda stek och potatisgratäng. Mums! 

Tack alla för att hela helgen blev så bra. Utan att jag hade planerat det minsta blev Alla-helgona-helgen precis så vacker som jag någonsin hade kunnat önska. 

I afton dans

Ikväll, en sån där kväll när orden bygger sina egna välformulerade meningar inuti mitt mentala inre. Försöker fånga dem och spara dem till senare tillfälle även om jag vet hur lättflyktiga de brukar vara.

Jag och Lasse tar en promenad i skymningen. Vi går ned till älven. I vattenytan speglar sig de nakna träden. Ovanför trädkronorna seglar molnen förbi. De lyser med all sin prakt i varma rödrosa toner. Ser du hur vacker himlen är ikväll, så fint änglarna har målat, säger jag till Lasse. Jag har tidigare förklarat för honom att jag tror att himlens alla färger och toner är uttryck av änglarnas alla konstverk.

Vi vandrar vidare och medan mörkret omfamnar oss beskådar vi fullmånen som sprider sitt ljus. Det kanske är Olle som lyser på oss, säger jag till Lasse. Ja, säger Lasse, han kanske har gjort en egen lampa, svarar han.

Vi går tysta en stund. Jag funderar åter på jorden. Hur allting är uppbyggt. Som om allt i själva verket är atomer som ligger huller om buller i en burk. Som om någon eller något varsamt väljer en efter en och bygger ihop till molekyler som blir till ämnen som blir till skapelser.

Är allting i själva verket lika enkelt som att bygga lego? Att den skapalse som mina legobitar formats till råkade bli jag.

Jag återvänder till det som är här och nu. Du är mitt mirakel, säger jag till Lasse. Ord som aldrig tidigare passerat mina läppar, men ändå så uppenbart sant.

Lycklig över att livets byggstenar, de avancerade legobitarna, skapade min älskade Lasse, promenerar jag den sista biten hem.

En lätt välbehaglig rysning går över mina skuldror och längs med överarmarna. Det händer ibland och då brukar jag se det som ett tecken från Olle. Som en liten lätt beröring, en närvaro och en trygghet.

Hemma igen, härjar mitt lilla mirkael vidare. Genom kvällen. Som en dans. Som en afton dans.

Att kunna glömma och fortsätta drömma

Tisdagen den 16 oktober passerade omärkt förbi. Dagen då du varit ifrån oss i fem månader. Utan att jag, eller någon annan tänkte efter. Vi glömde bort den. Visserligen var jag sjuk, men ändå, den bara flöt förbi.

Att kunna glömma är viktigt. Inte att glömma bort Olle eller det vi varit med om, men händelser som sätter sorgen i främsta rummet. Sorgen har länge varit mitt yttersta lager och datum i kalendern milstolpar att ta sig förbi. Att kunna glömma bort ett sådant datum känns befriande, som ett tecken att vardagen tar större plats än sorgen.

De djupaste dalarna är inte lika djupa längre. Tårarna är inte lika många och inte lika salta. Stormstyrkan sjunker även om det fortfarande blåser. Nu griper vinden tag i seglen för att föra båten närmare mot hamn.

Sorgen förändras. Vi har mera ro även om vi har mycket sorgligt kvar. Vi närmar oss beslut om gravplats, gravsten och urnsättning. Jag gruvar mig. Känns så definitivt. Behöver vi en grav? För mig får du vara precis där du vill och du har för alltid en naturlig och central plats här hemma. Känns konstigt att du skall ha en egen plats som inte är hemma. Men å andra sidan finns det något fint med att du får en alldeles egen plats också, bara för dig, som bara är din.

När sorgen stillas och ger själen ro händer något annat. Det rastlösa jaget får ny energi att rikta mot andra saker. Barnet inom mig börjar att torka tårarna och blir nyfiken igen. Tonåringen inom mig är frustrerad, redo att rusa iväg men vet inte riktigt mot vad. Mamman inom mig har bråttom och har ingen tid att vänta.

Då är det dags. Dags att låta den gamla gumman inom mig att ta plats. Hon som med osvikligt tålamod kan sätta händerna i arbete. I handarbete.

Jag har börjat att väva. Några kvällar i veckan åker jag till vävstugan och fascineras över denna uråldriga teknik. De gamla damerna, som också är där, är nästa dubbelt så gamla som jag men tar varmt emot mig. Sedan sitter jag där och trär varpen genom otaliga olika sorters kammar, öglor och träpinnar. Samarbetet mellan mina flinka fingrar och min fokuserade hjärna ger själen ro. Efter timmar av tålamod och nitiskt trädande får jag äntligen börja att väva. Vilken fröjd det är att se hur makens gamla trasig jeans omvandlas till en blåsmönstrad matta. Jag har bara börjat men känner kreativiteten flöda och kärleken till lära mig något nytt.

Till Olle:
Olle jag älskar dig och skulle vilja tacka dig för så mycket. Du förändrade mitt liv för alltid. Dina ögon öppnade mina ögon för en ny tid, en ny värld och ett nytt liv. Jag vet ingenting om det liv jag kommer att leva, men det kommer att bli nytt på många sätt.

Du gav mig många vackra drömmar att uppfylla och visade mig livet som en upptäcksfärd.
Du gav mig kärleken att kunna känna, modet att våga prova och styrkan att kunna förverkliga.

Din kropp var inte menad för denna jord. Men det var du. Det är du fortfarande.
Det är din kropp som inte längre finns kvar men jag tror att du är här. Alltid tätt intill. Alltid vid min sida.

En härlig lördag

Idag sitter jag hemma i soffan under täcket och är krasslig. Ont i halsen och begynnande nästäppa. Lasse har också varit förkyld ett par dagar men det märks inte så mycket på humöret. Han härjar runt och livar om lika mycket för det. Men tur är väl det.

Även om förkylningen lagt sorti över söndagen så har helgen allt som allt varit riktigt härlig.

Lördagen bjöd på strålande vackert väder. Jag och Lasse bestämde oss för att ta en promenad runt älven och mata änderna. Jag tog med kameran och passade på att fota min lille guldklimp bland höstens alla färger. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Jag låter därför bilderna nedan tala för sig själva.

Lördagskvällen avslutades sedan med en kanonkväll hos syster yster. God mat och sällskapsspel. Mycket skratt och härligt sällskap till långt in på natten. Det får vi snart göra om.

Pappa upp i dan...

Tog med lite av hösten in.

Hösten, Bettan och jag

Sitter i bilen. Vår Toyota-00. Vår gamla Bettan. Hon är vår första bil och hennes svarta yttre har förvärvat några skavanker under årens lopp. Hon är är lappad och lagad men fortsätter pålitligt och rulla mil efter mil.  

Ut på motorvägen. Motorn brummar. Vinden viner in genom glipan i den provisoriskt lagade rutan i förardörren.

Utanför målar hösten den vackraste av tavlor. Trädens alla färger. Djupaste röd, gyllene gul, brinnande orange och klaraste grön. Dimslöjor över bergen och himlen som ett betryggande tak.

Gasar. Reggie på radion. Maxar volymen. Skön känsla. Känner rytmen. Gungar i takt. Sjunger med.

"Yes, Im gonna be OK 

I guess,Im gonna be alright 

With my family here beside me 

My family is here to guide me

Yes, Im gonna be OK 

I guess, Im gonna be alright 

With my family here beside me,day and night"

Min familj finns kvar. Vi finns för varandra. Det kommer att bli bra.