I afton dans

Ikväll, en sån där kväll när orden bygger sina egna välformulerade meningar inuti mitt mentala inre. Försöker fånga dem och spara dem till senare tillfälle även om jag vet hur lättflyktiga de brukar vara.

Jag och Lasse tar en promenad i skymningen. Vi går ned till älven. I vattenytan speglar sig de nakna träden. Ovanför trädkronorna seglar molnen förbi. De lyser med all sin prakt i varma rödrosa toner. Ser du hur vacker himlen är ikväll, så fint änglarna har målat, säger jag till Lasse. Jag har tidigare förklarat för honom att jag tror att himlens alla färger och toner är uttryck av änglarnas alla konstverk.

Vi vandrar vidare och medan mörkret omfamnar oss beskådar vi fullmånen som sprider sitt ljus. Det kanske är Olle som lyser på oss, säger jag till Lasse. Ja, säger Lasse, han kanske har gjort en egen lampa, svarar han.

Vi går tysta en stund. Jag funderar åter på jorden. Hur allting är uppbyggt. Som om allt i själva verket är atomer som ligger huller om buller i en burk. Som om någon eller något varsamt väljer en efter en och bygger ihop till molekyler som blir till ämnen som blir till skapelser.

Är allting i själva verket lika enkelt som att bygga lego? Att den skapalse som mina legobitar formats till råkade bli jag.

Jag återvänder till det som är här och nu. Du är mitt mirakel, säger jag till Lasse. Ord som aldrig tidigare passerat mina läppar, men ändå så uppenbart sant.

Lycklig över att livets byggstenar, de avancerade legobitarna, skapade min älskade Lasse, promenerar jag den sista biten hem.

En lätt välbehaglig rysning går över mina skuldror och längs med överarmarna. Det händer ibland och då brukar jag se det som ett tecken från Olle. Som en liten lätt beröring, en närvaro och en trygghet.

Hemma igen, härjar mitt lilla mirkael vidare. Genom kvällen. Som en dans. Som en afton dans.

Att kunna glömma och fortsätta drömma

Tisdagen den 16 oktober passerade omärkt förbi. Dagen då du varit ifrån oss i fem månader. Utan att jag, eller någon annan tänkte efter. Vi glömde bort den. Visserligen var jag sjuk, men ändå, den bara flöt förbi.

Att kunna glömma är viktigt. Inte att glömma bort Olle eller det vi varit med om, men händelser som sätter sorgen i främsta rummet. Sorgen har länge varit mitt yttersta lager och datum i kalendern milstolpar att ta sig förbi. Att kunna glömma bort ett sådant datum känns befriande, som ett tecken att vardagen tar större plats än sorgen.

De djupaste dalarna är inte lika djupa längre. Tårarna är inte lika många och inte lika salta. Stormstyrkan sjunker även om det fortfarande blåser. Nu griper vinden tag i seglen för att föra båten närmare mot hamn.

Sorgen förändras. Vi har mera ro även om vi har mycket sorgligt kvar. Vi närmar oss beslut om gravplats, gravsten och urnsättning. Jag gruvar mig. Känns så definitivt. Behöver vi en grav? För mig får du vara precis där du vill och du har för alltid en naturlig och central plats här hemma. Känns konstigt att du skall ha en egen plats som inte är hemma. Men å andra sidan finns det något fint med att du får en alldeles egen plats också, bara för dig, som bara är din.

När sorgen stillas och ger själen ro händer något annat. Det rastlösa jaget får ny energi att rikta mot andra saker. Barnet inom mig börjar att torka tårarna och blir nyfiken igen. Tonåringen inom mig är frustrerad, redo att rusa iväg men vet inte riktigt mot vad. Mamman inom mig har bråttom och har ingen tid att vänta.

Då är det dags. Dags att låta den gamla gumman inom mig att ta plats. Hon som med osvikligt tålamod kan sätta händerna i arbete. I handarbete.

Jag har börjat att väva. Några kvällar i veckan åker jag till vävstugan och fascineras över denna uråldriga teknik. De gamla damerna, som också är där, är nästa dubbelt så gamla som jag men tar varmt emot mig. Sedan sitter jag där och trär varpen genom otaliga olika sorters kammar, öglor och träpinnar. Samarbetet mellan mina flinka fingrar och min fokuserade hjärna ger själen ro. Efter timmar av tålamod och nitiskt trädande får jag äntligen börja att väva. Vilken fröjd det är att se hur makens gamla trasig jeans omvandlas till en blåsmönstrad matta. Jag har bara börjat men känner kreativiteten flöda och kärleken till lära mig något nytt.

Till Olle:
Olle jag älskar dig och skulle vilja tacka dig för så mycket. Du förändrade mitt liv för alltid. Dina ögon öppnade mina ögon för en ny tid, en ny värld och ett nytt liv. Jag vet ingenting om det liv jag kommer att leva, men det kommer att bli nytt på många sätt.

Du gav mig många vackra drömmar att uppfylla och visade mig livet som en upptäcksfärd.
Du gav mig kärleken att kunna känna, modet att våga prova och styrkan att kunna förverkliga.

Din kropp var inte menad för denna jord. Men det var du. Det är du fortfarande.
Det är din kropp som inte längre finns kvar men jag tror att du är här. Alltid tätt intill. Alltid vid min sida.

En härlig lördag

Idag sitter jag hemma i soffan under täcket och är krasslig. Ont i halsen och begynnande nästäppa. Lasse har också varit förkyld ett par dagar men det märks inte så mycket på humöret. Han härjar runt och livar om lika mycket för det. Men tur är väl det.

Även om förkylningen lagt sorti över söndagen så har helgen allt som allt varit riktigt härlig.

Lördagen bjöd på strålande vackert väder. Jag och Lasse bestämde oss för att ta en promenad runt älven och mata änderna. Jag tog med kameran och passade på att fota min lille guldklimp bland höstens alla färger. En bild säger mer än tusen ord sägs det. Jag låter därför bilderna nedan tala för sig själva.

Lördagskvällen avslutades sedan med en kanonkväll hos syster yster. God mat och sällskapsspel. Mycket skratt och härligt sällskap till långt in på natten. Det får vi snart göra om.

Pappa upp i dan...

Tog med lite av hösten in.

Hösten, Bettan och jag

Sitter i bilen. Vår Toyota-00. Vår gamla Bettan. Hon är vår första bil och hennes svarta yttre har förvärvat några skavanker under årens lopp. Hon är är lappad och lagad men fortsätter pålitligt och rulla mil efter mil.  

Ut på motorvägen. Motorn brummar. Vinden viner in genom glipan i den provisoriskt lagade rutan i förardörren.

Utanför målar hösten den vackraste av tavlor. Trädens alla färger. Djupaste röd, gyllene gul, brinnande orange och klaraste grön. Dimslöjor över bergen och himlen som ett betryggande tak.

Gasar. Reggie på radion. Maxar volymen. Skön känsla. Känner rytmen. Gungar i takt. Sjunger med.

"Yes, Im gonna be OK 

I guess,Im gonna be alright 

With my family here beside me 

My family is here to guide me

Yes, Im gonna be OK 

I guess, Im gonna be alright 

With my family here beside me,day and night"

Min familj finns kvar. Vi finns för varandra. Det kommer att bli bra.

Summerat September

September månad har gått. Undra om det är den månaden jag kommer se tillbaka på som en brytpunkt. Kanske. September är i alla fall den månad då jag faktiskt börjar känna att jag vill identifiera mig som jag igen. Sorgen upptar inte längre hela mitt väsen utan när jag spatserar gatan fram känner jag allt oftare att det är jag, bara lilla jag, som går där. 

Har varit väldigt tomt här på bloggen ett tag. Har inga egentliga orsaker till varför utan den har fått vila bara. Djupa tankar har fortsatt cirkulera inom mig. Teorier ger mig grubblerier och jag har skrivit en del om mina känslor vid sidan om bloggen. Kanske publicerar jag dessa rader längre fram men just nu vill jag bara skriva något lättsamt. Här kommer därför September månad i bilder.

Bröllopsfest

Det vackra brudparet. Våra härliga vänner Johanna & Fredrik.

Skål!

Plantera rosor

Fyndade två klätterrosor, New Dawn,
till vrakpris som jag planterade.
Har aldrig varit trädgårdsintresserad förut,
men att hålla på med växter och jord
är verkligen så läkande som det sägs vara.

Apropå rosor.
Titta och njut till bilderna från Änglagård och lyssna till sången
"Där rosor aldrig dör". Först med Görel Crona och sedan Viveca Sehldahl. 

Hoppas du är där nu Olle:

...Där som rosor aldrig dör.

Där skall rosor aldrig falna

ingen frostnatt dem förstör.

Till en stad jag är på vandring,

där som rosor aldrig dör.

Bus i kvadrat

Vårt charmtroll hittar alltid på nya bus och förgyller
ständigt tillvaron med nya roliga uttryck.

Och när han till slut somnar... finns det ofta
en liten Majken som kan liva upp stämningen.

Lekstugebygge och 3-årskalas!

Bästa vännerna säljer godsaker i koisken.

Hotellweekend - Victoria Tower Kista

Jag och maken spenderade lite tid med varandra på nybyggda
hotell Victoria Tower i Kista. Champagnen fick vi i bröllops-
present för över ett år sedan... Bättre sent än aldrig. 

Vi shoppade lite nya kläder och gick på bio.
Något som vi inte gjort på åratal.
Sovmorgon, god mat och dryck, stod också på programmet.

 Borta bra men hemma bäst

Två konstnärer målar med vattenfärger.

Pojken med guldbyxorna och ärvd
slipover över 30 år gammal.
Allting kommer igen...