Mötet med Elliots familj

När Olle fick sin diagnos fick jag tips om en blogg av flera personer, oberoende av varandra, som heter Sagan om Elliot.

Det här är Elliot.

Elliot föddes den 30 november 2010 men blev en liten, fantastisk, underbar ängel precis som vår Olle den 30 januari 2011. Elliot fick på dagen precis två månader här på jorden tillsammans med sin pappa Jakob, sin mamma Emma och sin storebror Oliver.

Under tiden Olle levde vågade jag inte besöka Elliots blogg eftersom jag ville hålla från mig alla tankar som påverkade mitt hopp om Olles överlevnad. Det kanske låter konstigt i era öron att jag hade så stort hopp om Olle när allt blev som det blev men jag är väldigt glad att jag hade hoppet kvar ända in i det sista. Olle hann aldrig visa några direkta tecken till försämring och även om jag hade gjort vad som helst för att få uppleva om bara så en dag till med honom så är jag tacksam för att han slapp lida och att upplevelsen av sjukdomen för Olle och för oss blev kort.

Det var först när Olle lämnat oss som jag vågade mig in på Elliots blogg. Både jag och min man läste sida upp och sida ned och konstaterade att Elliot och Olles öde överensstämde kusligt väl med varandra. Vi grät när vi läste och vi ryggade nästan tillbaka när vi tittade in i Elliots djupa blå ögon på bilderna. Precis samma trofasta ögon och kloka blick som Olle hade.

Elliots mamma Emma har kommit att bli en väldigt viktig person i mitt liv. Jag skrev en kommentar på Elliots blogg och vädjade till henne att ta kontakt med mig om hon ville och orkade. Jag fick svar dagen efter och efter det har det blivit många, långa mail mellan oss.

Det är sorgligt men ändå väldigt skönt att kunna dela vår erfarenhet med en annan familj som gått/går igenom samma sak. Igenkännelsen är stor och känslorna välbekanta. Jag kände direkt att Emmas personlighet och min speglar varandras. Våra kroppar bär på sårbara, känslofyllda och innerliga själar men också på otvivelaktig vilja, mod och kämparglöd.

Jag har så många gånger oroat mig för hur Olle har det där i himlen, ljusets land och själarnas återförening. Även om farmor finns där och lagar köttbullar åt honom och även om han får följa med Stefans morfar i traktorn så behöver han ju andra barn att leka med också.

Under tiden Olle levde fick jag ofta en återkommande tanke, som en film som spelades upp framför mig, hur Olle åkte på en trehjuling längs ett rött staket. På sig har Olle samma jacka som Lasse hade som liten. Miljön och bebyggelsen liknar den som finns på vår gata och det är vår i luften och dofterna. Olle cyklar fort fort. Benen går som trumpinnar på honom och han är på väg till huset som ligger bortom det röda staketet. Där bor någon eller några. Jag vet inte vilka men det är gamla människor som älskar honom och som tar hand om honom. Matoset känns långt ut på gatan och den nostalgiska känslan, jag kan få när jag ser en Astrid-Lindgren film och minns min barndoms bekymmersfria tillvaro, strålar ut från huset. Jag ser inga andra människor i filmen men jag känner deras närvaro. Det är fullt av människor ute och leker på gatan. Både barn och vuxna. Jag tänker mig att ett av de barnen är Elliot. Jag väljer att tro på att Olle och Elliot har hittat varandra och att de nu blivit bästa kompisar. Änglakompisar.

Här på jorden har deras mammor funnit varandra, änglamammorna, och för precis en vecka sedan träffades vi för första gången. Vi hade aldrig tidigare ens talat med varandra i telefon och både jag och Stefan var lite nervösa för hur det skulle kännas och om vi skulle bli mer ledsna efteråt. Det visade sig att oron varit obefogad. Vi möttes av en varm välkomnande familj i deras gamla, fina och gula villa. När Emma öppnade dörren satt Colin, Olivers och Elliots lillebror, på Emmas höft och tittade på oss med stora blå ögon. Colin föddes 20 mars i år och är alltså ungefär så gammal som Olle skulle varit.

Emma frågar om det känns jobbigt att träffa bebisar och i synnerhet de som är lika gamla som Olle. Jag svarar att det hittills inte gjort det. För mig har bebisar och barn liksom blivit det yttersta beviset på livets mening och jag känner att jag bara vill ta dem i min famn och skydda dem alla från livets orättvisa, svårigheter och bekymmer.

Jag har med mig ett lapptäcke till Colin som jag har sytt. I en av tygrutorna finns två änglar. Jag berättar för Emma att jag tänker mig att de symboliserar Olle och Elliot och att gåvan på så vis är till Elliot också. Oliver får en bok av oss istället och av Elliots familj får Lasse boken "Vad som än händer" av Debi Gliori. Samma bok fick Oliver när Elliot gått bort och kan varmt rekommenderas till alla barn som fått möta livets baksida.

Lapptäcket jag sytt till Colin.

Rutan med de två änglarna som symboliserar Olle och Elliot.

Jakob visar oss runt medan Emma ammar och Lasse parkerar sig genast tillsammans med Oliver och Stefan i Olivers rum. Jakob visar mig bilderna på Oliver, Elliot och Colin som små och jag konstaterar snabbt att de alla tre är mycket lika varandra. Ett otränat öga kan inte se vem som är vem.

Oliver, alias Darth Vader, är sex år gammal och en härlig liten kille. Lasse och Oliver tycks trivas bra tillsammans och slår sig såmåningom ned i soffan för att titta på Toystory medan vi föräldrar sätter oss vid köksbordet och börjar prata.

Och där satt vi och pratade och grät om vartannat i timmar. Det kändes så befriande och skönt att inte vara ensam om sin upplevelse samtidigt som det blir overkligt att de fina människorna mitt emot oss tvingats gå igenom samma sak. Vi pratade om allt. Våra barn, arbeten, sjukdomen, kärleken, tacksamheten, döden och sorgen. Jag tar med mig otroligt mycket från vårt besök och någonting som jag fastnade för speciellt var när Jakob berättade om Colin och sa så här:

"Colin har hjälpt oss fylla Elliots tomrum och kräver sin tid och vårt fokus men han kan inte bota oss. Sorgen efter Elliot finns alltid kvar."

Och så är det förstås. Det barn som jag så gärna önskar, det barn som jag nu kämpar för skall ha alla möjligheter att kunna komma till världen, det barnet kommer aldrig att kunna ersätta Olle. Om vi välsignas med ett syskon till Lasse och Olle så kommer det barnet finnas till för sin egen skull. Självklart kommer vi att jämföra alla våra barn med varandra, så som alla föräldrar gör, men det barn som kommer har sin egen vilja och kommer att kräva sin egen uppmärksamhet och vår kärlek och omsorg.

Emma är och har varit ett stort stöd i processen att önska sig syskon. Hon vet precis hur det känns när varenda molekyl i kroppen skriker efter att få ta hand om ett litet knyte. Hur rollen som vi precis hann smaka på försvann. Rollen som den blöjbytande, ammande, inte-sova-på-natten, gulligullande, sjungangade, vyssjande och tröstande mamman. Tack och lov för allt i värden var vi redan mammor till Oliver respektive Lasse men dessa båda pojkar hade redan hunnit komma till kan-själv-fasen och behovet av självständighet och frigörelse från mamma och pappa. Emma visste i likhet med mig att hon måste våga pröva lyckan att skaffa syskon och berättar gång på gång hur tacksam hon är för att de hade sådan tur att just Colin kom till världen.

Jag är säker på att Elliot ler i himlen där han är. Att han är glad för att han fått en lillebror. Ofta tycker jag det är konstigt när jag tittar på bilder på Oliver och Colin för jag kan inte låta bli att undra var Elliot är. Det är som om han är så påtagligt närvarande att jag funderar på om han bara råkat krypa ut ur bilden. Samma sak hände när vi klev in genom dörren hos hans familj. Jag har aldrig träffat Elliot men ändå var det så konstigt att han inte var där. Även om jag inte kunde se honom så var han ju där ändå på något sätt. Ungefär som om han låg och sov i ett annat rum.

Jag tror att det jag, trots allt, kände och känner är hans närvaro. Han syns inte men han finns ändå. Hans kärlek strålar ut genom hans båda bägge bröder, både på bild och i verkligheten, och han ryms i hans föräldrars omtanke, värme och tacksamhet.

När Olle lämnade oss var det många som skrev till mig att det sägs att barnen väljer sina föräldrar och de hem som de vill komma till. Om det är så, är det inte alls svårt att förstå varför Elliot valde sina.

Stort tack Emma, Jakob, Oliver och Colin för att ni finns här på jorden tillsammans med oss.
Stort tack Elliot för att du finns i himlen tillsammans med Olle.

Jakob, Emma och Colin.

Colin i pappas knä.

Oliver, alias Darth Vader och Lasse, alias spindelmannen.