5 månader

Idag skulle Olle blivit 5 månader. Som jag saknar honom och det liv som skulle blivit vårat tillsammans. Familjelivet.

De senaste dagarna har varit de svartaste hitills i min process. De orättvisa beslut som landstinget Dalarna tagit slog ned som en bomb i min kropp. All den bitterhet som jag så länge kunnat hålla ifrån mig och all den styrka jag rustat mig med för att inte bli missunsam för andras lycka har vräkt över mig likt jättelika svallvågor.

Panikångest, svettningar, kokande ilska, frustration, bottenlös tomhet och förtvivlan. Känslor som växlar och byter plats med varandra om vart annat.

Runt omkring mig står de som älsar mig mest och tittar på. För dem är beslutet inte jämförbart med en bomb, så som det är för mig. De känner fortfarande hoppet om att Lasse skall kunna få syskon på naturlig väg. Ett hopp som finns som en liten, liten strimma ljus i min kropp också men som jag inte törs känna eftersom processen för oss att bilda familj nu blivt så mycket tuffare.

Jag är tacksam för alla människor som ställt upp och kommenterat mitt inlägg och som skickat stöttande sms och mail. Att dela sin frustration med andra gör situationen lite mer hanterlig.
Jag riktar ett speciellt tack till mina närmaste medmammor som är de enda som verkligen kan förstå. Förstå eftersom de också förlorat sina söner och att deras önskan att bilda familj varit minst lika stor efteråt. De vet hur det är att bära ett barn i flera månader som de inte kan ta till sig eftersom risken för abort är påfallande stor. Den ena vet hur det känns att efter tre månaders väntan få ett positivt besked medan den andra vet hur det känns att tvingas genomgå en abort och därefter hur det känns att via PGD få lyckan av ha ett friskt litet tickande babyhjärta i magen.

Jag kan inte låta bli att undra om varje mottgång i livet från och med nu skall drabba mig så här hårt. Jag vet inte det idag och jag är rädd för att så är fallet. Stefan är den som står mig närmast och vi har pratat mycket med varandra de senaste dagarna. Vi kommer närmare varandra och vi förstår båda att den grund som vi står på i botten är stadig men att det som drabbat oss gör att de översta skikten börjat glida. De kommer nog att sitta löst resten av våra liv och innan vi klarar av att möta livets motgångar och hårda slag måste vi försöka stötta upp, förebygga och förankra med nya armeringsjärn, murbruk och lecasten.

Kroppen och själen skulle kunna liknas vid ett korthus som rasade totalt och det som Stefan varit så rädd för skulle hända, hände. I förra veckan låg vartenda kort i en enda stor hög och återuppbyggandet av korthuset är långt ifrån klar men har åtminstone påbörjats.

Till Olle:
Idag skulle du blivit 5 månader. Hela familjen saknar dig här nere på marken. Mamma är ibland orolig att du saknar oss lika mycket som vi saknar dig.

Jag är ledsen för att mamma de senaste dagarna varit så frustrerad, ledsen och arg. Det har ingenting med dig att göra och är ingenting som jag vill att du skall bära. Inte du och inte Lasse.

Har du sett att pappa tatuerat sig nu? Tatueringen föreställer en öppen dörr som visar dig och pappas morfar när ni går, hand i hand, över ängarna till ljusets land. Du har med dig den röda ballongen som försvann efter din begravning. I ljusets land har du också fått de ben med muskler nog att kunna gå. De ben som du aldrig kunnat få här på jorden. Utanför dörren finns din pion som en påminnelse om att du finns kvar här på jorden i allting som växer, andas och excisterar.

Stefans tatuering. Klicka gärna för att få den större.

Igår gjorde mamma dig ännu mer närvarande hemma i huset. Våra familjefoton har kommit in i ramar och hand och fotavtrycken har kommit upp på väggen. Ditt vackra ansikte och dina händer och fötter smyckar våra vägger och vi glömmer aldrig att du varit här. I lekrummet är du nog som mest närvarande. Dina gosedjur har tagt plats, fotoböckerna står på hyllan och de andra fotona hänger på väggen. Vi kommer aldrig någonsin att glömma dig och vi tänker på dig varje dag.

Vi älskar dig.
Kram från oss på marken.