Ett kvarts år

Ett kvarts år har gått sedan Olle gick bort. De senaste veckorna har varit jobbiga. De hemska och sorgliga beskeden har avlöst varandra. Därav har det jag skrivit präglats av dessa händelser. Vi har försökt ta en dag i sänder och faktiskt har jag lyckats hitta ett slags lugn de senaste dagarna.

Under en lång period har det känts som om en del av mig följde med Olle till himlen och jag har känt mig så splittrad. Som om halva jag är kvar här på jorden och den andra halvan är med Olle i himlen. Mina nära har påtalat hur viktigt det är att jag försöker tänka på det jag har kvar här och att jag måste leva för det. Men hela tiden har jag känt att jag inte får svika Olle.

Med lugnet i kroppen känner jag att jag måste våga släppa taget om Olle och faktiskt stå på mina egna ben igen. När jag äntligen fick upp fotona på Olle och på familjen på väggarna så var det som om han tog plats här hemma igen och först då kunde jag släppa honom lite från mig. Från min kropp.

Jag försöker intala mig själv att jag aldrig kan svika Olle genom att inte hela tiden bära honom med mig och att det är okej att fokusera på Lasse och göra lyckan gjord för honom. Olle vill att hans mamma skall vara glad och må bra och då måste mamman tillåta sig sin frihet, Lasses frihet och pappans frihet.

Och idag gjorde jag något som verkligen fick mig att må bra. Jag gjorde något som fick mitt hjärta att blomma och själen att tindra...

När Lasse var liten fick han en blå liten trästol med sitt namn och födelsedatum på och när Olle levde så tänkte jag att han istället skulle få en saccosäck i jeanstyg med sitt namn och datum broderat på tyget. Olle skulle aldrig kunnat sitta på en trästol men en saccosäck hade varit perfekt för honom med stöd från alla håll. Nu blev det aldrig så, men tanken på den där saccosäcken har funnits kvar.

Och så i söndags hittade jag en sacco-säck på loppis. Den var riktigt ful i brunt tyg men jag fick den för en billig penning. När jag kom hem provade Lasse den med förtjusning och hoppade och studsade gång efter annan. Då berättade jag för Lasse att jag skulle sy ett nytt fodral till den i blått.

- Varför, frågade Lasse som han förövrigt frågar stup i minuten numer.
- Den är så ful, svarade jag.
- Varför, frågade Lasse.
- Den är brun, jag gillar inte brunt, sa jag då.
- Varför gillar du inte brunt, frågade Lasse.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara och tänkte mig inte riktigt för innan jag sa:

- Ja, för den är bajsbrun.
- Bajsbrun, svarade Lasse fundersamt.

Sen hoppade han glatt vidare och berättade sakligt för mig:

- Jag går runt på en bajskorv.

Ja, jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Dum är han inte vår lille kille. Mest mamman som är dum tror jag. Sedan den incidenten är allting som är brunt numera bajs här hemma.

Hursomhelst, det som fick hjärtat att blomstra och själen att tindra var att jag idag slog slag i saken och satte mig vid symaskinen. Farmors, farfars, pappas och morbrors gamla jeans klipptes i olika bitar och syddes samman enligt bästa lapptäcksteknik. Jag behöll både fickor, höllor och sömmar på jeansen och blev strålande nöjd med det tuffa resultatet. Jag var till och med vän med symaskinen under hela tiden och sprättaren behövde användas förvånansvärt lite. Annars brukar jag sprättaren vara ett riktigt tight team då jag aldrig orkar göra några mallar när jag skall sy. Toppen på säcken fick bestå av tyget med änglar och på sätt blev den till Olle i alla fall och hans namn och födelsedatum skall jag brodera in så småningom, precis så som det var tänkt från början.

Lasse blev också mycket nöjd med resultatet och påpekade glatt att den nu blivit blå istället för bajsbrun. Hela kvällen har han rusat fram och tillbaka här i vardagsrummet och stolt slängt sig i säcken medan en jublande mamma och pappa suttit bredvid och hejat på.

Lycklig liten kille, lycklig mamma och pappa, lycklig dag och lycklig kväll. En kväll som slutade så här:

Trött liten kille i sin nya saccosäck.
Notera tyget med änglarna. Olle sover tätt intill...