Mors lilla Olle har somnat in.

Natten till måndagen blev Olle sämre i sin förkylning igen. Vi åkte in med honom måndag morgon efter att vi hade lämnat Lasse på dagis. Vi förstod inte då hur allvarligt det var. Olle hade ammat på morgonen mellan sex och sju och det var ju ett bra tecken. När vi kom in behövde han genast syrgas och på lungröntgen såg man en kraftig påverkan på ena lungan. Han fick hjälp av en sepapp när vi kom tillbaka från lungröntgen och såg ut börja hämta sig lite till en början. Men sen plötsligt blev han jättedålig och vi höll på att mista honom redan då. Läkaren fick igång honom till normal syresättning igen. Alla anhöriga han komma in och vara med honom dygnen som följde. Vi ordnade dop för både Lasse och Olle och det var det finaste dop de båda någonsin kunnat få. Olle låg under hela förloppet i antingen min eller Stefans famn och jag sjöng för honom många, många gånger. Han var trygg hos oss. Det stod klart att chansen att överleva hade varit lika med ett mirakel. Och som det mirakel han är kämpade han verkligen allt vad han kunde. I nästan två dygn kämpade han och syresatte sig med hjälp av syrgas och sepappen. Personalen, som alla var fantastiska, kallade honom för kämparnas konung och vi alla var överens om att han förtjänade sitt efternamn, Stark, mer än någon annan.

I natt cirka kvart över fyra somnade han in. Han somnade in alldeles fridfullt och led inte utan fick smärt- och ångestdämpande medicin. Han somnade i min famn mittemellan mig och Stefan som låg bredvid mig i sängen. Våra anhöriga fanns i vår direkta närhet runt sängen. Lasse sov under tiden i en säng bredvid vår.

I morse berättade vi för Lasse vad som hänt. Vi sa till honom att Olle inte orkade mer. Att han nu somnat in och inte kommer vakna mer. Att han kommer till himlen och om vi tittar upp på himlen så finns han där. Under natten gick Lasses snuttetrasa i två delar. Jag frågade Lasse och han ville ge den lilla delen till Olle eller om jag skulle knyta ihop dem igen. Stefan bar Lasse till Olles bb-säng, vi lagt honom i, och Lasse gav Olle den lilla snutten. Som filt över honom lade vi min respektive Stefans tröjor.   

Vi är nu i ömsom chock och ömsom sorg. Bloggen kommer leva vidare och jag kommer tids nog dela med mig av vad som händer i vårt liv.

Olles liv blev kort, men fantastiskt. Vi har verkligen fyllt Olles alla dagar med glädje och härliga aktiviteter.  Han har alltid varit ett nöjt barn som blivit buret av många, omhändertaget på bästa sätt och älskat av oss alla. Det finns ett starkt värde i att Olle under hela sin livstid var ett friskt barn. Han åt själv, behövde aldrig uppleva några operationer och behövde inga andningshjälpmedel. Han fick precis det vi önskade och lovade honom. Ett helt lyckligt liv utan bekymmer.

Han är så älskad av oss alla och lever för alltid vidare och får uppleva livet genom våra kroppar och själar. Han bor hos oss alla långt in i hjärtat och blir väl omhändertagen av de som möter honom i himlen.

Mamma, pappa, Lasse och alla andra älskar dig Olle.





Sov i ro slumra in i bädden så fin
som blomman på en äng i en gungande säng.
Guds änglar de små breda vingarna ut
omkring barnet de står till dess natten är slut.
Sov i ro slumra in
Sov i ro slumra in