Änglasafari

Igår åkte vi till Falu lasarett för att bädda ned Olle i sin kista. Jag har våndats och våndats och inte vetat om jag skulle orka vara med. Först var jag övertygad om att jag inte skulle vara med. De minnesbilder jag hade i huvudet från sjukhuset var fortfarande svarta av ångest och kalla av tomhet. Men allt eftersom dagarna gått har känslan gnagt i mitt huvud. När vi lämnade Olle låg han på en bebisfilt vi hade haft med till sjukhuset och den skulle han fortsätta ligga på i kistan. Jag kände alltmer och mer att jag måste få vara med och vara den som lägger i filten i kistan. Jag såg framför mig att den skulle bli knölig och ful annars och inte alls skön att ligga på.

Ibland är det tur att mitt kontrollbehov finns för jag hade inte velat vara utan den stunden och minnena från igår.

Så igår åkte vi in. Stefan, mamma och pappa var också med. Lasse hade vi lämnat till farmor och farfar i Smedjebacken. När vi kom fram mötte vi begravningsentreprenören och hon släppte in oss. Hon sa att Olle var så fin och välbehållen. Jag minns inte riktigt men jag tror vi började gråta både jag och Stefan. Jag var fruktansvärt nervös och sa att jag först och främst ville vara den som bäddade i ordning i kistan. Om jag sedan skulle orka titta på Olle kunde jag inte säga då. Vi satte oss ned en liten stund utanför för att samla oss. Stefan, mamma och pappa och entreprenören gick in först och såg till att filten kom loss. Jag hörde inifrån att både Stefan och pappa grät. Efter en stund gick jag in och bäddade ner filten. Vi hade valt en lite större kista, 95 cm lång, och filten passade precis och jag såg till att den låg alldeles slät.

Jag gick ut igen och de andra lyfte ned Olle i kistan. Som täcke på honom lade de min och Stefans t -shirtar vi hade lämnat kvar förra gången. Jag gick tillbaka in och tittade först på lite håll. Det var inte alls otäckt som jag föreställt mig. Han såg ut som han sov och var alldeles underbar. Det gick till och med att "se andetagen" fastän de inte fanns där. Jag tyckte att han såg så fridfull ut och äntligen kunde jag på sätt och vis försonas med minnena från dygnen på sjukhuset. När vi lämnade honom tidigare tyckte jag det var så ofantligt mycket jobbigare. Han var vacker även då men jag kunde nog inte se det då. Då såg jag bara den gosse vi förlorat och jag minns att jag tyckte det var som svarta streck i kanten på hans slutna ögon.

Nu såg jag bara hur solen sken in i det vackra rummet och hur vår gosse låg där så fridfullt och slumrade. Den gosse vi alltid kommer bära med oss. Min Olle, vackra, fina underbara Olle. Vi lade ned snutten som Lasse lämnat och Olles napp och ett foto när han ler sitt största leende. Jag sjöng sången "Nu i ro" för honom en sista gång med darrande röst och tårfyllda ögon.

När kistan förslutits bar vi in den i vår egen bil. Det kändes värdigt att vi skulle köra honom hem till Borlänge själva. Mamma följde med i bilen och vi tog vägen förbi Torsång där han skall begravas. Solen sken och allt i omgivningen grönskade sådär bedårande vackert. Jag sa till Stefan att det var inte länge sedan vi åkte den här vägen med Olle på Älgsafari. Då svarade Stefan, "idag åker vi på Änglasafari". Så sagolikt vackert uttryck tycker jag.

Appropå änglar så hände något märkligt igår. När mamma hittade sina finskor som hon tänkt ha på sig under besöket hos Olle ramlade ett bokmärke med en ängel ut ur skon. Det var länge sedan mamma använde just de skorna och visst är det konstigt att något sådant märkligt kan hända just den dagen.

Ängel lånad från nätet.

Vi lämnade Olle i gravkapellet och gick förbi farmors grav och gav henne en kvist av sommarens första nyutslagna syrén. Innan vi lämnade kyrkogården sa jag till Farmor. Du tar väl hand om Olle nu. Sedan åkte vi tillbaka till Torsång och tittade på kyrkan, församlingshemmet och den kyrkogård som finns där. Trots det svåra vi gjort tidigare under dagen kände vi oss ändå lugna och trygga.

Kvällen avslutades sedan hemma hos Erik, Karin och Majken. Vi köpte pizza och satt ute i trädgården när plötsligt en storm gjorde intåg. Vi flydde in till hemmets lugna bo och jag låtsades som att det var Olle som stormat in. Stormen mojnade efter en stund och när kvällen kom låg vattnet åter som en spegel i älven utanför Karin och Erik.

Igår var också Annonsen med i tidningen. Klicka på länken så hittar ni dit.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och berätta att vi på kistan kommer hänga en krans av liljekonvaljer. Den närmaste familjen kommer hjälpas åt att plocka blommorna några dagar före. Våra handbuketter kommer också bestå av liljekonvaljer och vill ni får ni gärna göra egna handbuketter i liljekonvaljer att lämna vid avskedet.

När en nära vän till familjen fick höra att vi valt liljekonvaljen som blomma tittade hon i sina böcker om blommornas betydelser. Och så skickade hon följande rader till mig:

Jag måste få skriva till er vad liljekonvaljen har att säga. När jag läste så tänkte jag att det måste varit Olle som valde sina blommor till er! Ty så här säger liljekonvaljen: Framtiden bär på lyckan. Allt är bra. Jag är här och nu. Nu börjar en ny tid. Jag låter kärlek och glädje fylla mitt liv. En doft av frid och ett liv i samförstånd önskar jag dig säger Liljekonvaljen. Denna blomma är som plåster på såren. Dess skönhet och doft botar ett tungt sinne. Kalla kraften ifrån din sorg och dina bedrövelser och välj istället att känna hopp och tillit inför framtiden.

Bilden lånad från nätet. Foto Karina Brozini