Livet liknar det som man skulle kalla för normalt men det som skiljer är att det inte går att styra när gråten väller upp, när vemodet rullar in och när ångesten kommer. Olles läkare sa till oss när vi fick beskedet "det bästa är att låta kroppen ha sina naturliga reaktioner". Det försöker jag tänka på. Jag tillåter mig själv och oss fortsätta leva och vara en familj men jag försöker inte hindra sorgen och känslorna när de knackar på dörren. Allt som vill komma ut, skall få komma ut.
Ibland får jag dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag mår lite bra. Dåligt samvete för att jag gör annat än bara sörjer. Det där förbannade dåliga samvetet. Jag hatar det. I hela mitt liv har jag haft dåligt samvete när jag inte gjort något vettigt på en stund utan istället legat i soffan hela dagen och tex tittat på vinterstudion. Nu har jag istället dåligt samvete för att jag gör någonting nyttigt och bra. Det känns nästintill brottsligt att göra sådant som jag mår bra av. Brottsligt för att all tid jag kan lägga på mig själv är på bekostnad av Olle. Om Olle hade funnits här hade jag inte haft den tiden.
Jag vet att det där dåliga samvetet är helt bortkastat. Vår terapeuft säger att det bästa vi kan göra är att göra sådant vi mår bra av. Sorgearbete är tungt och det går inte hela tiden att vara ledsen. Därför tänkte jag berätta lite och visa lite bilder av vad vi gjort.
Jag har njutit av det vackra vädret och gjort sådant jag gillar allra mest. Pyssla och dona. Jag har städat av båda verandorna och tagit fram utemöblerna. Jag har plockat fram kuddar och föremål för att skapa en mysig känsla. Jag åkte till Torsångs handelsträdgård och köpte blommor. Lasse hjälpte mig att plantera. Verandan på framsidan går som vanligt i gammeldags torparstil medan den på baksidan är inredd lite som en gammal sjöbod och marina färger. Mina ledsna ögon vilar skönt när de möts av de färdiga resultatet.
Verandan på baksidan. I marin stil. |
Verandan på framsidan. I torparstil. |
Inomhus har köksfönstret fått ny energi i form av fyra stycken mårbackapelargoner. Dess milda rosa färg är som balsam för mitt spruckna hjärta. Att arbeta med växter och jord sägs vara helande och det är jag beredd att hålla med om. Trädgårdsarbete är vanligtvis inte "my kind of cup of tea" men just i år tror jag det är precis vad jag behöver.
Mårbackapelargoner på rad i köksfönstret. |
Körsbärsträdet vi fick i bröllopspresent blommar. |
I torsdags kväll var vi på soaré på Lasses dagis. Mormor och morfar, farmor och farfar var också med. Barnen sjöng i björkbacken och efteråt hade vi picknick. Efteråt satt vi på min nydonade veranda óch njöt av den vackra kvällen.
Picknick på Lasses dagis. |
Tre generationer Starka gubbar. |
Helgen har också bjudit på besök till svärföräldrarna i Smedjebacken på lördagen. Vi tittade på melodifestivalen och tänk att Lasses favorit Loreen vann. Lasse älskar att titta på hennes nummer på datorn och av någon anledning kallar han sången för "Vejle".
Tack tvillingarna för Lasses fina Sverigedräkt. Den hade han på sig, dagen till ära, då "vejle" vann. |
Igår, på morsdag, var vi till mor och far i Säter. Mormor läste sagor för Lasse. Och inte vilka sagor som helst utan de som jag och mina syskon skrivit själva när vi var små. Så roligt att hon sparat alla dem. På kylskåpet satt en bild av Olle jag inte sett förut. Fina Olle, mamma saknar dig så mycket.
Vad kloka ni verkar vara! Tänk vad lilla Olle lärt er. Vad han lärt er familj och anhöriga. Och tänk vad han, genom din blogg och dina vackra ord, också lär oss andra. Som ringarna sprider sig på vattnet så når han ut till så många. Tänk att en sån liten pojke kan vara så stor!
SvaraRaderaHej finaste Evelina,
SvaraRaderaSå oerhört smärtsamt och sorgligt att ni förlorat er älskade Olle. Det gör ont i mitt hjärta varje gång jag tänker på det, så hur ska det inte kännas för er... Tänker ofta på er och hoppas att ni med tiden kommer att återfå er styrka och glädje.
Tack också för en jättefin blogg, för det sätt du skriver på och att du delar med dig av det ni går igenom just nu. Du har verkligen fått gåvan att skriva. Texten berör så oerhört starkt och jag har gråtit många tårar när jag läst. Texten har också berört mig på ett positivt sätt, mitt i allt det sorgliga. Er styrka och ert mod att vilja leva vidare, trots det som hänt, ger mig styrka och får mig att bita ihop en extra gång när livet känns tungt.
Önskar er allt det bästa inför framtiden.
Många varma kramar från
Camilla Solin med familj