Hej älskade Olle

Hej älskade Olle. Ser du oss där du är? Vi saknar dig. Vi saknar dig så det gör ont. Vi älskar dig. Vi älskar dig så det gör ont. Mamma, pappa, Lasse och alla andra har, vad vi kallar för sorg. Sorg för att du inte är här längre och sorg för att du inte bor med oss längre.

Förut när du bodde hos oss, var jag ofta orolig för vad som skulle hända med dig och oss. Jag kunde vara ledsen, förtvivlad, rädd och ångestfylld. Men då när du bodde hos oss kunde jag alltid lyfta upp dig och krama dig. Jag kunde lukta på ditt lilla huvud. Jag kunde lägga dig intill mitt bröst. Jag kunde titta in i dina djupa ögon och känna värmen från din kropp. Jag kunde röra dina armar och ben och jag kunde besvara dina leende läppar med ord, sång och skratt. Förut kunde jag alltid känna en tröst i att ”din tid är nu”. Så är det inte längre och ibland förstår ingen av oss hur det skall kunna fortsätta vara ”vår tid” när du inte är här.

Dina kläder ligger fortfarande otvättade i tvättkorgen, din spelande giraff hänger fortfarande i kökslampan och spjälsängen står fortfarande kvar där i sovrummet med de renbäddade lakanen du knappt hann sova i. Det är så oerhört sorgligt att du inte är här. Din kämpadräkt du hade på dig när du lämnade oss ligger i spjälsängen, men du är inte i den. Din blå napp ligger bredvid, men du har den inte i munnen. Bilbarnstolen du satt i när vi bar in dig på sjukhuset lånade Majken när hon bars ut från sjukhuset. Den behövde aldrig lämna sjukhuset tom. Tycker du inte det är fint Olle? Igår lånade Majken också din babysitter här hemma och när jag såg den gunga i ögonvrån var det så konstigt att det inte var du som satt där i.

Lasse säger att du är i kyrkan. Jag tror han tyckte det såg ut som en kyrka i minnesrummet där vi lämnade din kropp. Men jag tror inte du är där. Jag tror du är här med oss. Du känner väl att vi älskar dig lika mycket fortfarande? Du känner väl dig inte ensam? Mamma är alltid med dig. Du hör väl att jag fortfarande sjunger för dig? Pappa är alltid med dig. Du ser väl hur han jobbar framför datorn för att bli klar med sitt elektronikprojekt som skulle bli en leksak till dig. Lasse är alltid med dig. I förrgår när vi kom hem hostade han och då sa han ”Jag hostar för Olle”.

Igår morse var jag så arg, märkte du det? För första gången tillät jag mig att känna ilska och bitterhet över det som hänt oss. En ilska över att sjukdomar som SMA skall få finnas och att det skulle drabba just oss. Varför då? Varför skulle du inte få vara kvar hos oss. Jävla, förbannade skitvärld. Helvetes pissiga orättvisa tillvaro. Jag hade lust att slå sönder något, att precis som pappa sagt tidigare, gå ut och hugga ned ett äppelträd med bara yxa. Men du Olle, såg du vad som hände sedan. Att Lasse vaknade och började lyfta ut mina tygbitar och tygstuvar ur bokhyllan i takkupan. Såg du att jag klev upp och hur jag gjorde Lasse sällskap och började riva ut varenda tygtrasa från den där bokhyllan. Såg du att pappa, Bella, mormor och morfar tyckte vi var roliga som sprang där fram och tillbaka med våra tygbitar. Såg du hur vi kastade upp tygerna i luften och hörde du att Lasse sa att den stora tyghögen var ett slott.  

Vårt tygslott

Och du Olle, var du i lekparken igår när vi var där, du vet vid Skutan? Jag satt där i samma gunga som du och jag gungade i för några veckor sedan. Den enda gången jag såg dig gunga. Hörde du att jag och Lasse ropade till dig. Jag ropade först ”Hej Olle” och Lasse stämde in och ropade ”Hej Olle i luften”. Vi ropade massor med gånger. Visst var du där och hörde oss?

Du fattas på bilden. Du skulle suttit i min famn.

Hej Olle i luften.

Har du sett att vi skapat ett minnesstilleben över dig i vardagsrummet. Många fina saker står där på skänken. Dina och våra hand- och fotavtryck vi gjorde på sjukhuset. Dina och Lasses hand- och fotavtryck vi gjorde i gips för några veckor sedan. Dina och Lasses dopbevis och dopljus. Dina små skallror. Dina mössor och din stickade pippitröja. Den färgglada elefanten, den gröna grodan och den gula badankan. Dina och mina plastarmband vi hade på oss när du föddes och ditt blå gosse-kort som satt i din bb-binge. Bilderna vi fick med oss hem när vi varit på dina ultraljudsundersökningar. Tyghjärtat som mamma sydde redan till Lasse. Prinsskorna som Lasse fick av gammelmormor när han var liten, som du sedan fick ärva. En liten ängel som badar, precis som du min ängel som älskade att bada. I din glasnappflaska vi tog med oss hem från neonatalen står några påskliljor jag plockade ute i rabatten och bredvid står ett ljus som ständigt brinner för dig.

På väggen sitter ett blad med tre av bilderna vi fotade i Gävle. Den översta är på dig och pappa. Ni ler och tittar varandra djupt in i ögonen. Den i mitten är bara på dig och du tittar på oss med dina kloka ögon. Den nedersta är på oss hela familjen i varsina pippitröjor. Du ligger i mitten och vi andra runtomkring. Du ser så nöjd ut. Men när jag försöker klappa dig på bilderna är du inte där. Jag kan inte känna ditt babyhull, värmen från din kropp och din lena hud.

I vagnen bredvid skänken ligger Alfonsfiguren och tittar på oss med sina stora ögon, men det är inte du. Det är ju du som skall ligga där och dina stora ögon som skall titta upp på mig.

Många gånger har jag stått där, framför skänken, och gråtit och saknat dig. En gång när jag stod där sa Lasse till mig, men mamma kan du inte ha Majken nu. En mycket fin och klok liten tanke av Lasse. Majken är en gudagåva, min systers lilla dotter. Hon kan aldrig bli du och hon kan aldrig bli min, men hon kan vara Majken och hon kan vara här och skänka oss glädje. Om du vill Olle, kan du alltid leva lite ihop med Majken. Jag tror hon skulle tycka om dig, men det är på egen risk då hon verkar vara en kavat och bestämd liten dam :-)

Du tycker väl att jag är tjatig som sitter här och beskriver hur allt ser ut när du redan varit här och sett det. För visst är det du som varit här och gett oss dina tecken.

Var det du som var här igår när ljuslågan blåste fast det inte fanns någon blåst. Var det du som varit här när jag upptäckte att ditt ljus på köksbordet slocknat och att stearinet på ett så märkligt sätt bildat ett O. O som i Olle, O som i ingen början och inget slut, O som i evighet. Var det du som var här i natt och väckte pappa genom att två gånger öka ljusstyrkan på lampan som fortfarande står tänd på golvet när vi skall sova?

Och visst var det du som var här och förklarade det där med spindeln igår kväll: Spindelnätet som fanns i lampan i sovrummet igår påminde mig om att jag varje dag i hela ditt liv sjungit ”Imse vimse spindel”. Men det var inte bara det. Det påminde pappa om incidenten med korsspindeln. Kommer du ihåg när pappa var ledsen för några veckor sedan och han låg i sängen med slutna ögon och frågade om nått slags tecken och att det som mötte hans ögon när han öppnade dem var en korsspindel. Vi tyckte det var konstigt och obehagligt då men igår förstod jag på ett ögonblick hur det hängde ihop. Håren och hårsäckarna reste sig på benen på en millisekund. Visst var det du som var här och förklarade att korset stod för det som faktiskt kom att hända, men att spindeln var uttrycket för den kärlek och trygghet jag gav dig när jag satt och sjöng så mycket under din långa kamp. Visst var det så gubben? Det gjorde mig så lugn, jag kunde somna utan lugnande i natt.

Innan jag somnade såg jag bilden av pappas tatuering han skall skaffa sig. Den där på dig och pappas morfar. Plötsligt sögs bilden in i djupet och ”tatueringsmotivet” blev pupillen på ett öga. Efter några sekunder till sögs hela ögat in djupet och blev ögat på en örn som flög från en klippa. Jag tolkar det som att vi inte skall vara främmande för att jordelivet är del av någonting större som i sin tur är del av nått ännu större. Universum är oändligt sägs det, och helt obegripligt att försöka greppa. Det är nog mycket mer som är så. Din fantastiska blick har alltid varit unik och dina ögon så oerhört kloka. När vi tittat på dig och sett dig djupt in ögonen är det som om du alltid vetat allt. Som om du burit en livserfarenhet rikare än någon annan. Det har vi sagt så många gånger. En läsare på mammas blogg delade mig sig av en så fantastisk dikt, skriven av Peter Pohl, som verkligen kändes som om det vore du som talade till oss och gav oss din förklaring:

Det var en gång en gammal, gammal själ, som hade levt många, många människoliv på jorden och nu var nästan färdig med sin tillvaro som själ också, ja, snart skulle den smälta samman med och bli en del av den Stora Andligheten som uppfyller Evigheten. För tillfället kände den gamla själen sig lite ensam där den satt i tomrummet mellan det senaste människolivet och den kommande Sammansmältningen. De bästa vännerna hade gett sig av, den gamla själen kunde se dem där nere på jorden, hur de uppfyllde varsin människa med iver, nyfikenhet, förundran och tankar av alla de slag.

”Jag vill dit”, sa den gamla själen. ”Jag har fortfarande en god portion glädje kvar. Jag vill dit och ge dem den.”

”Men din tid till Sammansmältningen är så kort”, varnade Vakten. ”Visst kan du ge dem glädje, men om du är hos dem så kort tid, ger du dem också en väldig sorg när du lämnar dem.”

”Jag vet”, sa den gamla själen. ”Men jag vill ändå. Jag vill ge dem så mycket glädje att den hjälper dem över sorgen sedan.”

”Så låt det få bli som, du vill”, sa Vakten och släppte iväg den gamla, gamla själen. Då fick ett människopar på Jorden ett barn som de så länge önskat.

Det var den raraste unge, som strödde glädje över dem från den dag han föddes, den ogrumlade glädje som människorna känner när deras själar träffas och med förtjusning känner igen varandra från Evigheten.

”Men har du inte väldigt kort tid kvar?” viskade mammans själ till den gamla själen i den lilla pojken. ”Tiden är kort, men glädjen är stor”, svarade den gamla, gamla själen. Och fastän mamman inte hörde deras samtal, väckte viskningarna en anande oro hos henne, en fläkt av kunskapen att vi inte äger något på jorden, inte varandra, inte oss själva ens.

Allt kommer till slut att tas ifrån oss, allt vi bär på, alla kära omkring oss, slutligen även vårt liv och vår kropp.

Men pojken växte och fick med sin glädje mamman att glömma sådana tankar. Och pappan var hos dem och gladdes, han också. Ja, den gamla, gamla själen fick leva sin sista tid precis som den hade önskat.

Men tiden var kort, även med människors mått var den kort, och stunden kom då Sammansmältningen skulle ske. Den gamla, gamla själen fick kallelse att utan dröjsmål infinna sig till ceremonin, och måste lyda.

För människorna såg det ut som att pojken fick en plötslig död. Deras sorg blev oerhörd, just som Vakten hade förutsagt.

Men eftersom allt de kunde minnas av sitt barn var glädje och endast glädje, kunde de uthärda sin sorg, just som den gamla, gamla själen hade förutsagt. Och därför, istället för att låta de gamla, gamla själarna bara sitta av sin sista lilla skvätt tid i tomrummet, blev det i fortsättningen sed i Evigheten att skicka dem att skänka sin sista stora glädje till människorna som behöver den.

Sorgen, sedan, ja den oundvikliga sorgen, den har människorna genom glädjen fått kraft att uthärda och så småningom vända till något gott.

Den sista bilden jag tog på Olle. Hemma hos Karin förra lördagen.