Du är så Stark skriver ni, många av er. Är jag Stark?
Jag är en väldigt känslomässig person som alltid har haft nära till både skratt och gråt. De där envisa tårarna har alltid trängt fram i alla möjliga situationer. När jag är ledsen och när jag är arg. När jag är rörd och när jag är lycklig. När jag ser en film som inte slutar lyckligt och när jag ser en film som slutar lyckligt. När jag ser någon annan gråta. När jag läser om andras livsöden. När jag tänker tillbaka på gamla minnen och från och med nu; när jag tänker på framtiden.
Framtid. Jag har alltid levt för framtiden.
Jag är det levande exemplet på en ”duktig flicka”. Alltid har jag varit ambitiös med en plan i huvudet. Aldrig nöjd och alltid på väg mot nya utmaningar. Livrädd för att misslyckas och alltid strävat efter att bli bekräftad för det jag gjort istället för den jag är.
Orolig. Ett ord för vissa, ett epitet för andra. Jag har alltid varit orolig, det är liksom medärvt i generna. Jag har suttit så många gånger med den där klumpen i magen. Orolig för att missa tentan, orolig för ”mikrobiell påväxt” i krypgrunden, orolig när mamma och pappa inte går att få tag på för att de åkt på ”älgsafari” utan att säga något. Orolig för att min vattentäta planeringen inför bröllopet skall spricka. Orolig för att någon i min närhet; släkting, vän eller familjemedlem skall drabbas av någon sjukdom eller olycka. Jag har sällan tagit livet för givet och hellre tänkt ”det kan hända mig” istället för det ”det händer inte mig”.
Orolig. Inte rolig betyder det ordagrant. Och visst stämmer det. Jag har aldrig tagit några risker, alltid safe:at. Pluggat lite extra för säkerhetsskull, byggt ordentligt och noggrant, planerat allt i minsta detalj, haft ordning och reda, sparat istället för slösat och haft kontroll, extrem kontroll.
Så, varför alla denna oro? Varför händer detta mig? eller Därför händer detta mig?
Mitt liv har bestått, består?, av bilder i min hjärna. Några bilder på det som varit, men framförallt av bilder på dit jag ska. Hur skall jag kunna tänka här och nu? Det blir liksom svart i min hjärna. Leva i nuet. Jag vet inte hur man gör?
Olle: Är det därför du är här? Kan du visa vägen? Kan du visa mig vem jag är? Kan du lära mig leva i nuet?
Olle: Kan du göra mig Stark? Kan du göra pappa Stark? Kan du göra brorsan Stark? Kan du göra alla Starka?
Avslutar inlägget med att visa några härliga bilder vi fotade i eftermiddags.
Fina bilder!
SvaraRaderaKommer hem över dagen på fredag, då vill jag träffa familjen Wikar-Stark. Borlänges finest!
/Bell
Åh,så fina bilder!!Kramisar/Anneli
SvaraRaderaSå vackra bilder. <3 /Angelica
SvaraRaderaSå fina ni är Starkarna :)
SvaraRaderaHej Fru Stark!
SvaraRaderaVill börja med att gratulera till er fina Olle. Vill fortsätta med... ja det finns inga ord som kan vara de rätta. Jag berörs så av dina ord, av er verklighet, här och nu. Nej, det är inte lätt att leva efter och jag kan inte ens tänka mig hur ni känner det. Min pappa togs ifrån oss i höstas, så jag vet vad oro handlar om och sorg. På begravningen spelades "Utan dina andetag". Men, det var ändå "rätt" generation även om det var alldeles för tidigt.
Fantastiska bilder ni tagit på er. Jag känner er kärlek via bilderna och dina ord. Du är otrolig¨på att uttrycka dig så att vi läsare känner din/ er glädje och sorg.
Det finns ett projekt som handlar om kärlek. Ett projekt där fotografer runt om i landet hjälper familjer med att kostnadsfritt föreviga minnen. Barnfamiljer med en familjemedlem med en livshotande sjukdom. Jag är så otroligt ledsen för att ni tillhör dem, men jag ville bara informera om att det finns. Ett fantastiskt projekt som kan fånga er kärlek på bild.
http://essencevitae.com/
Mvh Christel
När jag tänker på dig så tänker jag bara på en tjej som har så lätt till skratt. Du har verkligen ett skratt som smittar av sig. Tänker ofta på hur låg nivå det kunde vara vid frukost bordet på jobbet. Vad vi skrattade. Tänker även på att du kunde peppa mig när jag mådde som sämst. Du skickade ett sånt fint mejl till mig som jag ofta läser. Du är verkligen en otrolig person. Vill sända alla styrkekramar som finns/ Victoria
SvaraRaderaHej, jag ville bara lämna några ord här, säga att jag har en egen liten Olle. Fast jag kallar honom Melvin och han är nu åtta år. Han har också SMA. Om du undrar något, tänker på något, och tror att jag, som nyss, vad det känns som, hade ett sådant där litet knytte och många frågor själv, så är du välkommen att fråga vilken fråga du vill. Bara så att du vet.
SvaraRaderaHejsan! Efter en veckas abstinens på grund av frånvaro från Lasse och Olle är mormor nöjd och glad igen efter en fredagkväll med bröderna Stark. Moster Isabelle från Örebro var på snabbvisit några timmar och då passade moster Karin och Lasse på att baka en jättegod hallonpaj till oss alla. Olle är för rolig redan, som tycker att mormor är jättekul när hon skojar och och kör hårdträning med honom. Vi har boxat, simmat över Dalälven och cyklat till Örebro. Oj så skoj, tycker Olle.
SvaraRaderaHan gör verkligen framsteg ska ni veta. Heja Olle! Du är så duktig och dina föräldrar är dina suveräna coacher.
Vill också tacka alla som följer bloggen och tänker på familjen Stark. Jag tror att det ger både dem och Olle styrka när det är så många som ger energi genom att bry sig om och engagera sig i lilla Olle och hans familj. Tack ska ni ha för att ni hjälper till att göra Olle till en vinnare. Kramar från mormor Berit och morfar Janne.