Det är inte jag som överkänslig...

... det är alla andra som är underkänsliga. Så skriver Mia Skäringner i sina böcker och jag jublar åt uttrycket. Så träffsäkert och jag känner igen mig.

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med en ihopknöglad pappersnäsduk i handen samtidigt som tårarna envist rullat ned för kinderna, en efter en, gång efter annan. Hos psykologen, hos terapeuften och hos alla olika läkare vi har träffat på vår väg.

Det är inte fel att gråta säger alla. Du är en känslomänniska. Så är det och jag skäms inte för den jag är. Tvärtom tror jag det är en styrka att låta alla känslor få ta plats. Dock är det slitsamt och energitömmande att hela tiden åka känslomässig berg- och dalbanan.

Jag har inte skrivit på ett tag och därför blir längtan allt större att låta orden flöda genom kroppen, ut genom fingrarna, för att slutligen träffa tangenterna. Jag har så mycket jag vill skriva, men just nu är jag kluven inför uppgiften. Det lugn som jag hade byggt upp har börjat storma igen. Många första möten som blivit starkt känslosamma är orsaken.

Mitt hem, den trygga borgen, har fungerat som ett skydd mot omvärlden och här har jag känt mig trygg, till freds och med ett inre lugn. Snart är tiden inne att varje dag lämna den trygga borgen och ta sig ut och möta livet. Arbetslivet.

Jag har medvetet valt att inte skriva något om mitt arbete i det här sammanhanget och så kommer det vara även i fortsättningen även om jag nu snart kommer att börja jobba igen. Att närma sig arbetet är ett stort steg för mig. Jag har många fina arbetskamrater som visat sin omtanke och medkänsla men ändå är det så väldigt skrämmande att gå tillbaka till det som en gång var.

När jag gick hem på föräldraledighet i februari var jag lyckligt ovetandes om mitt livs öde. Om att livet, den dag jag gick tillbaka in genom grindarna igen, är omkullkastat och att den Evelina som fanns då, aldrig blir den samma mer.

Jag ser ut ungefär som jag. Samma frisyr och samma hårfärg, samma antal trivselkilon, kläder från samma garderob och fötterna i samma par skor.

Men även om min längd och bredd är den samma så är djupet numera omätbart. Känslorna ligger som mitt yttersta hudlager och i ögonen har tårarna slagit sig till ro.

Runt min hals hänger två små sliverbrickor med mina barns namn. De är symbolen för att jag bär mina barn med mig vart jag än går. Den ena får jag träffa när jag kommer hem igen. Hans leende möter mig och hans armar omfamnar mig när jag hämtar honom på dagis. Den andre finns i himlens förlovade land och jag kämpar varje dag med att tänka på honom i ljust minne bevarad.

Jag brukar tänka på hur det skulle varit om det vore tvärt om. Om jag varit i himlen och Olle varit här. Då hade jag velat att Olle log varje gång han tänkte på mig. Att han log sitt största vackraste leende. Ibland ler jag när jag tänker på Olle men det är fortfarande mycket, mycket svårt. Det gör så ont inuti.

Jag hoppas att det kommer en tid när det blir verklighet för jag har valt livet, att leva vidare, och då är det också min uppgift att vara glad för det liv som jag fick och får. Livet blev inte som jag föreställt mig. Det kommer att bli väldigt annorlunda men förmodligen kommer det bli bra ändå och kanske kommer det annorlunda livet också kunna ge annorlunda möjligheter så småningom.

Idag skiner solen och nu skall jag gå ut och göra klart det sista i lekstugan. I helgen blir det kalas i dagarna två, korvgrillning, tårtfrossa och premiärbesök för kompisarna i lekstugan. Det ser jag framemot och jag lovar att visa några bilder nästa gång vi hörs.