Änglar, finns dem?

Har känt ett plötsligt behov att veta. Ett sökande efter svar. Jag vill ha tecken och bekräftelse från det okända. Det som ingen vet någonting om.

Vacklar, tvekar och känner ingen övertygelse. Jag lånar några rader ur Lars Winnerbäcks sång Tvivel för att förklara det som känns inuti kroppen just nu.

Här står livet I farstun, så nära inpå

Men det är nåt som gnager ändå...

Det kallas tvivel, det där som stör

Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör

Och jag ser hur du tänker på nåt

Hur du längtar dig bort

Som en fågel I bur

En obehaglig distans

En konstig känsla nånstans

Det känns tomt - eller hur?

Excistensiell ångest var för bara ett halvår sedan ett okänt begrepp i min tillvaro. Nu är det som om besten har tågat in för att förvrida mitt inre och krama ur det som finns kvar av livets vattnet.

Blir så påverkad av allt som händer i världen. Vi såg nyligen filmen "Machine gun preacher" som handlar om en man som går från kriminell till frälst och viger sitt liv åt att hjälpa de föräldralösa barnen i Sudan. Han bygger barnhem och vägrar ge vika för förtryck och den obarmhärtiga situationen som råder där.

Filmen gjorde starkt avtryck på mig och lämnade kvar en känsla av tvivel i kroppen. Hur kan människor leva på den här jorden, samma jord, med så olika förutsättningar. Och hur kan hat och ondska förvrida människor att skrida till de mest horribla handlingar.  

Då blir jag så tveksam till allt det jag så gärna vill hoppas på. Om vi alla kommit ur samma moderliga underbara källa kan jag inte begripa hur vi bröder och systrar av denna jord kan göra så mycket ont mot varandra. Och hur skall vi i så fall kunna återförenas i den slutliga gemenskapen igen?

Försök inte att förstå, för ingen vet ändå. Ett råd jag får av mina närmaste på vägen. Okej, men jag undrar i alla fall. Lånar en bok om änglar. En del säger sig ha sett dem. Googlar på nära-döden-upplevelser. Verkar så trovärdiga. Är det bara påhitt? Syrebrist i hjärnan?

Varför får jag inga tecken som ger mig övertygelse. Har åren av naturvetenskapliga studier gjort mig förblindad? Är jag helt stängd? Sluten? Eller är jag bara för skör för att kunna se? 

Har alltid varit så övertygad förut i livet. Övertygad om att det funnits något mer, men inte intresserad av att veta exakt vad. Hellre leva med en tro, lyckligt ovetandes än att riskera att få visshet och vetskap om någonting jag inte vill veta.

Okej. Döden kan vi inte veta någonting om, men livet då? Vad är livet? Mitt hjärta pulserar, mina lungor tar in syre och andas ut koldioxid, cellernas komplexitet är långt mer avancerad än de allra modernaste kärnkraftverk. Fantastiskt att det fungerar.

Rådfrågar en god vän. Det hjälper. Stannar upp. Stoppar tankarna. Stoppar OM tankarna. Universum är oändligt. Partiklar påverkar varandra även om de separeras. Energi kan inte förgöras, bara omvandlas. All materia är i grunden uppbyggda av samma grundämnen. Grundämnen som kan exciteras och emitteras inom olika stadier av energi. Människor är också materia. Men det som inte är materia. Tomrummen. Det som håller allting samman. Det som finns men inte syns. Det är någonting annat. Kanske är det det som är själen? 

Jag stannar där för nu. Vilar vid min slutsats. Andas. Känner. Kärlek.