Änglar, finns dem?

Har känt ett plötsligt behov att veta. Ett sökande efter svar. Jag vill ha tecken och bekräftelse från det okända. Det som ingen vet någonting om.

Vacklar, tvekar och känner ingen övertygelse. Jag lånar några rader ur Lars Winnerbäcks sång Tvivel för att förklara det som känns inuti kroppen just nu.

Här står livet I farstun, så nära inpå

Men det är nåt som gnager ändå...

Det kallas tvivel, det där som stör

Det kallas för en klump I magen och ett konstigt humör

Och jag ser hur du tänker på nåt

Hur du längtar dig bort

Som en fågel I bur

En obehaglig distans

En konstig känsla nånstans

Det känns tomt - eller hur?

Excistensiell ångest var för bara ett halvår sedan ett okänt begrepp i min tillvaro. Nu är det som om besten har tågat in för att förvrida mitt inre och krama ur det som finns kvar av livets vattnet.

Blir så påverkad av allt som händer i världen. Vi såg nyligen filmen "Machine gun preacher" som handlar om en man som går från kriminell till frälst och viger sitt liv åt att hjälpa de föräldralösa barnen i Sudan. Han bygger barnhem och vägrar ge vika för förtryck och den obarmhärtiga situationen som råder där.

Filmen gjorde starkt avtryck på mig och lämnade kvar en känsla av tvivel i kroppen. Hur kan människor leva på den här jorden, samma jord, med så olika förutsättningar. Och hur kan hat och ondska förvrida människor att skrida till de mest horribla handlingar.  

Då blir jag så tveksam till allt det jag så gärna vill hoppas på. Om vi alla kommit ur samma moderliga underbara källa kan jag inte begripa hur vi bröder och systrar av denna jord kan göra så mycket ont mot varandra. Och hur skall vi i så fall kunna återförenas i den slutliga gemenskapen igen?

Försök inte att förstå, för ingen vet ändå. Ett råd jag får av mina närmaste på vägen. Okej, men jag undrar i alla fall. Lånar en bok om änglar. En del säger sig ha sett dem. Googlar på nära-döden-upplevelser. Verkar så trovärdiga. Är det bara påhitt? Syrebrist i hjärnan?

Varför får jag inga tecken som ger mig övertygelse. Har åren av naturvetenskapliga studier gjort mig förblindad? Är jag helt stängd? Sluten? Eller är jag bara för skör för att kunna se? 

Har alltid varit så övertygad förut i livet. Övertygad om att det funnits något mer, men inte intresserad av att veta exakt vad. Hellre leva med en tro, lyckligt ovetandes än att riskera att få visshet och vetskap om någonting jag inte vill veta.

Okej. Döden kan vi inte veta någonting om, men livet då? Vad är livet? Mitt hjärta pulserar, mina lungor tar in syre och andas ut koldioxid, cellernas komplexitet är långt mer avancerad än de allra modernaste kärnkraftverk. Fantastiskt att det fungerar.

Rådfrågar en god vän. Det hjälper. Stannar upp. Stoppar tankarna. Stoppar OM tankarna. Universum är oändligt. Partiklar påverkar varandra även om de separeras. Energi kan inte förgöras, bara omvandlas. All materia är i grunden uppbyggda av samma grundämnen. Grundämnen som kan exciteras och emitteras inom olika stadier av energi. Människor är också materia. Men det som inte är materia. Tomrummen. Det som håller allting samman. Det som finns men inte syns. Det är någonting annat. Kanske är det det som är själen? 

Jag stannar där för nu. Vilar vid min slutsats. Andas. Känner. Kärlek.

Födelsedagskalas i lekstugan

Hela helgen har vi firat vår underbara älskade 3-åring.
För tre år sedan klockan 10:44 kom han till världen. Världens finaste lilla Lasse.
Han är ljuset i allt mörker, han är svaret på alla frågor och han är en gåva av livet.

Igår var det också 4 månader sedan livets andra stora gåva återvände hem till allas vårt ursprung.
Underbarnet som vi bara fick låna i en liten, liten stund. Jag tror du har det bra där du är, lilla vännen min. Lilla vännen vår.

I dagarna två har släkt och vänner varit här på födelsedagskalas.
Vackert väder och härlig kamratskap bland både vuxna och barn.  Korvgrillning, tårta och presenter.

Tack alla! Två mycket fina dagar i våra liv. Lasses, mitt och Stefans. Jag låter bilderna och bildtexterna tala för sig själv.

I torsdags när Lasse kom hem från dagis
premiärfikade vi i lekstugan för första gången.

Lasse säljer varor i sin kiosk...

och busar med sin mamma...

Nästan all inredning består av gamla loppis-
fynd eller fynd från Stefans morfars loge.
I logen kan man hitta det mesta.
De gamla drickabackarna och
den lilla kranen till exempel...

.... och en gammal spis. Den var helt
brun av lerdamm när vi hittade den.
Efter noggrann rengöring och lite färg
blev den som ny igen. 

Möblemanget består av sådant som jag redan hade hemma.
Tallrikshyllan är ett loppisfynd och likaså det mesta av porslinet.

Spiderman, har kalas!

Lekstugan pyntad med ballonger och gästerna mumsar på korv.

Majken och morbror David.

Bella läser upp sina fina dikt för Lasse:

Lasse, världens bästa du är.
Moster Bella håller dig oändligt kär.
3 år gammal och egen stuga.
Måtte det dröja länge tills du finner en fruga.
Jag önskar dig en fin födelsedag.
Utan tjat och annat klag.
Glöm aldrig att du är bäst.
Nu ställer vi till med fest.
YEAH!!!

Lasse, som precis har blåst ut ljusen.

Kalasare.

Partajare.

Spindelmannen gräver med nya grävskopan
från mormor och morfar medan han väntar
på alla kalasgästerna på söndagen.

Det är inte jag som överkänslig...

... det är alla andra som är underkänsliga. Så skriver Mia Skäringner i sina böcker och jag jublar åt uttrycket. Så träffsäkert och jag känner igen mig.

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med en ihopknöglad pappersnäsduk i handen samtidigt som tårarna envist rullat ned för kinderna, en efter en, gång efter annan. Hos psykologen, hos terapeuften och hos alla olika läkare vi har träffat på vår väg.

Det är inte fel att gråta säger alla. Du är en känslomänniska. Så är det och jag skäms inte för den jag är. Tvärtom tror jag det är en styrka att låta alla känslor få ta plats. Dock är det slitsamt och energitömmande att hela tiden åka känslomässig berg- och dalbanan.

Jag har inte skrivit på ett tag och därför blir längtan allt större att låta orden flöda genom kroppen, ut genom fingrarna, för att slutligen träffa tangenterna. Jag har så mycket jag vill skriva, men just nu är jag kluven inför uppgiften. Det lugn som jag hade byggt upp har börjat storma igen. Många första möten som blivit starkt känslosamma är orsaken.

Mitt hem, den trygga borgen, har fungerat som ett skydd mot omvärlden och här har jag känt mig trygg, till freds och med ett inre lugn. Snart är tiden inne att varje dag lämna den trygga borgen och ta sig ut och möta livet. Arbetslivet.

Jag har medvetet valt att inte skriva något om mitt arbete i det här sammanhanget och så kommer det vara även i fortsättningen även om jag nu snart kommer att börja jobba igen. Att närma sig arbetet är ett stort steg för mig. Jag har många fina arbetskamrater som visat sin omtanke och medkänsla men ändå är det så väldigt skrämmande att gå tillbaka till det som en gång var.

När jag gick hem på föräldraledighet i februari var jag lyckligt ovetandes om mitt livs öde. Om att livet, den dag jag gick tillbaka in genom grindarna igen, är omkullkastat och att den Evelina som fanns då, aldrig blir den samma mer.

Jag ser ut ungefär som jag. Samma frisyr och samma hårfärg, samma antal trivselkilon, kläder från samma garderob och fötterna i samma par skor.

Men även om min längd och bredd är den samma så är djupet numera omätbart. Känslorna ligger som mitt yttersta hudlager och i ögonen har tårarna slagit sig till ro.

Runt min hals hänger två små sliverbrickor med mina barns namn. De är symbolen för att jag bär mina barn med mig vart jag än går. Den ena får jag träffa när jag kommer hem igen. Hans leende möter mig och hans armar omfamnar mig när jag hämtar honom på dagis. Den andre finns i himlens förlovade land och jag kämpar varje dag med att tänka på honom i ljust minne bevarad.

Jag brukar tänka på hur det skulle varit om det vore tvärt om. Om jag varit i himlen och Olle varit här. Då hade jag velat att Olle log varje gång han tänkte på mig. Att han log sitt största vackraste leende. Ibland ler jag när jag tänker på Olle men det är fortfarande mycket, mycket svårt. Det gör så ont inuti.

Jag hoppas att det kommer en tid när det blir verklighet för jag har valt livet, att leva vidare, och då är det också min uppgift att vara glad för det liv som jag fick och får. Livet blev inte som jag föreställt mig. Det kommer att bli väldigt annorlunda men förmodligen kommer det bli bra ändå och kanske kommer det annorlunda livet också kunna ge annorlunda möjligheter så småningom.

Idag skiner solen och nu skall jag gå ut och göra klart det sista i lekstugan. I helgen blir det kalas i dagarna två, korvgrillning, tårtfrossa och premiärbesök för kompisarna i lekstugan. Det ser jag framemot och jag lovar att visa några bilder nästa gång vi hörs.

Katalysatorns funderingar.

Tidigare i veckan besökte jag och min man Falu lasarett för att träffa två verksamhetschefer i frågan kring PGD. Vad som hände oss tidigare kan ni läsa här.

Besöket var jobbigt rent känslomässigt men känslan när vi åkte därifrån var ändå att jag via mitt engagemang, många brev till myndigheter, lanstingsledning och politiker nått fram.

Mitt budskap har uppmärksammats och, för att låna ett utryck från den kvinnliga chefen på mötet, fungerat som en katalysator.

Bollen är i rullning och vi fick ett medgivande att det finns en osäkerhet och orättvisa i frågan. Egentligen har vi inte fått något annorlunda besked men frågan kommer att tas upp på regionsmöte i november för att de sju landsting som finns inom vår region skall närma sig en gemensam riktlinje/policy kring denna fråga. Vad utfallet blir törs jag inte tänka på men just nu väljer jag att känna mig enormt nöjd över att jag kommit så här långt med frågan.

Under ett par veckor har jag börjat få lite mer av ett lugn i min tillvaro och inom mig. Dock märker jag hur instabil jag ändå är när jag får kritik, blir ifrågasatt eller drabbas av en motgång.

Jag försöker njuta av de bra dagarna och när de sämre kommer försöker jag förlita mig på att de goda kommer tillbaka igen. Tålamod och respekt för alla känslor är mina nya ledord.

Att skriva hjälper mig mycket, men i takt med att förväntningar på mitt tillfrisknande börjar komma, har jag också blivit mer osäker inför uppgiften. Det är så många som varje dag tittar in och läser och jag får så mycket kommentarer som värmer och stärker mig ända in i själen. Av den anledningen gör bloggen en viktig uppgift. Jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta länge till, men är rädd att min ärlighet, i vissa sammanhang, kommer att ha en baksida.

Om en dryg vecka fyller Lasse år och hans födelsedagspresent blev en lekstuga, precis som jag tänkte. Att kämpa med att färdigställa den är något som får mig att må bra. Inspirationen kommer smygande och att arbeta med händerna gör mig lycklig.

Lasse vet att han skall få en lekstuga och följer med spänning och förväntan det fortskridande arbetet. Känns som en underbar present som han är värld, flera gånger om, efter den tid som varit. Jag älskar den gossen!

Idag skulle Olle blivit ett halvår. Såg det nu när jag slog ett öga på datorn, och såg att det är den 6 september. Vet inte om det är bra eller dåligt att jag hade glömt det. Väljer att tolka det som bra. Han är int bortglömd, det kommer han aldrig kunna bli, men hans mamma har tillåtit sig själv att fokusera på någonting annat än sorgen för en stund.

Olle:
Många varmar kramar sänder vi till dig idag, på din 6-månadersdag, från jorden.
Vi pratar om dig varje dag. Lasse tror att du kommer kunna se lekstugan från himlen om du har en kikare. Jag tror du kan se den mycket närmare än så...
Mamma, pappa och brorsan.