Ikväll, en sån där kväll när orden bygger sina egna välformulerade meningar inuti mitt mentala inre. Försöker fånga dem och spara dem till senare tillfälle även om jag vet hur lättflyktiga de brukar vara.
Jag och Lasse tar en promenad i skymningen. Vi går ned till älven. I vattenytan speglar sig de nakna träden. Ovanför trädkronorna seglar molnen förbi. De lyser med all sin prakt i varma rödrosa toner. Ser du hur vacker himlen är ikväll, så fint änglarna har målat, säger jag till Lasse. Jag har tidigare förklarat för honom att jag tror att himlens alla färger och toner är uttryck av änglarnas alla konstverk.
Vi vandrar vidare och medan mörkret omfamnar oss beskådar vi fullmånen som sprider sitt ljus. Det kanske är Olle som lyser på oss, säger jag till Lasse. Ja, säger Lasse, han kanske har gjort en egen lampa, svarar han.
Vi går tysta en stund. Jag funderar åter på jorden. Hur allting är uppbyggt. Som om allt i själva verket är atomer som ligger huller om buller i en burk. Som om någon eller något varsamt väljer en efter en och bygger ihop till molekyler som blir till ämnen som blir till skapelser.
Är allting i själva verket lika enkelt som att bygga lego? Att den skapalse som mina legobitar formats till råkade bli jag.
Jag återvänder till det som är här och nu. Du är mitt mirakel, säger jag till Lasse. Ord som aldrig tidigare passerat mina läppar, men ändå så uppenbart sant.
Lycklig över att livets byggstenar, de avancerade legobitarna, skapade min älskade Lasse, promenerar jag den sista biten hem.
En lätt välbehaglig rysning går över mina skuldror och längs med överarmarna. Det händer ibland och då brukar jag se det som ett tecken från Olle. Som en liten lätt beröring, en närvaro och en trygghet.
Hemma igen, härjar mitt lilla mirkael vidare. Genom kvällen. Som en dans. Som en afton dans.
Som Lasse sa om månen och Olles egen lampa så vill jag berätta att den lyste hos mormor och morfar i Säter också. Vi såg också det fina, lite magiska månskenet i skymningen och morfar sa att månen såg ut som ett O som i Olle.
SvaraRaderaKramar från svär-mor-mor och svär-far-morfars-gubben min.
Vackert skrivet! Har inte tänkt på det där med änglarna och himlen förut, men det var fint beskrivet.
SvaraRaderaI lördags mötte jag dig och din fina familj på Kupolen. Våra ögon möttes och jag kände att du var så bekant, men jag kunde inte placera dig. Sen kom jag på - just det - det var ju Olles fina familj. För det är just vad ni är. En fin och fantastisk familj.