Min bästa kompis framtiden

Idag har det varit en sådan där känslomässigt turbulent dag. Vi hade återbesök hos Olles läkare och kuratorn på sjukhuset. Inte konstigt att känslorna svallar alltså.

Kuratorn mötte upp oss och jag är tacksam över att vi skulle sitta i hennes rum istället för läkarens rum. Det rum som förändrade vårt liv för alltid.

Jag grät under samtalet men jag beundrar Olles läkare så mycket . Jag har varit så arg på honom under den här resan, men jag har bett honom om förlåtelse för det.  ”Do not shoot the messenger…”

Hans röst, fraseringar och tonläge har etsat sig fast och jag kan när som helst framkalla hans ord ur minnet. Han utstrålar lugn, förståelse, medmänsklighet och omtanke. Inga svar är givna utan han belyser alltid flera alternativ.

Han och många andra som vi träffat på vår resa, har beundrat den uppslutning som funnits kring Olle och den kärlek och öppenhet som vår familj har visat. När Olle hade lämnat oss kom till och med min gammelfarfar, 92 år, till sjukhuset för att se Olle en sista gång och ta farväl. Läkaren sa idag att det varit en speciell, i det närmaste andaktsfull stund även för honom. Min farfar så gammal och Olle så liten mitt emot varandra i olika världar.

När vi kom hem satt jag och Stefan och pratade länge med varandra. Alla runt omkring oss säger att vi har en äkta och kärleksfull relation. Vi undrar ibland vad de menar men vi väljer att tro på orden. Dock är det svårt, oavsett hur nära vi står varandra, att dela en sorg.  Vi behöver olika utrymme och tänker olika. Stefan vill vara i nuet och inte tänka på framtiden. Han är ganska duktig på det. Jag ser upp till Stefan och vill göra som honom. Någonting säger mig också att ”alla andra” håller med Stefan.

Därför har jag försökt, jag försöker hela tiden, leva i nuet. Det går sådär. Jag gillar inte nuet. Nuet är ingen nära vän för mig. Jag saknar min bästa kompis framtiden. Framtiden och jag har mått bra ihop. Vi klickade från första stund och har så många gånger smidit fantastiska planer. Framtiden och jag har alltid varit ett vinnande koncept.

Nu har framtiden gått ifrån mig och lämnat mig ensam kvar. Ho Ho, det ekar tomt efter framtiden. Kvar står nuet och morsar försiktigt på mig. Jag tittar skeptiskt på nuet och undrar vad det är för en typ. Är nuet någon att lita på och någon att finna trygghet med.? Jag vet inte. Jag tvekar och tvivlar. Nuet verkar jobbigt, osäkert, ovant och inte alls lik mig. Hur skall det här gå? Kan vi verkligen bli vänner? Bästa kompisar?

När Olle var här kändes nuet uppenbart. Då var det en gåva att lära känna Olle och en utmaning att lära känna nuet. Nu är nuet inte självklart längre. Olle fattas mig. Det gör ont. Nuet innehåller sorg och det är jobbigt. Sorgen rymmer så mycket mer än bara Olle. Jag känner mig totalt vilsen. Jag har tappat både kartan och kompassen och ser inte stigen för alla träd. Jag famlar i mörker och försöker hitta skydd. Skydd från vinden, regnet, ljuden och skuggorna.

Tänk om nuet inte fungerar för alla. Jag vet inte om det fungerar för mig. Jag känner mig inte lycklig i nuet.

Låter jag bitter och egoistisk. Ja förmodligen. Men jag behöver få vara det nu. Jag är så tacksam för de jag älskar och jag vet att jag borde fokusera på dem just nu och ingenting annat. Men det är svårt. Jag vill så gärna segla iväg med mina tankar och tänka på framtiden i alla fall.

Jag är en sökare som sällan är nöjd. Jag mår bra av det och känner mig trygg när jag har något, mer eller mindre stort, projekt att tänka på.  Livets ”projekt” har avlöst varandra: utbildning, körkort, Stefan, vidareutbildning, instruktör, exjobb, jobb, hus, renovering, utbyggnad, Lasse, nytt jobb, bröllop och sen Olle.

Jag har ibland tänkt att här går jag fram som en ångvält. Undra vad ”folk” skall tycka. De tänker nog; den där hon kommer nog att bränna ut sig snart. Eller, stackars den där karln som har en sådan energisk fru. Eller, den där hon kan inte vara riktigt frisk som aldrig tar det lugnt… etc.

Men ”gott folk” vad jag tror ”ni” inte kanske tänker på är att jag faktiskt någonstans mår bra av just detta. Att vara mitt i mina pågående projekt. Att vara den där idérika inredaren, den där flitiga hantverkaren, den där studsande instruktören, den freekade bridezillan och den grävande journalisten. Det är en trygghet för mig. Att ha något att fokusera på. Att ständigt vara på väg framåt. Det är då jag lever mina drömmar.

Så nu då? Kommer jag bli en annan människa nu? Kommer jag att förändras? Vill jag förändras?

Många svåra frågor. Antagligen kommer jag att förändras. Konstigt vore annars. Men jag tror inte jag skall ha alltför stora ambitioner. Det är nog inte så att jag blir omstöpt i en annan form, utan mer som att någon filar lite på kanterna.

Jag kommer nog att fortsätta vara en sökare. En sökare som försöker uppfylla mina drömmar. Och jag vet vad min största dröm är…

Leva i nuet eller inte. Jag skall försöka. Nuet och jag kanske kan komma lite bättre överens men jag tror aldrig vi blir bästa vänner. Framtiden knackar på och jag vill så gärna öppna dörren. Hälsa den gamle vännen välkommen tillbaka och börja smida nya planer…