En månad har gått sedan Olle lämnade oss. Vi saknar honom. Vi längtar efter honom. Vi tänker på honom. Vi drömmer att få återse honom en dag. Vi pratar med honom. Vi frågar honom om råd. Vi undrar om han är här då och då. Vi funderar på om han har fjärilsvingar att flyga med där i himlen.
Vi måste fortsätta gå här på jorden med eller utan trasiga skor. Vi måste låta blommornas skönhet och doft träffa näsa och ögon. Vi måste smaka på sommarens första jordgubbar. Vi måste känna solens strålar värma kinden. Vi måste le mot varandra och fortsätta. Bara fortsätta.
Livet är inte rättvist men livet är värt att leva. Livet är inte långt men vi lever här en gång. Livet gör ont men livet gör också gott.
Saknaden efter Olle och lyckan över Lasse. Det är så dubbelt. När jag är lycklig och glad för att jag har Lasse säger samvetet att jag sviker Olle. När jag sörjer Olle säger samvetet att jag måste finnas till för Lasse.
Att leva är svårt. Det finns så mycket i livet som är underbart, bra, positivt, härligt, lyckligt, fantastiskt, oerhört och mäktigt. Men det finns också så mycket som är sorgligt, ledsamt, tungt, svårt, jobbigt, negativt, olyckligt och litet. För oss är alla de här känslorna nära. De bråkar och slåss och krigar med varandra. De går hand i hand och försöker att bli vänner med varandra.
Lära sig leva med sorgen säger man. Är det det vi försöker göra? Jag tvekar och tvivlar. Gillar inte alls det utrycket. Jag vill inte leva med någon sorg. Jag vill lära mig leva med livet.
Livet innehåller just nu långa och många samtal med vänner, familj och terapeufter. Vi berättar vår historia och tänker, vänder och vrider på orden. Lär känna varandra och oss själva.
Livet har också bjudit på en utflykt till Säterdalen med mormor och morfar, verandabygge och glasstund i Torsång, korvgrillning och lek med familjen Carlberg/Nilsson och besök hos Lasses bästa kompis Alrik med familj på gatan bredvid.
 |
Fantastiska Nordalen i Säter.
Pappa brukar gå där och ropa efter Olle.
Där finns det ingen som undrar vem man ropar på. |
 |
| Stolta morföräldrar |
 |
| Familjen picknick |
 |
| Bella tar igen sig. |
 |
Lasse släppte smörblommor till Olle i ån och
tittade på hur de flöt under bron till andra sidan. |
 |
| Lasse och Davve i egen hög person |
 |
| På besök i Säterdalens fäbod. |
 |
Lasse vill också vara med och bygga "banda" (veranda)
hemma hos Ekke och Kani i Torsång |
 |
| Mr Noggrann provar sågen. |
 |
| Lasse tittar på båtarna som sjösätts... |
 |
| ... och kastar macka med mamma |
 |
| Majken, hon sover mest eller kräks... |
 |
| .... och titt som tätt bjuder hon på ett ljuvligt leende. |
Vilka härliga bilder! Det är så skönt att se att ni fortsätter leva trots allt. Visst har vi alla det jobbigt emellanåt men inget som kan jämföras med det ni varit med om! Jag har sagt det förut och jag säger det igen... Ni har lärt mig se på livet med andra ögon. Tack!
SvaraRaderaCia!
Skönt att höra att ni har många att prata med! Det kommer ni att behöva göra länge. Prata och prata om det ni upplevt, prata om Olle. Håller med dig om att uttrycket att lära sig leva med sorgen inte känns så bra.....lära sig leva med livet och allt vad det innebär är bättre!
SvaraRaderaKom ihåg att vi också finns här för er närhelst ni behöver oss!
Kram/ Anna T
Jag nickar igenkännande när jag läser ditt inlägg. Förstår så väl vad du skriver även om jag inte alls förstår vad ni går igenom. Men jag vandrar också livet fram med min sorg pararellt vid min sida. Känner igen det så väl det du skriver när du är glad för Lasse och ledsen för Olle. För knappt ett år sedan tog min andra son sitt första andetag och tre månader senare tog min pappa sitt sista. Då hade cencermonstret vunnit. Jag stod där med glädjen över min son och sorgen efter min pappa. Jag var rädd att Theos första tid bara skulle kantas av sorgen efter min pappa. Av en kurator fick jag rådet: När du är glad för Theo så är du glad för honom och när du är ledsen för din pappa så är du ledsen för honom. Dessa två vägar följer dig parallellt, sa hon till mig. Det har hjälpt mig att bli av med mitt dåliga samvete. Och även om det inte kan jämföras med er sorg och vad ni går igenom, så ville jag bara dela med mig av tanken. Men, det är hemskt att hela tiden ha sorgen med sig för precis som du är jag trött på att bära den med mig och att vara ledsen och att leva med saknaden.
SvaraRaderaDet är tur att det finns så mycket att leva för!
Ni finns så ofta i mina tankar!
Kram