2 år - Årskrönika

Nedanstående inlägg kan betraktas som del 1 av slutet på den här bloggen. Del 2, det allra sista inlägget; "Det lyckliga slutet - som blev en början" finns här, publicerat den 16 maj, som är årsdagen då Olle flög iväg, i frihet, till himlens förlovade land

2 år - Årskrönika

Mycket har hänt under den tid som har passerat. Jag vet inte om jag egentligen vill skriva, då jag just nu befinner mig i ett lyckorus. Ett tillstånd jag behöver vara rädd om. Men ändå känns det viktigt att skriva det som jag nu har tänkt skriva. Jag behöver få komma till ett avslut för att på riktigt kunna gå vidare. Att skriva har blivit mitt sätt att bearbeta och det var länge sedan jag gjorde det. Jag behöver få alla känslor som passerat att landa och tömmas ut ur kroppen. Jag skulle kunna skriva bara för egen del, men jag väljer att dela med mig. Mycket för att min tidigare berättelse har byggt på total ärlighet och därför känns det också mest värdigt att avsluta på samma sätt, samt att någon därute kanske kan bli stärkt av att läsa hela vår historia. 

Nedanstående text är indelade efter rubriker och handlar om olika områden där jag känner att jag behöver skriva av mig för att landa.

Den andra kampen
Om beskedet om Olles sjukdom och sorgen efter honom varit den första kampen, den vackra och så småningom fridfulla kampen, så har det jag nu kommer berätta varit den andra, den andra frustrerande, rasande och fula kampen. En parallell kamp som jag valt att inte dela med er andra fram tills nu.

Ni minns kanske att jag berättade om vår kamp att få göra PGD, preimplantatorisk genetisk diagnostik, en gång för längesedan. Om du vill läsa inlägget finns det här. 

En metod som skulle göra det möjligt, för oss att bli gravida genom provrörsbefruktning och där de befruktade äggen analyseras så att endast friska foster sätts tillbaka i livmodern. Ni minns kanske också min ilska och enorma frustration när vi nåddes av beskedet att landstinget inte ville bekosta oss PGD för att vi redan hade ett friskt barn, Lasse, sedan tidigare.

Även om jag valde att inte dela med mig av den fortsatta kampen så har den pågått hela tiden och den här parallella historien har varit allt annat än enkel. Min mailbox är fylld av mail både till olika vårdinstanser, läkare på olika sjukhus och till anförtrodda vänner som jag delat mina känslor med. Nu när jag har facit i hand känner jag mig redo att berätta och dela med mig.

Redan i samma ögonblick som vi nåddes av beskedet att Olles sjukdom inte var förenlig med liv visste jag att vi måste försöka skaffa ett till barn. Den omedelbara känslan kan jag inte beskriva som någonting annat än ren överlevnadsinstinkt. När så Olle lämnade jordelivet blev den känslan ännu mer påtaglig. 

För Stefan var det annorlunda, han ville få tid att sörja Olle innan han kunde tänka tanken på fler barn. Vi delade verkligen sorgen och stöttade varandra men att inte kunna mötas i frågan om syskon var jobbigt för oss båda.

Jag är glad och tacksam att vi redan då hade delat elva år tillsammans så att vi kunde sitta tillsammans i båten trots stormen som härjade och att vi inte kunde enas om vilket håll vi skulle ro.

Efter sommaren gick jag på akupunktur för att återställa hormonbalansen igen efter graviditeten. Jag har alltid haft oregelbundna menstruationer, till följd av något som kallas för PCO, och det tog många månader av frustration och ilska den hösten innan kroppen gav med sig och släppte ett ägg. Vi försökte och blev gravida. Vi höll den absolut hemlig och ingen av oss tog graviditeten till oss. Vi vågade inte, vi visste ju att vi måste vara förberedda på att avbryta graviditeten med upp till 25% sannolikhet.

I mellandagarna åkte vi till Uppsala för att göra moderkaksprovet men redan under ultraljudet berättar läkaren, efter en liten stund, att hon kan se att fostret har en allvarlig kromosomavvikelse, med mycket dålig prognos. Svaret på moderkaksprovet bekräftade dagen efter det som läkaren redan hade sett.  

Det kom som en chock för oss. Vi var förberedda på ett avbrytande på grund av SMA men inte på någonting annat. För oss fanns inget annat alternativ än att avbryta graviditeten. Vi aldrig hade orkat med att fortsätta graviditeten med vetskapen om det vi då fått veta. 

Även om jag visste att det bara fanns det beslut som vi fattat var mina skuldkänslor över avbrytandet enorma. Vem var jag som tog mig rätten att bestämma över någon annans människas öde. Jag kunde inte hitta argumentet till varför det var det bästa för fostret utan såg bara en stor ful själviskhet. Alla i omgivningen stöttade och tyckte att vi tagit rätt beslut men det hjälpte ändå inte. All den ilska som jag inte tillåtit mig att känna under hela sorgeprocessen fullkomligt vräkte fram. Jag föll ned i det svarta hålet, jag så länge hade fruktat, och där nere satt jag och vältrade mig i ilska, bitterhet och vanmakt. Jag var ingen rolig människa att ha göra med under de dagarna och mina stackars familjemedlemmar som försökte stötta fick ingen vacker respons. Jag minns inte hur lång tid det tog men, som allting annat, så vände ilskan mig ryggen och jag började sakta men säkert kravla mig upp ur hålet.

Jag respekterar de som läser detta och tycker att vi gjorde fel, men jag ber er i så fall i gengäld att respektera det beslut vi fattade. Sett i backspegeln så dömer jag mig inte längre för det beslut vi tog, det känns fortfarande rätt. Jag vilar i en vacker tanke som min syster Karin sa och som blev förlösande för mig att kunna gå vidare. Hon sa; om vi nu skall tro på sagan om själen, och att det är så att själarna går vidare från liv till liv. Gör du då inte något vackert som släpper det lilla fostrets själ fri att få lämna en allvarligt sjuk kropp och komma till en frisk kropp istället. Med de tankesättet har jag kunnat förlåta mig själv, eller kanske min själviskhet. Jag hoppas att det lilla fostrets själ har funnit sin nya friska kropp och att jag har dennes förlåtelse om vi möts igen. 

Vi reste till Florida för att läka och mobilisera om på nytt och när vi kom hem igen fick vi komma till Uppsala för genetisk rådgivning. Efter det tyckte äntligen beslutsfattarna i Falun att vi hade lidit nog och gav oss, under början på förra året, rätten att få göra PGD.

Efter att remissen först gått till fel sjukhus och att kontrollfreaket i mig ringt och tjatat kom vi till slut till Stockholm och fick information om PGD och de startade arbetet med att förbereda analysen. Ganska snart stod det klart att behandlingen skulle kunna starta tidigast till hösten efter semestrarna. Vi fick samtidigt också besked om att Stefans bärarskap för SMA inte var så tydligt som de först hade tagit för givet och att våra chanser till ett friskt barn på naturlig väg därför skulle vara betydligt bättre än 25%.

Sammantaget detta bestämde vi oss därför att återigen försöka bli gravida på nytt, medan vi annars bara skulle väntat på PGD. Men den här gången tog det tid att bli gravid. Jag åt ägglossningsstimulerande medicin men trots detta hände inget. I takt med de misslyckade försöken växte frustrationen och oron att något blivit fel efter avbrytandet.

Till slut, mitt under varmaste semesterveckorna, ledde processen att bli gravid i kombination med den starka längtan och önskan efter barn till en känslomässig kollaps. I samband med detta fanns inte mycket annat att göra än att lägga ned graviditetsprocessen och börja fokusera på att må bra istället. Jag hade under allt för lång tid forcerat fram i livet och glömt bort att leva som Olle lärde mig; en dag i taget och att vara i nuet. Jag slutade med ägglossningsmedicinen och vi flydde iväg till Prag. I solen, längs med floden och i de vackra pragianska gränderna började jag mobilisera om mina tankar. Stora tårar rullade nedför kinderna emellanåt, jag, fru STARK, hade gett upp kampen och gett vika.  Jag orkade inte längre kämpa för det som jag allra mest ville.

Men så plötsligt händer det. Jag vet inte om det var för att jag gett upp som kroppen plötsligt bestämde sig för att fungera och nästa ägglossning kom som den skulle, utan medicin, och jag förnekade ända in i det sista att jag skulle vara gravid, men stickan visade ett starkt och tydligt plus.

I och med det inleddes den sista delen av den här berättelsen. Graviditeten gjorde mig lika illamående som jag varit varje graviditet, men vi gjorde vad vi kunde för att hålla graviditeten hemlig. Jag hade två mindre blödningar de första veckorna och var livrädd för missfall. Men fostret växte där i magen varje gång vi var på kontroll och tillslut var vi framme vid moderkaksprovet i Uppsala. 

Vi kom dit och den här gången såg allt bra ut på ultraljudet men vi fick vackert åka hem igen och vänta en vecka till på att göra moderkaksprovet. Moderkakan låg i bakvägg och behövde mer tid att växa till sig för att kunna kommas åt. Måndagen därpå åkte vi dit igen och trots att läkaren utförde två stick var det osäkert om materialet skulle räcka till de analyser som behövde göras. Vi åkte hem med en mycket orolig känsla i magen men klockan fyra samma dag ringde läkaren och sa att provet skulle räcka för analys. Det var den första lättnaden.

Veckan därpå, då vi väntade på svar gick till en början bra. Men sen när torsdagen kom och vi inget hörde började vi gå som på nålar. Vi hade blivit lovade svar före helgen och vid lunchtid på fredag, när jag satt i matsalen på jobbet, ringde ett dolt nummer. Jag hann ut i kapprummet innan jag svarade och nåddes av det fantastiska beskedet att fostret var friskt från både SMA och de kromosomavvikelser som gick att testa för. Glädjetårarna kom omedelbart och sedan gick telefonen varm till alla nära och kära som också väntat på beskedet. Det var den andra lättnaden.

Resten av graviditeten har rent objektivt sett flutit på helt utan komplikationer. Vi har blivit väl kontrollerade den här gången och det finns ingenting som tytt på något onormalt. Detta till trots så har den här graviditeten rent mentalt varit oerhört jobbig. Hela livet har känts som en skör tråd;  nu var vi ju efter allt som vi varit med om, så nära att få lyckan, och då blir också rädslan att förlora lyckan så påtaglig. Jag har velat vara i min gravidbubbla mest för mig själv och inte velat prata om barnet. Jag har inte vågat förbereda vare sig mig själv eller huset på att ett barn skulle komma. Men på kvällarna, när barnet rörde sig som allra mest, då hade jag mina små stunder av bekräftelse, glädje och kärlek. 

Den 14 april, vecka 37+5 åkte vi in för att göra det planerade kejsarsnittet. Det görs alltid efter två redan tidigare snitt. Vi fick vänta ända till klockan tre på eftermiddagen innan jag rullades ned till operation. Även om kejsarsnittet gick bra var det en nervös väntan tills vi hörde ett starkt skrik bakom skynket. Ut kom en sprattlande och väldigt livskraftig liten flicka och redan från första stund infann sig en obeskrivlig lycka inom mig. Glädjetårarna rullade redan på operationsbordet och när vi efter två dygn lämnade BB med två godkända läkarkontroller i ryggen sprutade många fler ur mina ögon. Jag kände mig lättare än jag gjort på mycket, mycket länge. Både bokstavligt och själsligt.

Mer om vår vackra lilla flicka finns i nästa inlägg och det allra sista: ”Det lyckliga slutet – som blev en början”.

Arbetslivet
Arbetslivet har jag helt lämnat utanför den här bloggen, men jag skulle vilja skriva några rader om detta för att komma till avslut.

Redan när jag gick hem på föräldraledighet i väntan på Olle, gjorde jag det med en känsla av frihet. Även om jag hade många härliga arbetskamrater hade det varit en tuff tid på jobbet och jag kände att jag inte riktigt kände mig hemma på arbetsplatsen. Jag såg föräldraledigheten med Olle som en möjlighet att få tid att känna efter och att få ett avbrott. En välbehövlig paus helt enkelt. Pausen uteblev, som ni redan vet, när hela livet tog en helt ny vändning.

Kanske var det då inte så konstigt att det kändes tungt och motigt att återgå till arbetet igen när första sommaren efter Olles bortgång gick mot sitt slut. Att lära sig leva igen, efter förlusten av ett barn, är någonting som är väldigt svårt för varje förälder som drabbats. Att förlora ett barn sägs, av många, vara det värsta som kan hända. Det hände mig. Det hände oss.

Att få vara sjukskriven och bearbeta sin sorg i fred är oerhört viktigt. Det är svårt att sätta ord på vad sorg är och hur den yttrar sig. Sorgen går inte att bota och den går aldrig över. Den tar sig nya faser genom livet och det tar olika lång tid att finna ett sätt att leva med sorgen. Tyvärr finns det idag ingen diagnos i försäkringskassans system som heter sorg. Det är därför som så många, som drabbas av sorg, tvingas ut i arbete alldeles för tidigt. Läkarna som skall sjukskriva måste gömma in sorgen i andra ”godkända” diagnoser för att den sörjande skall få fortsätta vara sjukskriven. Nog är det märkligt att den som drabbats av det värsta en människa kan drabbas av skall behöva känna sig ständigt ”hotad” av försäkringskassans kritiskt granskande ögon. Varje månad måste den sörjande besöka en läkare för att få sin sorg prövad på nytt. Jag höll på att bli tokig över detta förfarande. Allt jag behövde var att få sörja i fred. Jag önskar att begreppet ”sorgepenning” som någon klok människa redan myntat kunde bli verklighet.

Under hösten 2012 återgick jag till mitt arbete igen och arbetade 50%. Till en början var det väldigt jobbigt men med hjälp av kollegor och anpassade arbetsuppgifter kände jag mig efterhand trygg med att vara där. Det var samma höst jag blev gravid på nytt så det var skönt att det bara var 50%. Efter årsskiftet och den avbrutna graviditeten bestämde vi oss för att fly situationen och åka till Florida. Det kan ha varit ett av de bästa beslut vi någonsin fattat. I Florida glömde vi tid och rum och började leva igen. För mig kommer Florida alltid att betyda vändpunkten, även om vi mött på motgångar senare också.

Efter Florida så slutade jag blogga och det berodde på att jag inte längre kände att jag kunde skriva så ärligt som jag ville. Hela bloggen byggde på total ärlighet, men i samband med avbrytandet och att jag började jobba så varken kunde jag eller ville jag skriva så ärligt som jag gjort tidigare. Det kom en tid då mitt privatliv blev viktigt att värna om. Jag har många gånger saknat bloggen, för den hjälpte mig så otroligt mycket. Inte bara för att jag skrev av mig utan också för allt stöd ni läsare gav mig.

Hursomhelst, när vi var i Florida så läste jag lyckligtvis aldrig några svenska tidningar när vi var borta och inte heller kollade jag facebook. På jobbet hade det nämligen kommit ett besked att en stor del av produktionen skulle läggas ned och att många anställda därmed skulle varslas. Jag nåddes först av detta besked när vi kommit hem och det var till det bästa. Jag behövde vår Floridaresa precis så som den var.

Att min korta anställningstid på arbetsplatsen gjorde mig utsatt var inte så svårt att räkna ut och det tog inte många dagar för mig att mobilisera mina nyvunna krafter från Florida till jakten på ett nytt jobb. Jag hörde av mig till min mans arbetsplats och fick faktiskt upp hoppet direkt. Även om det inte fanns något jobb just då, skulle det nog bli ett längre fram som passade mig och min profil väl.

Under hela våren sökte jag flera jobb och jag gick på flera intervjuer. Det var stärkande för självförtroendet och också en övning i att våga prestera och tro på sig själv igen. Innan jobbsökeriet startade frågade jag mig själv, vem som skulle vilja anställa någon som bär en stor tung sorg. Med tiden förstod jag att erfarenheten av det jag gått igenom gjort mig till en mycket stark människa med stor och användbar livserfarenhet. Jag lärde mig att känna stolthet för den jag blivit och att kunna berätta om det vi varit med om för främlingar.

Snart hade jag inte bara ett jobberbjudande hängande i luften utan flera stycken. Men så var det ett jobb, det där allra första jag sökte, som jag allra mest ville ha och den 1 juni förra året gjorde jag min första arbetsdag just där. Det kunde aldrig ha blivit mer rätt. Det är en fröjd att gå till jobbet och jag trivs inte bara med arbetsuppgifterna, utan även med de fina lokalerna, med arbetskulturen och framförallt med arbetsgruppen jag har glädjen att få jobba med. Jag vill rikta ett stort, stort tack till min chef som trodde på mig och gav mig chansen.

Att pusselbiten arbete äntligen har hamnat på rätt plats i livspusslet betyder mycket för mig. Tidigare var alla bitar huller om buller men när jobbet ger många timmars trygghet och trivsel varje dag så banar det vägen för övriga pusselbitar att falla på plats.

Tron
Ett annat kapitel jag känner behov att få skriva av mig handlar om tro. Tro är fortfarande en del av mitt liv som är rörig. Livet svek mig och det som jag trodde på och sedan den dagen har jag inte funnit någon ny tro att leva efter.

Förut så trodde jag på någonting som jag kallade Gud. Kanske inte Gud som i bibeln men i alla fall på någonting större. Någon slags energi som kunde hjälpa och skydda mig om jag levde och gjorde gott.

Innan Olles diagnos så avslutade jag varje kväll med att knäppa mina händer och inom mig be till Gud. Jag bad aldrig om något som skulle ske. Jag bad om styrka att själv kunna prestera om jag behövde men framförallt bad jag varje natt att jag själv, att min familj, mina föräldrar, syskon, vänner och alla andra nära och kära skulle få vara pigga, friska och krya och leva många dagar och år till. I år efter år fungerade den där bönen. Jag bad den till och med i bilen när vi skulle åka in och få Olles diagnos och jag trodde nog där och då att jag skulle åka hem igen vid gott mod efter läkarbesöket.

Så blev det inte. Trots att jag presterat, varit en duktig flicka, tagit ansvar och varit en god och omtänksam medmänniska drabbades jag. Trots att jag bett den där bönen varje kväll så drabbades den jag älskade allra mest, tillsammans med Stefan och Lasse, av en obotlig sjukdom.

Sen den dagen har jag aldrig mer bett den där bönen. I min värld slutade det jag kallade för Gud att existera. Gud hjälpte mig inte när jag behövde det som mest och Gud skyddade mig inte trots att jag varit en god människa.

Tro är på gott och ont. När jag fortfarande hade tron betydde den en trygghet för mig. Den var som en mur att luta sig mot. Att leva utan tro är som att leva utan skyddsnät. Jag är fortfarande väldigt vilsen i min tro. Jag måste få tro på någonting även om jag i dagsläget inte vet vad. Jag vägrar tro på att döden är definitiv. Jag tror att någonting händer mig den dag jag dör. Jag tror att Olle har det bra där han är nu, eller kanske i den form han har nu och jag hoppas att jag får träffa Olle igen när jag själv lämnar det här jordelivet. Själavandring, energiomvandling eller ett himlens förlovade land. Det spelar inte så stor roll vad det är som händer, bara det är någonting gott.

Många i min närhet är fascinerade av andlighet och ett tag funderade jag själv på att besöka ett medium, men jag vågade inte och har bestämt mig för att jag inte heller ska. Jag är för rädd att mina kritiskt granskande ögon skall genomskåda alltihop och att jag kommer inse att allt är en bluff.

För nu så har jag accepterat att jag inte hittat min tro. I och med detta är mitt skyddsnät fortfarande svagt. Kanske kommer jag med tiden att hitta min tro, men om inte finner jag ro i att tro på någonting mer, även om jag inte vet vad detta någonting är.

Familjen
Några rader skulle jag vilja ägna min familj. Både min egen och de andra runt omkring. Jag har tidigare hyllat er många gånger på den här bloggen och det gör jag fortfarande. Ni är fantastiska, jag älskar er!

Sorgen gör en egoistisk och jag har i sorgens alla värsta stunder krävt mycket av er. För mycket. Jag har delat med mig av mina innersta känslor och förväntat mig att ni skall förstå hur det känts inuti mig. Ibland har jag nog näst intill räknat med att ni är tankeläsare. Jag har lyft telefonluren precis när jag har behövt och haft väldigt liten förståelse över att det som pågick i ert liv just då kanske också är något viktig för er.

Den fanns en tid när vi alla både levde, gladdes och sörjde tillsammans. Det var under tiden Olle levde och den närmaste tiden efter. Det var så skönt att ha många att dela känslorna med, att bolla alla tankar och tårar med. När sedan livet så sakteliga gick vidare på andras håll kändes det som att stå ensam kvar och som att inte höra till.

Den här smygande känslan av utanförskap är en stämpel jag satte på mig själv. Det var ingen annan som gav mig den. Men den gjorde att jag under lång tid inte prioriterade att umgås med några andra än den närmaste familjen och även om familjen betyder allt så är det inte bra att göra sig helt beroende.

Den som kände av detta allra mest var min lillasyster Karin. Till henne anförtrodde jag mig om allt och ville umgås med mest hela tiden. Det var ju hon som förstod mig bäst eftersom vi är så lika till sättet. Till slut blev vår relation osund. Jag hade gjort mig beroende av henne och hon såg mig som en uppgift. En julidag förra sommaren och ett långt telefonsamtal, med brutal sanning oss emellan, behövdes för att rensa luften och för vår relation att starta om.

Även om det än idag, gör ont att tänka på det där telefonsamtalet, så vet jag att det var nödvändigt. Jag behövde inse att jag måste ta tag i mig själv, stå på egna ben och återfinna min egen inre styrka och att min syster behövde sin frihet att prioritera sin egen familj, vänner och intressen.

Min vackra syster, när hon gifte sig på midsommardagen förra året.

Våra familjer står varandra fortfarande mycket nära och jag har äran att få vara moster till en liten person som för alltid kommer att ha en stor betydelse för inte bara mitt liv, utan hela vår familjs och släkt. Den jag skriver om är förstås lilla bedårande Majken som tillsammans med Lasse skänkt och skänker oss så mycket glädje under de år som gått. Majken föddes två månader efter Olle och blott tio dagar gammal förlorade hon den kusin som skulle ha blivit hennes allra bästa vän.

En av ytterst få bilder som finns på Olle och Majken.
Bilden betyder mycket för mig. Som ett gemensamt hej, till världen.

Jag är så fantastiskt glad att det var just lilla Majken som föddes till den här jorden och jag har glatts och gläds över att följa Majken på sin väg genom livet. Hon är ju jämngammal med Olle och kanske är det så att lille Olle är med henne, precis så som det skulle vara, för en dag sa Majken ”Olle hoppar soffan” när Karin pratade om Olle.

Ljuvliga lilla Majken!

Lasse, min förstfödda, du är mitt allt. Det är för dig som livet gått vidare.  Lasse har de allra mest roliga kommentarer om allt och ingenting. Han får oss alla att skratta och skrattet förgyller livet. Hans sorg är så vacker och han är fortfarande den bästa storebror som Olle någonsin kunnat få. Vidare är Lasse Majkens idol och hon gör allt som Lasse gör och trots att det skiljer 2,5 år dem emellan leker Lasse mer än gärna med Majken. Det värmer ett mamma- och mosterhjärta alldeles särskilt. 

Bilden är från när Lasse var liten. Mamma älskar dig.

Majken och Lasse spekulerar.

Stefan, min livskamrat. Ord är onödiga. Du vet redan allt. Vi står så nära varandra att vi nu för tiden kommer på varandra dagligen med att tänka samma tankar. 13 år tillsammans och 3 år som gifta. Det vi klarat av tillsammans är fantastiskt. Jag älskar dig. 

En av de vackraste bröllopsbilderna från vårt bröllop 7 maj 2011,
samt den bästa bilden från Florida, där allting vände.

En annan betydelsefull figur, som förtjänar ett eget stycke, är vår lilla katt som bott hos oss sedan september förra året. Lasse har döpt henne till Tusensköna och även om det sägs att hunden är människans bästa vän så har Tusensköna tagit en central plats i vår familj. Hon kom med fart, lek och bus och förde in nytt liv till familjen igen. Vi tycker om henne så mycket.

Vår lilla katt Tusensköna.

Alla ni andra, mamma och pappa, Bella, Davve, Erik, Sofia och Stefans familj. Tack för alla stöttande ord, djupa diskussioner och varma kramar. Tack för alla gånger vi haft barnvakt och i trygga händer lämnat Lasse som haft det toppenbra medan vi fått tid att läka, leva eller bara vara.  Tack för delad glädje och delad sorg. Tack för att ni är en del av mitt liv.

Mamma och pappa i unga dar.
Vi dras till skäggiga karlar jag och mamma.

Stefans föräldrar under misteln
för länge sedan.

"Hela tjocka släkten", från när Lasse var liten.
Tyvärr hittade jag ingen bild på brorsans tjej Sofia,
som kommit in senare i bilden. 

Tack också till all övrig släkt och många fina vänner. Tack för att ni stannat kvar fastän jag i perioder inte orkat umgås. Jag har sagt det förut. I nöden prövas vännen och vi har verkligen många vänner. 

Bilden är från vårt bröllop, 7 maj 2011.
En glädjens dag att dela med er alla!

Jag
Snart har den här långa årskrönikan kommit till slut. De sista delarna tänkte jag ägna åt mig själv och slutligen till Olle.

Sorgen efter Olle har varit den fridfulla delen av mitt liv. Sorgen har varit svår på många sätt men sorgen har aldrig hotat mig. Den har varit som den är; stillsam och vacker.

Önskan om ett till barn har däremot gjort mitt liv till en resa eller kamp. Det har varit som att färdas långt bort utan att veta om vi skulle få komma hem igen. Jag har längtat så efter ett till barn, men kanske också lika mycket efter den dagen då kampen skulle vara över. Jag har längtat, inte bara efter ett nytt liv till familjen, utan också till stunden då jag får tillbaka mitt eget liv. Jag har längtat efter min frihet!

Min kropp har under så lång tid var utlånad till kampen om ett nytt liv. Hormonpåverkan, Illamående, viktökning och andra krämpor är bara de fysiska åkommor som sargat min kropp men de själsliga plågorna har varit de värsta. Jag har, på grund av kampen, många gånger hindrat mig själv att leva och ägna mig åt mina fritidsintressen. Min inställning har varit ”att det är ingen idé att göra det… och det…” för jag kanske snart är jag gravid.

Men till slut, som jag skriver ovan, hamnade jag i en känslomässig kollaps under semestern förra året. Jag stod vid vägs ände med spruckna drömmar och osunda relationer. Kollapsen ledde till att jag för första gången på mycket länge förstod att jag måste börja jobba med mig själv för att hitta vem jag är. Jag såg för första gången en poäng med att prioritera mig själv före önskan om ett nytt liv.

Men livet ville annorlunda, jag blev gravid och under graviditeten har varken orken eller motivationen att förändra mig själv funnits. Graviditeten har varit det centrala under nio månader och med all den oro som den har inneburit har jag inte kunnat jobba med mig själv samtidigt. Vid ett tillfälle skrev jag en text till mig själv och när jag efteråt läste igenom vad jag skrivit kan hela texten sammanfattas som en bunt med frågetecken.

Nu är kampen äntligen över och den slutade på allra bästa sätt. Tio månader har gått sedan min kollaps och egentligen så står jag fortfarande inför samma uppgift.  Alla de där frågetecknen som jag skrev till mig själv finns fortfarande kvar att räta ut. MEN, det känns som om uppgiften är så mycket lättare nu.

Jag har lättare att andas och energin fullkomligt strömmar in i kroppen. Symaskinen som stått orörd under flera år har använts i flera dagar i rad. Skaparglädjen spirar! Våren utanför framkallar en längtan efter blommor, jord och plantering. Alla affärer lyser fullkomligt av vackra föremål och kläder och köplusten i mig har väckts till liv igen. Det känns ungefär som att ha fått nya glasögon som gör att hela jorden tindrar och glimmar.

Även om jag intalat mig själv att livet gått vidare, att Lasse förtjänar en lycklig mamma och att hans och våra liv skall bli bra oavsett det som hänt så går det inte att förneka att det först nu känns som en verklig sanning. Nu är det inte längre en uppgift att göra livet lyckligt. Nu ÄR livet lyckligt.

Jag tittar mig i spegeln. Några rynkor har bosatt sig runt mina ögon de senaste åren men det spelar ingen roll för mina ögon lyser igen och de ser och upptäcker världen på nytt.

Vad som är jag när det gäller; relationer, prestationer, trosuppfattning och intressen vet jag fortfarande inte. Kanske kommer jag aldrig fram till en sanning heller, men nu väntar en tid med min fantastiska familj och jag tror faktiskt att väldigt många pusselbitar i mitt liv kommer att falla på plats under den tiden.

Olle
Hej, min älskade lille Olle, din mammas lilla hjärtegull. Sorgen efter dig har skuggats av mycket annat det senaste året. Både på gott och på ont.

Fortfarande är det så svårt att tänka på dig utan att ögonen tåras och att tala om dig utan att rösten darrar. Speciellt är det svårt just nu, när din lillasyster är här. Då väcks minnen av dig till liv. All den vackra tiden vi fick, nu återupplever vi den igen med din lillasyster. Vackra minnen väcks till liv, men också de smärtsamma minnena från tiden på sjukhuset.

Även om jag känner mig trygg med att du har din frihet så är det så orättvist att du inte är kvar här på jorden. Att din lillasyster inte fick träffa dig och du inte fick träffa henne. När vi tog med henne till graven och berättade att här är din storebror Olle så svarade hon oss genom att säga mm, med sin allra ljuvaste och mjukaste stämma. Kanske har ni ett band mellan er som vi inte kan se eller förstå. Jag tror att hon har mycket av dig med sig. Hon bär ditt namn i mellannamn och jag kommer att hålla dig vid liv genom att visa bilder och berätta om den fantastiska person du är. Jag älskar dig och bär dig för alltid närmast hjärtat, mitt älskade barn.

Jag vet vad du vill. Du vill att vi skall minnas dig med glädje och att vi skall leva så som du lärde oss. Jag vet att du vill att vi skall gå vidare och nu är den tiden här. Det är dags för din mamma, bror och pappa att gå vidare och njuta av livet med din lillasyster. Och jag lovar dig, det skall vi göra. Du är med oss alla. Vi älskar dig. 

En av de sista bilderna vi har på Olle.
Du fattas oss.

Den fina familjebilden som sitter som
Canvastavla i lekrummet här hemma.

Den allra vackraste bilden på Olle. Älskad i Evighet.

Direktlänk till nästa, och det allra sista inlägget: "Det lyckliga slutet - som blev en början"