Främling i sin egen kropp

Allt som händer runt mig påverkar mig. Alla sånger, alla filmer, alla människor, ord, liv och rörelser.
Peace and Love. En festival i vår stad. Glada människor, hög musik, vackert väder. Stämning. Jag besökte festivalen en dag. På onsdagen. Jag våndades länge innan om jag skulle våga. Var rädd för alla eventuella möten med vänner och bekanta. Men jag gjorde det. Jag klarade av det och lät festivalyran fylla min kropp. Lyssnade på Timbuktu och kände en stund av glädje. Lät den höga musiken och pulsen nå min kropp. Lyssnade på orden. Tittade upp i luften. Ovanför oss fanns ett stort moln, som med lite fantasti, bildade formen av ett hjärta. Jag formade mina händer som ett hjärta och riktade dem upp i skyn. Ser du mig Olle? Jag såg hur fåglarna seglade ovanför scenen. Jag såg hur löven fladdrade i grenarna. Jag kände solen värma mina axlar. Festivalen, så mycket mer än någonsin förut. Aldrig förut har jag intagit festivalen med alla sinnen och sett livets skådespel delta runt omkring.

Peace and LOVE

Hjärta Olle

Syskonkärlek

När Timbuktu lägger "Flickan och kråkan" vid sin mun låter jag vemodet rulla in. Vemod, en blandning av sorg och lycka. Svårbeskrivlig, men numera, bekant känsla. När jag var liten och lyssnade på Wiehes version på pappas cd-spelare hemma i vardagsrummet förstod jag aldrig vad texten handlade om. Idag vet jag. Den handlar om mig. Om alla oss som gått vilse. Om alla som förlorat någon och förtvivlat letar. Leter efter något utan att veta efter vad eller efter vem.

Jag satt häromdagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som
en efter en har tatt slut

Då såg jag en bild av en flicka
med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen
så fort som hon någonsin kan

Och hon springer med fladdrande lockar
hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror
att det inte ska vara för sent

Flickan är liten och hennes hår är så ljust
o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart
om en stund är den alldeles död

Men flickan, hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant

O hon springer med tindrande ögonhon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt
att finns det liv är det aldrig för sent

O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck
för jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett

För mitt hopp är en skadsjuten kråka
och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar

O jag springer med bultande hjärta
jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber, fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles för sent

Lasse egna festivaläventyr.
Han var så lycklig och stolt över sin stora godispåse,
och att få följa med sin mamma, moster och Majken
och lyssna på fesivalen utanför staketet.

Snyltgäster på festival.

Så här glad blir jag av choklad!

Älska mig igen. En film som jag såg igår tillsammans med mina systrar. En film baserad på en verklig händelse om en kvinna som förlorade fem år av sitt minne i samband med en bilolycka. När hon vaknade kände hon inte igen sin man och kände inte till den livsförändring hon gjort under de senaste åren. Hon skilde sig och gick tillbaka till sitt gamla jag. Men sanningen kom ifatt henne och hon förstod varför hon tidigare gjort den livsförändring hon gjort. Hon sökte upp sin man och prövade på nytt. I eftertexterna stod det att paret sedan fått två barn ihop men att hon aldrig hade återfått minnena av de fem förlorade åren.

Filmtime

Jag blev märkbart berörd av filmen. När vi åkte hem så berättade jag för Stefan att jag känner mig som kvinnan i filmen. Som att jag är en främling i min egen kropp. Jag är inte samma person nu som då. Långt ifrån. Alla mina värderingar, sätt att tänka och vara har kastats ikull. Jag famlar och letar, söker och irrar. Försöker hitta tillbaka. Tillbaka till trygghet. Inser att det är försent. Jag skall sluta leta tillbaka. Jag börjar inse att jag inte kan gå tillbaka. Jag måste hitta mitt nya jag. Jag måste inse att det inte är farligt att hela mitt inre jag stormar. Att det inte är farligt att vara helt vilsen och inte känna sig själv. Det är naturligt. Det är nödvändigt. Det är spännande. Det är början på en process. En saga. Ett liv.

Tänker på Lasse. Han har sett igenom allt detta. Han känner att mamma inte riktigt är mamma. Hon ser ut som mamma men hon är inte riktigt sig lik. Pappa är tryggare. Han är lite mer som han brukar. Därför bäst att hålla hårt i pappa. Lasse älskar sin mamma fortfarande men måste vänja sig vid det nya, vänja sig med processen. Mamma älskar sin lilla Lasse mer än något annat men måste tillåta sig att förändras. Tillsammans måste vi hitta nya roller, nya tankebanor och trygghetsmönster. Olle hände oss alla. Jag tänker inte låta Olle gå obemärkt förbi. Tvärtom, han är vägvisaren, stöttepelaren och kärleksgåvan. Mitt, Stefans, Lasses och många andras liv är för alltid märkta med Olle. Ett kärlekens och livets märke. Ett annorlunda födelsemärke.

Sådan far, sådan son. Riktiga bundisar de två.

Lasse som "krösamaja".
En liten kille som alltid kan busa och muntra upp mig.
Mitt allt!

Vår psykolog har många gånger sagt att man kan jämföra det vi går igenom med en jordbävning eller en Tsunami. Och så idag på dalaradion. En intervju med Malin Sävstam som förlorade sin man och två av tre barn i Tsunamin 2004. Och där kom dem. Samma ord och tankar som jag uttalat i bilen igår på väg hem. Samma slutsatser. Jag citerar några av hennes kloka ord här nedan.

"När jag tänker tillbaka på det så kan jag vara själv förundrad hur jag har överlevt och att mitt kött och blod har lyckats gå vidare. För att den gamla Malin, den som fanns, hon finns inte längre idag. Och jag tror inte, när man går igenom om en sån här tragedi, att man bara kan bryta ihop och resa sig och borsta av sig och säga då går jag vidare. Så det är inte så att jag gått vidare. Men min kropp har gått vidare och startat ett nytt liv. Och sen har det vuxit fram en ny person inom mig."


"Ibland brukar jag säga så här. Jag fölorade oskulden på livet. Jag trodde nog att livet var en oändligt lång lek än det jag blivit varse. Jag trodde verkligen att det var så att jag gick i skolan, jag skulle träffa min man, så skulle vi få barn, så skulle vi jobba, så skulle vi bli gamla, så skulle vi få barnbarn. Att livet skulle vara så där förutbestämt.... Och det har jag totalt släppt nu.... Jag har kortat mitt tidsperspektiv. Om jag levde mitt liv 3 månader framåt i tiden förut så lever jag inom en 20-minutersradie idag."

På frågan "Har du blivit mer hårdhudad?" svarar hon så här. "Tvärtom, jag har mycket mindre hud idag. Jag tänker mycket mer. Jag reflekterar mycket mer på livet. Man kan säga att jag blivit hårdhudad för jag har inga problem att prata om döden och jag är inte ett dugg rädd för att dö. Men när man tänker på vad jag tycker är viktigt, vad jag värdesätter idag, så är det helt andra saker. Jag orkar inte bry mig om saker som jag brydde mig om tidigare."


"För det mesta mår jag bra idag. Men min livstragedi den ligger som en blöt filt omkring kroppen. Allt annat vore ljug. Det är ungefär som att säga att det inte gör ont att föda barn. Jag bär hela tiden det här inom mig. Och det har varit en sådan lång period som jag försökt springa ifrån det hela. Och säga nej, nej, nej det har inte hänt. Att jag har försökt springa ifrån sorgen. Nu har jag bestämt mig för att nu skall jag vända mig mot sorgen och säga; Vet du vad, du sorgen, du finns där och du kommer finnas med mig hela mitt liv. Så nu har jag bestämt mig för att lägga armen om sorgen och så ska vi två vandra genom livet tillsammans. Och det kommer komma nya sorger och då gäller det att möta mina problem istället för att springa ifrån dem."


Vill du höra intervjun finns den på den här länken http://sverigesradio.se/sida/ljud/4016569 (intervjun börjar efter halva ljudklippet). Malin har också sommarpratat 2009, finns i SR:s arkiv och skrivit boken "När livet stannar." Jag skall både lyssna till henne och låna hennes bok.