Vilopaus

Det finns en anledning till att jag inte skrivit på så länge men jag varken orkar eller vill dela med mig av mina känslor just nu.

Just nu behöver jag lägga allt mitt fokus på familjen och på livet. Turbulensen behöver bytas ut mot en fridfull vardag och kriget inombords behöver fredas. Det får ta den tid det tar och jag kommer tillbaka när jag känner att jag orkar och vill.

Vi har bokat en semesterresa till Florida inom några veckor och jag hoppas att den skall ge mig och hela familjen lite ny värme och energi. Lasse är så lycklig för att han skall få komma till "Sol-landet" och gå på "Musse-land". Han bubblar dagligen om hur flygplanet skall se ut och om alla jordgubbar han snart skall få äta. Vi längtar allihop efter vårt gemensamma äventyr. Som kommer snart, riktig snart.

Jag önskar er alla en god fortsättning på det nya året.

Av hela mitt hjärta hoppas jag att 2013 blir året då det vände.

Ett år av ljus och lycka och ett år av kärlek till livet.

 

 

 

 

God-Jul

God-Jul alla läsare!

Tack för att ni velat ta del av vårt liv och tack för allt stöd ni skänkt mig och min familj.

God-Jul vill jag också önska dig Olle.

Såg du den kinesiska lyktan vi släppte till dig igår?

Vi skall försöka släppa en till idag om vädret tillåter.

Vi tänker på dig varje dag och älskar dig i evighet.

Många varma kramar till dig önskar mamma, pappa och storebror.

Jullovstankar

Nu har vi tagit jullov, hela familjen. Lasse har varit hemma från dagis hela veckan dessutom eftersom han haft en infektion och ätit penicillin. Usch vilken plåga det varit att försöka få i honom medicinen. Vi har jagat honom runt, runt i hela huset och vi har försökt att muta på alla sätt och vis.

Vi: Du får godis om du tar medicinen.
Lasse: Jag vill inte ha något godis.

Vi: Du vill väl bli frisk till julafton så du kan öppna alla julklappar.
Lasse: Då vill jag inte ha några julklappar.

Vi: Du vill väl bli frisk så du kan gå till dagis igen.
Lasse: Då vill jag aldrig mer gå till dagis.

Inte så lätt att muta honom med andra ord. Jag är totalt ägd och blir alldeles gråtfärdig när jag måste tvinga honom till något som han så tydligt visar obehag för. Men Steffe har verkligen varit en klippa och skött all medicinering och Lasse har blivit så duktig. Genom att spruta in det och lite milt hotat med att "annars måste vi åka till doktorn, så får han göra det" har det fungerat ganska bra.

Det går ganska lång tid mellan inläggen som ni märker. Ibland går jag här hemma och funderar och kommer på något jag vill skriva om men jag har liksom inte kommit till skott att sätta mig ner och skriva. Som ett slags inre motstånd att orden kanske kommer göra ont.

Jag antar att det är ett sundhetstecken. Att skrivandet inte längre är ett måste för att sortera och kanalisera ut alla känslor. Känslorna stormar inte längre lika mycket så tankens kraft räcker långt för att få vinden att mojna.

Jag skulle dock vilja berätta om ett TV-program som varje gång får mig att tänka: "Är det så där det kommer bli för oss". Jag tittar ibland på programmet Spårlöst som handlar om adopterade som återvänder till sitt födelseland för att söka sina rötter.

Jag gråter mängder när jag ser det programmet. Jag ser dels hur den sökande känner en enorm kärlek till sina föräldrar i Sverige och till det liv den har fått i Sverige men jag ser också vilken stark kärlek som uppstår i samband med återföreningen i födelselandet. Då kan jag inte låta bli att undra:

Är det så det kommer vara när jag återser Olle? Tänk om han kunde få vara stor när vi återförenas?
Jag undrar om det finns någon där han är som tar hand om honom och älskar honom lika gränslöst som jag skulle ha gjort om han varit här? Jag undrar om vi kommer att återförenas i den där kramen, som jag sett så många göra i Spårlöst? Den där kramen som betyder allt, som sätter alla känslor ur spel och bara är KÄRLEK. Kramen som får tiden att stå still och som blåser bort alla förlorade år i ett ögonblick.

Jag hoppas att det blir så. Det skulle kännas tryggt att veta att han har det bra där han är nu och att när vi väl ses igen så är kärleken den samma som den skulle varit om vi vandrat här på jorden bredvid varandra.

Idag skall vi träffa Olles läkare igen. Som en slags avslutning. Det är gruvsamt. Att behöva gå i det där korridorerna vi en gång gjorde. Alla minnesbilder som flimrar på näthinnan. Dofterna, rädslan och ångesten som hotar. Det kommer att bli jobbigt men jag vet också att det som Olles läkare en gång sa till oss är sant. Han sa: "Det här kommer vara ert livs värsta kris, men ni kommer att ta er igenom den också".

Livet går faktiskt vidare. Det måste gå vidare. Ibland är det helt outhärdligt att jag skall gå här, dag ut och dag in, utan Olle. Men de flesta dagar lever jag rätt bra. I morse låg Lasse bredvid mig och jag drog fingrarna genom hans yviga kalufs och hörde hans andetag. Snart kommer han att vakna och stappla nedför trappan på nyvakna ben. Han kommer att dyka upp här i dörröppningen och med en något bister uppsyn säga "mamma jag vill ha välling och se på TV".

Lasse är mitt mirakel och den bästa orsaken i hela världen att alltid göra livet så gott som möjligt.

Lasse på Luciafirande på dagis.

93 årskalas och första advent

Förra helgen firades gammel-Lasse som vi brukar kalla honom. Nämligen min farfar som fyllde 93 år. Mamma och pappa stod för värdskapet i Säter och huset fylldes snart av både barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Tack mamma och Britt-Marie för maten och fikat!

Födelsedagsbarnet och Steffe

Barnbarnsbarn in action

Tremänningar i samspråk 

Julen har smygit sig in hemma hos oss på Wikargården. Lasse och jag har bakat pepparkakor och pepparkakshus och Lasse och Stefan har bakat lussekatter. I fönstren lyser stjärnor och stakar och på bordet i vardagsrummet står Lasses favoritstilleben. Så särskilt stilla är det dock inte i tomtebyn eftersom Lasse varje dag roar sig med att flytta runt på innevånarna i byn. Besvikelsen var stor när han upptäckte att mammas modell av pepparkakshus varken kunde öppna eller stänga dörrarna och heller inte rymde fler än de allra minsta tomtarna.

Familjen Starks tomteby.

Den här helgen har bjudit på fantastisk snörik vistelse hos familjen Sköld i Uppsala. Familjen Stark och Familjen Engström/Gustavsson bjöds på varmt välkomnande och stora portioner mat och omtanke. Tack allesammans!

Liten trötter 

Storebror redo för Pulkapappa?

På väg till pulkabacken.

På vandring i vinterskrud.

Helgen avslutades med ett besök på Säters julmarknad. Lasse träffade både en häxa och självaste jultomten. I kyrkan tände vi ett ljus för Olle och sedan bjöd mormor och morfar på adventsfika i originalets Wikargården på Åsen i Säter.

Ett halvt år

Mer än ett halvt år, sex månader och 3 dagar, har du varit ifrån oss. Igår när jag skulle sova kom tårarna. Hur kan detta bara vara sant? Hur kunde jag, pappa och Lasse förlora dig? Vårt älskade barn och Lasses älskade bror. 

Vi vill att du skall vara här hos oss just nu. Om du hade fått vara frisk skulle du suttit här bredvid oss på en filt, omgiven av leksaker. Du skulle ha skrattat åt din storebror som gjorde jordens alla konster för att roa dig. Jag skulle beskådat er båda och känt lyckan inombords. 

Om vi bara kunde ändra på allt... lilla älskade lilla du. Jag saknar dig så mycket.

Jag kommer ihåg när jag besökte ängeln Elliots blogg, saganomelliot.blogspot.com, för första gången. Det var när du precis lämnat jordelivet. Jag minns vad Elliots mamma Emma hade det skrivit när Elliot varit ifrån dem i nästan sju månader. Hennes inre frustration lyste igenom och hon skrev "tiden läker inte alls alla sår".

Jag är beredd att hålla med. Det här såret kommer aldrig att läka helt och hållet. I början kunde jag inte acceptera att det skulle bli så. Jag kunde inte acceptera att det aldrig skulle gå över. Att det inte fanns någonting som skulle göra att allt det onda försvann för gott. Nu har jag gett vika. Jag förstår och har accepterat att mitt liv blev så här. Det kommer att innehålla den största sorg en människa kan uppleva. Förlusten av ett barn. Saknaden kommer jag alltid att bära med mig. Den går inte att gömma undan eller glömma bort. Den måste också få finnas och vara en del utav mig. Precis som glädjen, kärleken och lyckan också är en del av mig. 

Snart börjar julmånaden. December. Det blir en dubbel tid. Förra året drömde vi om hur härligt det skulle bli den här julen. Då skulle vi ha två barn. Det skulle bli ännu mer livat och glatt i vårt hus. 

Julen 2012 blev allt annat än vi föreställt oss. Olle är inte här. Men det finns en annan som är det. Lasse är här. För honom skall jag göra jul och fira jul. Hans fjärde jul skall inte skyndas förbi och glömmas bort. Nej, den förtjänar att bli vacker och full av liv. Hans stora blå ögon förtjänar att tindra och hans små nyfikna fingrar förtjänar att få fingra på klapparna under granen.

Den här julen är för Lasse. Min älskade lilla Lasse. 

Den här julen är också för Olle. För även om han inte är här såsom vi föreställt oss så kommer han vara här i alla fall. På något sätt. På Olles sätt.

 

Farsdag

Vi önskar alla pappor därute en trevlig farsdag!

Här hemma har vi firat pappa Stefan i lagom skala tycker jag och Lasse. Lasse gav honom en teckning och jag pimpade hans telefon med några väl valda.

Dessutom bakade jag och Lasse en tigerkaka medan Stefan tog en springtur. Kakan blev ganska misslyckad till utseendet visserligen men de kakorna brukar tendera att smaka desto bättre. 

Nu skall jag bjuda mina grabbar på fika här hemma. För er andra bjuder jag istället på några härliga bilder att bli glad åt. 

Så här brukar Lasse se ut efter att vi har bakat.
Chokladskägget påminner mig om
någon jag känner väl...

De här tre trollen känner jag däremot inte igen...

För att inte tala om monstret till vänster. Vem är han?

Farsdagspresenterna...

Pappan i trikåer blir glad åt kakan.
Den stolte bagaren ser upp till sin far.

Alla helgons dag

Helgen har varit händelserik på många sätt. I flera veckor har jag funderat över hur den här helgen skulle kännas/bli. Vi har ingen grav än. Vi har börjat ta tag i frågan men inte bestämt oss. Därför kändes den här helgen extra laddad. Alla helgons dag. Vårt lilla helgon. Vad skulle vi göra för honom?

För en gångs skull lät jag dock helgen bli som den blev. Jag och syrran inledde helgen i fredags med att börja tapetsera om hos mor och far. Tapetserandet sysselsatte oss i dagarna tre. I djup koncentration, med noggrann mätning och fokusering kom våderna upp en efter en. Min kreativa själ fick liv medan mina tankar fick vila. 

Lasse tillbringade två nätter hos farmor och farfar. Han verkar helnöjd med sin vistelse där och intygade stolt att han inte gjort några dumheter hemma hos dem :-)

På lördag eftermiddagen tog hela gänget en paus i tapetserandet och åkte till Torsångs kyrka på minnesgudstjänst. Lasse skötte sig finemang i kyrkan, i Lassemått mätt åtminstone. Vi mutade honom med lite godis när viljan att härja loss blev för stor. 

Olles namn lästes upp och ett ljus tändes för honom. Han var mer än 60 år yngre än alla andra som blivit helgon under året. Trots det sorgliga i det perspektivet gick minnesgudstjänsten bra. Det märks att vi kommit långt i vårt sorgearbete. 

Efter gudstjänsten åkte vi hem till syrran med familj och släppte varsin ballong till Olle i himlen från deras veranda. Sedan köpte vi pizza och tittade på Så mycket bättre tillsammans allihop. Majken, jag och Lasse satt på en madrass på golvet och lekte. Det kändes fridfullt och härligt. Jag är så glad för min fina familj. 

Helgen avslutades lika fint idag när vi blev klara med tapetseringen. Ursnyggt blev det i mammas och pappas kök och första premiärsittningen bjöd på mammas goda stek och potatisgratäng. Mums! 

Tack alla för att hela helgen blev så bra. Utan att jag hade planerat det minsta blev Alla-helgona-helgen precis så vacker som jag någonsin hade kunnat önska.